Dagens: Lastpallar på löpande band. Och pallkragar. Och EU-pallar. Och engångspallar. Och halvpallar. Och industripallar. Det var tur att produktionsledar-Aurora från reklambyrån var med och höll koll på alla beteckningar, jag såg knappt skillnad på själva pallarna. Eller om det var Veronica Maggio. Jag är faktiskt inte helt säker.

...eller jag menar förstås tappning.

Kära mammografiväntrummet på Varbergs Sjukhus.
Jag har visserligen nu uppnått den aktningsvärda åldern av fyrtio år och kvalar därmed in till att få kallelse till er för en sisådär trettio år framåt, men.
Bara Allers och M Magasin..?

Herredumilde vad skönt det var att sjunka ner i hammocken i eftermiddags med mina barn, utan ett enda måste på agendan eller deadline to catch. Det är jätteroligt med mycket jobb, men ibland hade det varit ett uns skönare om universum kunde portionera ut det lite, i mer lagom mängd åt gången. Sätta några av dessa veckors på-varandra-jobb under de ibland månadslånga perioder jag kan ha av inte ett enda telefonsamtal.

...yr det gluten så till den milda grad att jag börjar undra om jag kan ta skada av att få ner det i lungorna..? Känns högst orimligt. Känns högst orimligt också att ha stått i garderoben imorse och valt helt svarta kläder till det här jobbet.
Skillat, Malin, skillat.

En bättre stickkväll.
Med vågkluck och tonfisksallad, finvänner och några koppar te.
Kvällens soundtrack: Hero av Family of the Year.
Och nä, ingen brydde sej om att ta upp sina stickgrejer ikväll heller.

Den här förskolan. ❤️ Och lyckan i grannkorna. Lika nyfikna allihop. Såhär brukar jag hitta Bertil vid hämtning. I Rebeccas famn vid korna.

I samma stund som ungarna är hemhämtade och maten just ska börja lagas, så ringer DN och undrar om jag kan köra till Skåne. Och det kan jag ju. Mattias tycker inte att det är jätteroligt. Men det här jobbet jag har, är som det är. Och solen skiner! Blandband i stereon och solglasögon på över Hallandsåsen. (Som är en urbergshorst.)

På bruket vinkelslipas det sista upp innan kungen kommer och inviger om en månad.

Mitt i Skåne ligger Odensjön, en klotrund sjö i en djup håla. Länge trodde man att sjön var bottenlös (det kan man fatta att folk trodde) och hade en egen förbindelse till en krypta i Lunds domkyrka. (Här börjar man undra om de här forntida människorna hade nån form av källkritiskt tänkande alls?) Själv har jag alltid trott att sjön bildades av ett meteoritnedslag, varför vet jag inte, nån kanske sa det till mej när jag var liten? Och så verkar det ju ändå lite rimligt med tanke på hur omgivningarna ser ut. Fast så är det inte, för eftersom jag gillar att googla på saker och ting vet jag numera att Odensjön tillkommit av en glaciärnisch, typ att en glaciär blivit så stor att den börjat röra på sej, och erodera terrängen under sej. Så gröps marken ur och en stor skål bildas. Odensjön. Alldeles vid foten av den stora urbergshorsten Söderåsen.
Jo. För Söderåsen är ingen rullstensås. Det var jag ju helt säker på. Hallandsåsen är heller ingen rullstensås, det är en horst det med. Tänk vad man kan lära sej bara genom lite knapptryckningar.
Tur. Så man inte går runt och tror att Odensjön har en underjordisk förbindelse med domkyrkan i Lund.

Söderåsens slänter, dimbankar mellan bergen från regnet som nyss drog förbi.

Att vakna klockan sex till ett tilltagande smatter på husvagnstaket, blixtar mellan gardinkanterna och ett mullrande som inte drog bort innan flera timmar senare, det var vare sej särskilt sövande eller utflyktsinbjudande, men väldigt väldigt mysigt.

Vi kör väl en liten sensommarcamping, en natt i Röstånga!

Två castningar (minst!) är så alldeles på pricken i den här uppsättningen.
Åsa Fång gjorde en Lauren idag som gav skriande bifall hos första genomdragspubliken, och så Stefan Sauk som fabrikens "mans-man" Don. I en fantastisk boxningsmatch mot alla sina fördomar dessutom.
Den här föreställningen mina vänner, kutar ni iväg och köper er en biljett för att se!

Den här hjärtevärmaren, humörhöjaren, oroströstaren.
Hon kan det är med att lära en livet!

Jag visste inte särskilt mycket om Kinky Boots. Dragshow, män i klackar, Andreas Weise. Och så att Cyndi Lauper skrivit musiken.
Förväntningarna fanns inte, och så är det jättebra! Alltså, jättebra!
Det är lika mycket engelsk industrihistoria som dragshow, en slags fortsättning på Billy Elliot, där Andreas Weise som motvillig arvtagare till sin nydöde fars skoimperium inte lyckas sälja alls som i glansens dagar och som, i brist på andra kunder, märker att det finns en marknad för (hållbara) kvinnoskor i mansstorlekar. Enter: Oscar Pierrou Lindén som Lola.
Sicken Lola. Sicken show! Sicken hudrysande känga till alla mödrar och fäder med förväntningar på vad deras barn ska bli här i världen.
Go Kinky Boots!

Äh, men vi fortsätter väl på det här inslagna "plötsligt-och-oväntat-träffar-jag-sällansedda-vänner-från-förr"-spåret, och får en tågresa söderut med Ulla och Per-Ola!
(PS: Imorgon kväll, klockan 20 på ettan, ska Per-Ola vara med ett teveprogram som heter Landgång, där han BESTIGER KILIMANJARO. Det stod i Hallands Nyheter idag. Bunnfräckt. Och den har en åkt tåg med, liksom. DS.)

All day long seminarier och föreläsningar och små inklämda stunder av kusinhäng och vänhäng. För det fanns bekanta ansikten lite varstans i publiken. Apoteket var där och gjorde hälsokoll och eftersom jag är min egen och aldrig tänkt på att uppsöka nån läkare såsom företagshälsan för att bara kolla av, så satte jag mej glatt ner och mätte blodvärde och blodsocker och kolesterol. Och blodtryck. Som var så högt att jag tillhörde kategorin "kontakta omedelbart läkare". Så då gjorde jag det också. Det här med företagshälsa är ju inte så dumt. Och tur att jag fick jobb på ett hälsoforum ändå, så att såattsäga möjligheten kom upp och knäppte mej lite i ansiktet.

Mini-Almedalen vid Kåsa, ett folkhälsoforum med ministertal och kostymmingel och vem står där plötsligt vid en dörr om inte Åsa, min längesensedda kusin som flyttade till Skåne för trettio år sen och som jag inte träffat sen mormors begravning. Så fint att ses och så synd att tid inte fanns för kommaikapp! Mini-Almedalen och Åsa fortsatte med föreläsningar, seminarier (och godfika) för att sedan med elcyklar ta sej till Societén och middag och kristallkroneförsedda trevligheter. Och imorgon byter vi Agnes Wold mot Ilmar Reepalu och går på det igen!