Den här lille killen då. Som ska BÅSA ut ljusen varenda morgon (så fort de tänds helst och sen tio gånger till) och som först drog ner filten från soffan, sen knycklade ihop den och ställde sej på den med båda fötterna, drog i ena hörnet för allt han var värd och utbrast: DEN E TARRK.

Strålande sol och kanske lite overkill med strumpbyxor, men det är svårklätt nu, vädret.
P02:s första match efter sommarn, de har tagit klivet upp i division 2 och klarar det med den äran. Mål bak och mål fram och plötsligt spankulerar en liten tvååring med banan runt på fel sida linjen, jag får ta tvååringen och hans storebror upp på berget istället, berget som är en grävd pulkabacke bredvid Falkenbergs FF:s nya arena, perfekt att rrrrrrulla..! som han artikulerar, den där tvååringen. (Och så finns det ju Pokemons att leta efter.) Ett till Böljan och ett till Värö United och allt är lugnt.

Ja, regnet föll ner och vi fick stanna redan vid cykelviadukten och dra på oss regnkläder, och innanför droppande uterumsfönster åt vi skaldjurstårta med kräftor hos Pernilla och Niklas tillsammans med Therese och Andreas, sen cyklade vi hem för en långkokt Boeuf hos oss dit först Camilla och Mattias och sen Pernilla och Ken kom och knackade på, sen gav oss iväg igen i det nu kvällsmörka ösregnet bort till Johnny och Marie, och fick tillsammans med Maria och Reine pannacotta med egna trädgårdsbär.
Det är en så himla rolig grej med cykelfest. Spännande hela tiden att sprätta kuvert och se vart man ska härnäst, eller öppna dörren hemma när det knackar. Nytt folk till bords, nya vänner man säger hej till i affären men i övrigt inte visste att man hade!

Alldeles strax öppnar vi det hemliga kuvertet och får veta vilka vi ska åka till för förrätt.
Väl mött alla Buas cykelfestare! Inte för att det blir såhär soligt i år då. Regnkappa på!

Kolla den här gulliga yrvaknisen, efter lång middagssömn på Hugo i soffan.

Spelar ju ingen roll att semestern är slut.
Inte när man får fredagkvällar som den här på Sunnerö.

Där kom den trippande, lilla igelkotten.
Tripp tripp tripp.
Skaaaak, när Mikaela slog igen bildörren och kom hem från jobbet.
Hon jobbar nu, Mikaela, hon är helt vuxen och stor och på måndag flyttar hon hemifrån, till Karlsborg.
KARLSBORG, Bertil!
Hur ska vi klara oss nu?

...med fina föräldrar i vacker trädgård med vidunderlig utsikt. Inte för att utsikten syns på bilderna. Inte huggormen på stenhällen framför huset heller. Det tjutet jag la av där borde ha fått halva Bua strand att undra vad som stod på.

Så börjar han skolan på riktigt, Ruben.
Ettan, med läxor och närvaroplikt och nya fröknar och nya fräknar.

Nare på hamna lagar Mattias och Stor-Bertil Pärs nyköpta båtkärra.
Det blåser dagnordvästan och går lite gammel sjö.

Kvällsmat with a view.

Det här med att göra iordning båtkärran har ju på nåt sätt att göra med att ta upp båten som i sin tur hänger ihop med att sommaren snart skulle vara slut, och det vill jag inte riktigt gå med på.

Jag älskar att vara med honom.
Bara vi, åka ner till fyren, strax innan läggdags.
Hålla handen på vägen, hoppa på varje sten, flyga ut och landa i en kram.
Vi räknar med kallvatten, vi som varit så bortskämda, han kliver i först, det är varmt, pafft varmt.
Så dyker jag ut, han står kvar på trappan, säger: Nu ska du få se!
Och simmar till mej.
Sen åker vi hem och läser näst sista kapitlet i Bröderna Lejonhjärta och somnar, den allra sista sommarlovskvällen.

Ja, för vissa då. För andra är det bara att säga: Ojdå, nu börjar Liverpool spela precis, jag går över till Pär. Vill du att jag ska ta en bild på dej och svampen innan jag går?

Svampögon, blåbärsögon, ormögon.
Gummistövlar på.

Han når inte riktigt ner än för att knata framåt själv. Men snart!

Duggregn och uppehåll och hällregn och vassregn och uppehåll och ösregn och duggregn igen. Och uppehåll. Och Strömma Farmlodge. Och pannkakor, läsk med sugrör, nya tofflor till mamman och lördagsgodispåse i stillastående bil. Tills regnet lättat. Igen.

Hösten kom tidigt i år.
Brasan är tänd, köpereven från Zackes är framdukade på bordet, och Mattias ska bara boka färdigt ett hotellrum till Toughest i oktober som han just anmälde sej till. Iallafall.
Han kom hem från jobbet innan, drog lugnt efter andan och sa: Fredag. Innan han tog på sej löpardojorna, trädde regnskyddet på vagnen och drog upp till slingan med Ruben på cykeln i hälarna.
Jag lagade en kopp te och satte mej med Stål i uterummet, med regnet trummande på taket.
Det här med rutiner och icke-sommar.
Inte så dumt iallafall.

-Jag HAR klarat en halv längd mamma, så jag KAN få godispåsarna som jag skulle få!
-Men det har ju inte kommit nån lapp om att du tagit silvergrodan, den får man ju om man klarar att simma en halv längd?
-Men han kanske inte SÅG att jag simmade hela då! Jag HAR gjort det, jag LOVAR!

Nä, Ruben fick hoppa i med alla Doppingar i år också, hoppa från kanten, sparka iväg och doppa huvudet. Denna gången flög han dock i med armarna rakt upp i luften, och var inte det minsta harig längre. Men nån silvergroda fick han inte.

-Ja, om vi säger såhär, hade vi kastat i honom från kanten så hade han klarat att ta sej in igen, sa simskoleläraren när jag frågade om det här med en halv längds vara eller icke vara. Några meter fixar han.

Next time, silvergrodan. Next time.