Konstprojekt, i urval:

Begränsningar

Under våren 2001 begränsade jag mej.
En vecka i taget hade/var jag
-döv
Jag stoppade öronproppar i öronen samt hade industrihörselskydd utanpå, det stängde ute i princip allt ljud utom tyngre basgångar.
-stum
Jag sa inget på en vecka, jag skrev lappar när jag ville kommunicera.
-blind
Jag gick med ögonbindel på dagen och drog en mössa över huvudet på natten.
-politiskt korrekt vegan
Jag klädde mej i kläder och skor helt utan animalisk inblandning, använde inga produkter från större multinationella kedjor och höll mej till stikt vegankost.
-tinnitus
Jag spelade in pipljud till ena örat och brus till andra, som jag lyssnade på i hörlurar dag och natt.
-rullstolsburen
Jag använde inte mina ben överhuvudtaget.
-elallergiker
Jag bodde i en husvagn i skogen utan värme eller el,badade i en å och använde utedass.

Jag ville känna vad dessa begränsningar gjorde med mej, samt undersöka vart mina egna gränser gick när jag inte hade åtkomst till alla mina sinnen.

Sanning

Efter begränsningsprojektet vände jag på perspektivet.
Om jag nu hade begränsat mej, vad skulle då vara att göra tvärtom, att gå över mina gränser eller inte ha några gränser alls?
Folk fick fråga mej vad dom ville, och jag skulle lova att svara med sanningen.
Inte den universella sanningen, men min sanning. Min sanna åsikt.
För att iscensätta det hela, för att det skulle bli en happening samtidigt som folk skulle förstå att allt inte bara var som vanligt, skulle jag klä ut mej och hålla små sannings-sessioner.
Jag skulle klä ut mej till ängel, en symbol för något som anses rent och sant.

Jag höll sanningssessioner i Umeå, Paris, Maputo i Mocambique, Modjadji i Sydafrika, Varberg, Stockholm, Wien och Mo i Rana i Norge.

Vad vill man veta om man får chansen att veta vad som helst om en främmande människa?

Vill man verkligen veta något överhuvudtaget?

Beundran

Frågor som väcktes i mitt sanningsprojekt, frågor om huruvida det är intressant att veta saker om en vilt främmande människa väcker frågan om huruvida det är intressant att veta saker om en känd människa, och varför.
Vad är det som gör kända människor beundransvärda, varför vill man bli som dom?
Vem bestämmer vad som är värt att beundras, ligger det enbart i andras ögon eller kan man bestämma själv?
Kan man bestämma själv att man är värd att beundras?
Med den frågan som utgångspunkt frågade jag olika personer jag själv beundrar på olika sätt om dom kunde tänka sej att ställa upp på en bild där dom beundrar mej.
Det kunde dom tänka sej.

Politikern Birgitta Ohlsson ställde upp framför riksdagshuset med en valaffisch i händerna. ”Malin – det är mitt val” stod det på affischen.
Simmerskan Therese Alshammar poserade vid en simbassäng med en fejktatuering föreställande mej i svanken.
Teatergruppen 123 Schtunk satt i en salong och spelade poker med en kortlek där jag var avbildad på baksidan av kortleken, samt som alla damer.
Och sångerskan Marit Bergman gjorde en spelning iklädd en tröja med mitt ansikte tryckt på.

The Penance/Botgöringen

Jag har arbetat på en kvällstidning.
Jag har legat i buskar utanför Runars lägenhet, klättrat på containrar utanför Will Smiths hotell och ringt på hemma hos Mikael Persbrandt för att hoppas kunna fånga honom i dörren.

Under ett och ett halvt år anlitade jag tre fotografer till att göra samma sak med mej.
I ett och ett halvt år skulle dom förfölja mej, smyga på mej och fotografera mej när jag inte hade en aning.
En i Umeå, där jag gick i skolan.
En i Stockholm där jag bodde.
Samt en i Varberg dit jag senare flyttade.
Jag skulle inte känna mej säker någonstans.

Utan att ha en aning om vad för bilder jag skulle visa, öppnade jag en utställning på Bildmuseet i Umeå i mars 2008.
Jag såg bilderna för första gången samtidigt som övriga besökare gjorde det.
För precis som Carola har det när hon ser en bild på sej själv i tidningen när den redan gått i tryck och distribuerats, skulle jag inte ha någon möjlighet att välja eller välja bort.

Malin Arnesson

Jag heter Malin Arnesson. Mitt namn är en stor del av min identitet, det har alltid stått där på klasslistor och i telefonkataloger. Jag har aldrig haft något smeknamn.Namnet Malin Arnesson är lika med mej. Fast Malin Arnesson är samtidigt lika med elva andra. Vilka är dessa individer? Vad gör dom, hur lever dom, vart bor dom, hur ser dom ut?
Om jag träffade dessa andra Malin Arnesson, skulle vi fungera ihop? Är dom lika mej eller helt olika? Om vi umgicks, vad skulle vi prata om? Mitt projekt har gått ut på att leta upp, hälsa på och porträttera alla i Sverige som heter Malin Arnesson. Tolv
stycken inklusive mej:

Malin Arnesson i Umeå, född 1982.
Malin Arnesson i Idre, född 1988.
Malin Arnesson i Tierp, född 1975.
Malin Arnesson i Stockholm, född 1988.
Malin Arnesson i Kareby, född 1982.
Malin Arnesson i Bua, född 1976.
Malin Arnesson i Varberg, född 1988.
Malin Arnesson i Vetlanda, född 1995.
Malin Arnesson i Ingelstad, född 1986.
Malin Arnesson i Nybro, född 1966.
Malin Arnesson i Kalmar, född 1979.
Malin Arnesson i Kristianstad, född 1988.

Kärlek

Till ljuskonstprojektet "Strålande Ullared" hösten 2009, skapade jag en kärl-ek.
Runt en ek i Ullareds samhälle fäste jag tolv ljuslådor med teckningar, var och en föreställande tolv personer jag varit kär i under mitt liv.
Att teckna av dessa människor, så som de såg och ser ut för mej, blev en meditativ syssla under nära nog en hel sommar, och slutresultatet handlar om integritet och det privata, det som är mitt eget.
Min upplevelse av tolv personer som på ett eller annat sätt varit viktiga för mej, under olika långa perioder av mitt liv.

Där finns David, som jag var hemligt förälskad i under i princip hela min högstadietid, en tid där allting var pinsamt, vilket också var anledningen till att jagaldrig sa ett smack till honom.
Där finns Pär, som nog anade att jag var kär i honom och som högg till i magen varje gång jag skymtade honom mellan gymnasieskåpen.
Och där finns Lars, som hela tiden hade en supersnygg tjej och som aldrig var intresserad av att vara annat än min vän, samtidigt som jag i tystnad var så kär som jag aldrig varit förr.
Där finns också Henrik, som jag var tillsammans med i fem hela år, och Stefan, vars blotta existens fick mej att göra saker jag egentligen inte var modig nog att göra.
Där finns också Mattias, som jag hoppas jag håller fast vid tills jag dör.
Ett träd och ett ljusspel av kärlek, helt enkelt.