Malmö

I Malmö faller duggregn.
Jag kliver av tåget, upp ur underjorden och går till hotellet.
Checkar in, äter en knäckemacka, tar en promenad bort till Värnhem.
Köper två objektiv för 29000 spänn, kämpar bort tankar på vad man i övrigt skulle kunna göra med samma summa, går saker sönder i en egen firma gör dom det, och jag litar inte längre på det där gamla teleobjektivet från 2004.
Hälsar på Pia på operan, får en tjock tegelstensbok om danska scenografer, den har skickats dit med mitt namn på, jag har bilder i den, två sidor av femtonhundra.
Klockan fyra kommer Emma och Emil hem, jag går till Västra Sorgenfri.
Fiskgryta, gymnastik, fina afrikanska klänningar på Tekla och Rut, Emma kom hem från jobbresa i Uganda i förrgår.
Stadsmörker, stadsljus, jag går hem till hotellet igen.
Över en mil i benen idag.
En dusch, fem mejl att svara på.
Nya jobb.
För några veckor sen var november helt tom, det var då det.
Imorgon dans.
Nästa vecka: ledig i Alperna.

Me too

Första gången, jag är barn, min lillasyster och jag cyklar runt runt på vändplatsen på vår gata. Min lillasyster har stödhjul.
Vårdcentralen i Veddige håller på att byggas, baracker och jordhögar överallt.
En pojke som heter Persson, kanske fem år äldre än jag, går förbi. Han säger: Följ med mej.
Lite stolt förklarar jag för min lillasyster att jag kommer snart, jag ska bara iväg en stund här med Persson. Vi stora barn, liksom.
Min lillasyster cyklar vidare, runt runt, jag följer med Persson. In mellan barackerna.
Jag ska se din fitta, säger han. Du får se min kuk.
Jag springer. Ropar till min lillasyster att följa med mej hem, hon lyder.
Rangligt på stödhjul.

Jag berättade aldrig för mina föräldrar. Jag skämdes. Skämdes över att säga ordet fitta, så jag höll tyst.
Skammen.
Den som gör att vi hållit tyst, allihopa.

Jag är i övre tonåren, full på fest i Åskloster.
Kompisar runt mej, snälla killar. Fulla dom också.
Jag vet inte hur jag hamnade där, men centrifugen hade slagit till i huvudet och jag minns att jag ligger på köksgolvet och känner händer innanför trosorna. Tittar upp. Ser tre killar sitta där. Mina kompisar. Snälla killar. Fulla.
Sen minns jag inte mer. Jag vet inte vad som hände på det där golvet.

Än idag när jag träffar på någon av de tre, undrar jag om de minns, om de vet något jag inte vet. Jag blir nervös när jag ser dem. Än idag, fyrtioett år gammal. Men jag ler och låtsas som inget.

Skammen. Jag var full, det var mitt fel.
Skammen. Att bli så redlös.
Skammen. Att inte veta vad som hänt.
Skammen. Som gör att jag höll tyst. Håller tyst.

Mitt liv blir bra. Jag har roligt. Gör det jag vill.
Men ändå, emellanåt: härskartekniska närmanden, sexuella kommentarer, händer på fel ställen.
Jag fräser tillbaka. Alla fräser inte tillbaka.

Mellan tjugo och trettio, jag försöker ta för mej i världen, här och där män som vill sätta mej på plats.
En äldre fotograf på min redaktion i Stockholm spänner ögonen i mej:
Du är rädd för mej. Du vill ligga med mej.

Limabacka IP, det är sommar, fest efter företagsfotbollen. Jag har varit tillsammans med Mattias i snart ett år. Dansar i natten, glatt folk omkring mej och plötsligt: En stenhård hand spretar ut med fingrarna och tar tag i skrevet på mej, under kjolen.
Förutom den uppenbara kränkningen, gör det så ont att jag skriker.
Ett flinande ansikte framför mitt.
Jag går iväg. Jo, jag borde ha slagit honom rakt i ansiktet, men jag går iväg. Jag säger ingenting till någon annan, allra minst till Mattias. Rädd för slagsmål.
Ingen skam denna gången, bara smärta. Ilska. Och rädsla för slagsmål.

Under de tio år som gått sen dess har jag bott i samma by som det flinande ansiktet, han har hälsat på ICA, jag har kyligt nickat tillbaka. I somras bjöd vi på efterrätt på en överraskningsfest, och när jag öppnar den knackande dörren står han där.
Full, glad och lycklig.
Jag är lika delar livrädd och förbannad när jag nervöst försöker le och hälla upp kaffe till mina gäster. Jag vill vara trevlig, vi har ju ytterligare gäster till bords och dem gillar jag.
Vill nån ha skummad mjölk? frågar jag och han ropar: Ska du ha det? JA! Jag vill ha ALLT som du ska ha! Jag gillar dej! Tänk att vi bott såhär nära varann i flera år och aldrig riktigt setts!
Full, glad och lycklig.

Persson var ett barn när han bad mej följa med in mellan barackerna. Vad kan han ha varit, kanske elva eller tolv?
Det är där det startar. Det aningslösa, ursäktade.
"Det var ju bara ett barn".
Mitt hjärta kryper ihop när jag ser denna springflod av #metoo-inlägg som Harvey Weinstein-skandalen fört med sej. Och män runt mej säger att JAG har då aldrig sett eller märkt något sånt, hur kan ni vara såhär obegripligt många?

Det är pojkarna vi behöver prata med.
Det är där det ligger, det är vi pojkföräldrar som har ett ansvar här.
Ändra tänk, jargonger och invanda ursäkter, så kanske kanske vi i framtiden kan få en annan värld.

Så, ja.
#metoo

Mot Helsingborg

Tid i bil.
Regn mot ruta.
På Helsingborgs stadsteater ska jag fotografera barnteatern Toto och Otto, jag kör dit, inget tåg idag.
Tid i bil, tid att tänka.
När hela det här #metoo-vrålet drog igång för någon vecka sen tänkte jag att jag ju ändå varit skonad. Jag kunde inte komma på någon gång alls som jag blivit drabbad.
Och sen.
Tid i bil och minnen dröser in.
Fattar ni vad det innebär?
Det har blivit så normaliserat.
Så normaliserat att jag från början inte ens trodde att jag drabbats.


En gång för längesen hände en grej i Åskloster.
Jag har aldrig tänkt på det som ett övergrepp, bara som någonting jag skämts så mycket över att jag aldrig talat om det för någon.
Skammen över att bli så full.

Jag laddar lite nu.
Tid i bil.

Feberskrutt

Som en pytteliten korv-puppa låg han där idag, under en filt på förskolan dit jag kom efter att Rebecca ringt och sagt att han hade 39 graders feber.
En pytteliten korv-puppa som öppnade ögonen långsamt och sa: Jag har feber.
Har du ont någonstans? frågade jag där jag kröp ner bredvid, så tacksam över den fina personalen som bäddat ner honom, som tagit hand om honom som sin egen när mamman var i Göteborg på jobb och pappan lika långt bort i tid, bakom elfabrikens alla hinder och avstånd.
Ja, svarade han ynkligt. Jag har ont i storatånen.

Nu får han Mästerflygarna och Paw Patrol och Blaze och monstermaskinerna, och precis hur många vindruvor och clementiner han vill.

Drop-in-räddning

Det fick bli drop-in-räddning i stan istället för flerveckorsväntan på de (ja, för mitt eget ego) alldeles för populära frisörerna i Bua.
Hårzonen hade tid och racerbil, och ungen satt som ett ljus.
Vill du ha nån färg? frågade frisören.
Ja, ROSA! sa Bertil och lyste lyckligt.
Storebror blev avundsjuk och ville ha färg han med, och nu kan han, som tvärvägrat alla former av klippning runt den förbaskade Zlatantofsen i ett halvår minst, knappt vänta tills vi ska in till stan igen så han också får ta plats i en stol på Hårzonen.
Bra jobbat!

Tågbanemåndag

Måndag morgon.
Halsont, te med honung medan Ruben äter sin start med mjölk mittemot, i stearinljusets sken.
Mattias kliver upp, Bertil kommer nedhasande för trapporna.
De har sin pappalediga måndag.
Jag har kommaikapp på kontoret medan världens längsta tågbana byggs i nästa rum.
Jehovas vittnen ringer på, en DSB Schenker-lastbil kraschar trottoaren i en svårbemästrad backning utanför fönstret, den förskoleledige har pyjamas på sej ända fram till lunch.
Dom pärlar. Bertil plockar ut alla oranga pärlor.
-Jag har morotshögar, säger han. Mina barn gillar morotshögar.
-Vilka är dina barn då? frågar pappan.
-Alva och Sigge är mina barn.
-Var bor dina barn?
-På Värö bruk.
Himlen är grå, Bertil och Marguerite flaggar, och alla jobb är skickade.
För nu.

Min innebandyfamilj

De har det i blodet, mina killar.
Mittemellan jagar korridorerna fram med klubban.
Den lille springer runt mittemellans ben och försöker hänga med.
-Kolla mamma, jag är MÅLIS!
Den store jagar runt riktiga planen som en ettrig terrier, sätter dubbelt så långa motspelare bakom sargen och gör så snygga dragningar att mammahjärtat sväller stolt.
Den allra störste spelar i samma lag som sin son, fyrtiotvå år gammal.
Kanske lite långsammare än i sin glans dagar, men när slutsignalen ljuder är det ändå han som gjort hemmalagets enda, obegripligt snygga mål.

Båtupptagning

En båt upp ur sjön och vattenpölslekande ungar (alldeles strax genomblöta efter ett stövelfyllande grophopp samt ett magplask från kickbike efter åkning rakt över samma osynliga undervattensgrop).

Drypande tårfylld promenad hem till badkaret.

After school

"Jag vill OCKSÅ leka med en kompis, jag vill leka med ALVA."
Säger Bertil trumpet när Svante kommer och leker med Ruben efter skolan, när Bertil än en gång är hänvisad till tågbanebygge med morsan medan storebror gör spännande saker bakom stängd dörr.
Så vi hämtar hem Alva från förskolan.
Alla nöjda och glada.
Alldeles perfekt liten fredagen den trettonde det här.

Fredagen den trettonde oktober tvåtusensjutton.
Exakt elva år efter fredagen den trettonde oktober tvåtusensex, när jag åkte från Stockholm till Bua och blev bjuden på ryggbiff, potatisgratäng och Riojavin som Mattias frågat Mange om råd om, Riojavin som vi båda artigt drack och vi båda i hemlighet ogillade.
Kolla sicka fina ungar som kom ur det!

Båle

Ah!
Ledig dag, luften är varm.
På Båle skiner solen genom lite dis och vildäpplen finns att plocka på vägen.
Snäckplock på stranden och längdhopp över torkade högar av tång.
Och i lät bakom dynerna fikapaus på hitvägens skörd av saftiga äpplen.
Såna här dagar i hjärtat.

Luggis

Såhär blir det när fantastiska frisörerna i Bua centrum har flera veckors väntetid och mamman tänker att hon väl borde fixa att klippa lite barnhår, hur svårt kan det vara, jag klipper ju mej själv hela tiden?
Jo, mina förlåtande krullor ja.

Vi får nog boka in oss hos dom där räddande ett par veckor framåt ändå.

Tåg

Tidig morgon, kolmörkt Bua. Busschauffören visslar på Barbie Girl. Gryningen smyger fram över Viskan vid Åskloster. Nästan ingen mer än jag på bussen. Skönt att hinna före gymnasiestormen. Det är kallt på stationen i Varberg. Jag har rotat fram min vinterjacka den här morgonen.

Nästa gång jag passerar Bua har det ljusnat. En timme senare ganska exakt. Tänker att pendeltågstation i Limabacka inte vore så dumt. Funderar på om bilen hade varit ett bättre val ändå. Kommer in i Göteborg, passerar den tröga morgontrafiken. Tänker att tåg ändå är bra.

SJ Snabbtåg mot Katrineholm avgår 8:30. Glenn Hysén är med. Jag är med. Solen har gått upp, himlen är blå. P3 Historia om Henrik den åttonde och hans halshuggna fruar i öronen. Sen avsnittet om Jeanne D'Arc. P1 Dokumentär om Johan Gustafsson som tillfångatogs av al-Qaida i Mali. Solen går i moln. Regnet börjar falla.

I Katrineholm kliver jag av bekväma snabbtåget och kliver på rangliga rälsbussen mot Eskilstuna.
Droppar och rännilar rinner längs rutorna. Nästa: Flen. Nästa: Hälleforsnäs. Nästa: Eskilstuna.
Va? Jag är ju mitt inne i när Johan Gustafsson rymmer ut i öknen och drar stora SOS-bokstäver med foten i sanden.

Jag jobbar några timmar. Sen tar jag samma väg tillbaka igen.
Eskilstuna-Katrineholm, Katrinehom-Göteborg, Göteborg-Varberg, Varberg-Bua.
P3 Dokumentär om häxprocesserna på 1600-talet, Gustaf III:s problematiska privatliv och skolskjutningen i Jokela i Finland.
Fram och tillbaka på sexton timmar blankt. Snabbare än Johan Gustafsson.
Han fick inte komma hem till sej igen förrän fem år senare.

Skapa Dans

Koreografitävling i Falkenberg, regionkval till Skapa Dans.
Söndagsjobb bland unga modiga begåvade tjejer.
Vita långklänningarna vann. Hurra!

Linn och Oskars bröllop

Ett slott, ett bröllop, en höstfärgsprakt.
I sviten Christina på Thorskogs slott har såväl George Bush som Benazir Bhutto och Gorbatjov slaggat, inte samtidigt dock.
Inatt sover Oskar och Linn under samma sänghimmel, som nyblivna herr och fru Färjhage.
Hejdundrandes fint det här.
Och en jordgubbe till Ingrid, eller tio.

Stormen kommer

Det blåser upp till storm. Tjugofem sekundmeter utlovas inatt.
Studsmattan är nedmonterad, båten får ytterligare en lina, den fina dörrkransen jag köpte av Camilla i lördags har redan blåst i trasor.
Vi bär in lite ved och laddar för en brötig natt.