På gamla sodapannans tak

...är det inte lika putsat och fejat som det är på resten av bruket. För dit upp ska inte kungen, bara några gamla duvor. Nej, nu är alla ställningar bortplockade, (nästan) alla entreprenörer ivägskeppade och alla nya Valmet-maskiner skiner som Livrustkammarens juvelsamling.
Jag och Lennart stegade runt (jag har mött min överman i snabbgång!) och bockade av alla fotoplatser på listan, up and running. På fredag kommer kungen och klipper band, med lite andra prominenta gäster. Det fejas för det vilda. Tjo och tjim och glatt humör allover. Ända upp till duvorna på gamla sodapannans tak.

Pokemon Go

Det är lite japanskt att gå ut och gå nuförtiden.
Det är pokestopp och snurra bollar, pokegym och rödblå fajt, och "sen ska jag trejda Nellie en weedle". Jag fattar inte ett smack av vad han håller på med däruppe vid vattentornet, eller vid kyrkklockan heller för den delen. Men han följer glatt med ut på promenad, för han har nåt ägg som kommer kläckas om han går en mil, och han har sju kilometer kvar till kläckning.

Lördagsgodis

Efter en hel dags jobb i Smålandsstenars skogar, är det skönt att komma hem till lördagsvåfflor och lördagsgodis och lördagshäng med min familj, plus för kvällen Mange och Pär.
Bertil. Du är jag. Säger Mange och skrattar. Frisyren, velourkläderna och så kan du inte sitta still.

Drevkåpedyk

Båten är uppe på land, men kåpan över drevet stannade kvar i sjön.
Var i sjön vet vi inte. Kanske halvvägs till Sunnerö. Kanske vid båtplatsen i hamnen, där motorn gått på tomgång en del. Halvvägs till Sunnerö letar vi inte, men kan vi spara tretusen spänn (som en ny kostar) på att hitta den i hamnen så är det ju värt ett försök?
Ingen fiskelycka idag dock.

Känns som att det här med saker som försvinner i vatten känns bekant.

Kickoff i Kalv

Folk åker på kick-off till höger och vänster. Jag har inga jobbarkompisar. Jag får aldrig åka på kick-off. Men jag har ju mina andra egenföretagare! Teambuilding funkar väl även om man har vitt skilda firmor också?

Vi åkte till Kalv, Karin, Pia och jag.
Ett hus, en bastu, en sjö och tre kajaker. Alldeles perfekt.

En mil paddlade vi. En mil längs Lillån, i norra spetsen av Kalvsjön. Vi slog läger på en rastplats uppe vid Karsbo, Pia gjorde upp en eld och Karin kokade tomatsoppa på gasolkök. Sen drack vi kaffe och te, TEAMBUILDADE lite och drog i kajakerna i ån igen för färd mot strömmen tillbaka.
Och det var jättefint och jätteskönt och jättelugnt och stilla. Alldeles fantastiskt faktiskt. Ända tills jag lyfte huvudet mot trädtopparna, varpå mina solglasögon som satt ovanpå kepsen gled bakåt och ramlade av, varpå jag reflexmässigt försökte fånga dem, varpå de gled i vattnet och sjönk, varpå jag sträckte mej bakåt ner i vattnet för att ta dem, varpå min kajak gjorde en hundraåttiograders gir lodrätt, varpå jag hamnade uppochnerpå under kajaken, under vattenytan, kämpande för att hitta den lilla stroppen som skulle lossa på mitt ormtäcke (alltså ormtäcke: det där tyget man spänner över magen för att hålla kajaken torr men MINST lika mycket för att hålla från trädgrenar ramlande snokar borta från ens underkropp) och när jag väl kom upp igen hade jag förstås tappat allt jag ägde och hade i kajaken, rakt ner på botten av Lillån.

Så där ligger väl min sprillans nya GoProkamera ÄN och filmar i sitt vattentäta hus, kan jag tro. Filmar hur fiskarna nosar på mina Ray-Ban som ligger bredvid.

Nån med dykarutrustning uppåt Ullaredshållet som vill tjäna en peng?

(Alla foton: Karin Andersson. Mina är jättefina dom med. Men dom ligger på botten av Lillån.)

Det är en sån dag idag.

Men en fantastisk sån dag! En dag då störste storebror hänger nere hos oss i soffan och är bästis med minste lillebror, en dag då det inte finns ett måste, där sommarvärmen är förbi och trots sol låter oss stanna inne i soffan med gott samvete och en kopp te.

Svampskogen är torr

Några små skrumpna kantareller var vad den oregnade skogen bjöd oss på idag. Men också septembersolsken och höstlöv, samt fika med utsikt från Olas Norge. Och ett gäng ungar, där de stora idag hette Kajsa, Ellen, Oliver och Noel och där Oliver och Noel var lakejer åt de två drottningarna Kajsa och Ellen. De små var ingenting. Utom hållahanden och bjudabjörnbär med varann.

Spegelblanka kvällar med guldfras

Det är inte svårt att ge sej ut såna här kvällar, där det svåraste att parera bara är lite svallvågor från andra båtar. Och då är det ju bara att sätta sej ner. Och sitta kvar. Ligga. Raklång på brädan. Höra på ingenting utom måsskri, båtmotorer framför vattenskidor långt borta och småkluckande vågor runt om. Som yoga utan krångel.

Nedvarvning

Jag har sjukt mycket jobb att göra på dagarna.
Utgörning av gamla jobb, utryckning på nya jobb, friläggning av lastpallar till förbannelse.
När eftermiddagen kommer och hämtning är här är det en befrielse att packa flakan, åka ner till hamnen och äta kvällsmat. Bada. Fiska krabbor. Hänga med vänner. Se Arne och Kjell på VG37 Ganler komma in med dagens fångst. Se solen gå ner i Kattegatt utan att det är långt efter barnens läggdags.
Idag åt jag mitt livs första blodtrycksmedicin till frukost, efter att ha tagit ett gäng prover och legat med EKG på bröstet igår. Det är högt, det ska bli lågt, jag tokstressar inte men jag har väldigt mycket att göra. Och det är ju tacksamt såklart. Men svårt, i frilansvärlden, att jämna ut jobben över tid.
Blodtrycksmedicin och såna här kvällar, och jag är en bit på väg.