Höstens första brasa

Det blåser tjyvkallt och haglar isbollar så hårt att kanalplast krackelerar.
Den här stackars nyduschade har frusit sej igenom fotbollsträning på Norvalla (mitt hår stod RAKT UT mamma!) och sitter nu och högläser läxa för mej framför brasan, och tinar upp.
Ett kapitel högt, ett kapitel tyst och sen, läsnoter på nya skolpaddan, efterlängtad förmån för alldeles nya mellanstadiebarn.

Han föddes nyss.
Nu sitter han och läser själv mittemot mej i en fåtölj.

Mo i Rana

Jag var hos distriktssköterskan i Bua och tog en TBE-spruta idag.
-I Nordnorge, där jag kommer ifrån… började hon.
-Kommer du från Nordnorge? frågade jag. Varifrån? Kirkenes? Och tänkte på den lilla landtarm som är Norges sista utpost mot Ryssland, den där Guro kan sitta på sin mammas farstubro och spana ut över gränsen över Putins karga marker.
-Nej, inte så långt upp, sa hon. Utanför Mo i Rana.
-Aha, sa jag. Nesna?
-Känner du till det? frågade hon förvånat. Min bror bor på Nesna. Jag kommer lite längre norrifrån. Från öarna.
-Jag har varit där flera gånger, sa jag (lika delar stolt och längtansfullt). Är det nära Stokkvågen? Där har jag varit. I Tonnes också.
-Det är en liten ö utanför, sa hon. Vi får åka båt, just från Stokkvågen faktiskt.

Jag minns när jag och Guro tog hennes lilla bil och körde ut på en roadtrip, till Nesna, Stokkvågen och Tonnes. Vi klättrade upp till en grotta i bergen och satt sedan nere på marken på en kaj och åt räkor medan vi tittade ut mot horisonten och såg den gräddbullsliknande silhuetten av ön Træna långt därute vid horisonten.
Femton år sen var det. Eller igår.

Eller när jag, Ida och Tora åkte upp till polcirkeln och dansade på permafrosten.
Ut i skogen, till Marmorslottet med sina vita vattenfall.
Och tillbaka till Mo och Nordland Teater, där Sven sminkade Ida till nattens vackraste Draculadrottning.

Jag minns norrskenet.
När himlen sprakade över stan och jag febrilt knapprade med kamerainställningarna och Johan lugnt tittade på mej och sa: Ikke knips Malin, bare SE.

Alla andra fina Nordland-folk.
Maja och Sissel och Wenche och Gudmund och Hanna och Maiken och Kristian och Anita och Isabella och Stein och Joar och Erling.
Och Havmannen.
Varje gång jag kommer till Mo i Rana står Havmannen där ute i fjorden, kall, robust och beständig.

Det är snart tio år sen sist jag var där.
En dag igen.
En dag.

Styv kuling

-Kommer det några fina dagar mer tro? Ska vi kanske ta upp båten? Eller åtminstone gummibåten?

Note to self:
Vänta inte tills styv kuling plötsligt drar in, trycker upp havet under stenpiren, höjer hamnen och klämmer fast gummibåten i ett stenhårt städ under bryggan.

Väröskog

Mera friskluft, mera svamp, mera tramparunt med dom jag gillar bäst.
Det är något väldigt fint i att kunna samla in vinterskafferi från skogen.

Lamborghini-Fiat 0-1

Det var jätteroligt att köpa bil idag.
Roligaste nånsin faktiskt.
Vilken vill du helst ha? frågade bilhandlaren Ruben.
Ruben pekade glitterögt på en orange Lamborghini, varpå bilhandlaren gick och hämtade nycklarna, och den själaglade ungen fick hoppa in.
Och starta den.
Vi hade inte 2,8 miljoner i fickan just idag, så vi tog upp den lilla plånboken istället och köpte en bunnfin knallröd liten Fiat 500.
Tyvärr för den lille själaglade, men till lycka för mej!

Växtvärks-vab

Tända ljus och morgonteve, filt och rostbröd och mys.
Sedan lite mamma-pappa-barn (alltså jag är så sjukt dålig på att leka rollekar, hujedamej vad mycket hushållsarbete jag får gjort så fort han föreslår något sånt) och fika med Alexandra, Vilmer och Majken innan pysselstunden tog vid och han målade Gruffalos samtidigt som jag började på en Värökarta med svårplacerade småställsnamn.
Lite bulleribulleribock hann vi också med, och en lång bok om Barna Hedenhös i världsrymden.
Jag tror jag kan ha råkat somna middag en stund där på hans säng, med boken fortfarande i näven, för när jag vaknade/kom tillbaka till verkligheten satt han på golvet och byggde formfigurer från spelet Labyrint.
Sen trängde återigen sommarsolen undan racksocksregnet och vi gick ut och plockade tomater i trädgården, gungade hammock och berättade hittepåsagor, varav jag blev mest nöjd med den där Bertil och pappan åkte båt till en sälklippa där något blänkte varpå de tog båten till rymdobservatoriet på Onsalahalvön, fick låna en satellit som Bertil fick plats i och som han sköts ut i rymden med och hovrade ovan molnen tills han var alldeles ovanför sälklippan då han plockade fram ett långt utfällbart sugrör som han stack ner hela vägen och sög upp det där som blänkte med, vilket visade sej vara en diamant som han fick behålla eftersom sälarna vinkade glatt till honom på båtresan hem och sen köpte han sälgodis åt dom en gång i veckan under resten av sitt liv, fast det är en helt annan historia.

Jubel på Norvalla

Fem två mot Frillesås och för första gången får jag se de här små gulblåa vinna en match.
Som dom sprang! Och pratade med varann!
Väl kämpat grabbar.
Ni kan!

Septembersöndag

Ljumt och disigt på Krokstadsudde.
Flygplan flyger in mot Landvetter, fiskebåtar styr in mot Båtfjorden.
Vi kastar macka, letar krabbor, sitter still och njuter, tar ett dopp.
Det är söndag och september och sommaren är inte slut, trots allt.

Alita / Vanessa

När jag och Ruben hyrde Alita - Battle Angel förra helgen sa vi båda två direkt: Alltså, det ser ju precis ut som Vanessa!
Och efter en stund kom Bertil inspringande till teven, stirrade på den en stund och sa sen: Är det Vanessa?

Och jo, Alita fick sin Hugo.

Släktkalas i församlingshemmet

Så sågs idag ungefär hälften av ättlingarna efter August och Karolina Johansson i Skällåkra, i Värö församlingshem.
Jag är ingen ättling.
Men min gubbe och mina ungar är, och det var ju roligt att en del av tremänningarna var nyheter till och med för Mattias.
Mamma, jag har hittat en ny vän! Och han är jättesnäll! kom Bertil springande och sa, med sin nyfunne fyrmänning Jakob i hasorna.
Sen plundrade dom såväl godisskålen som vattenmelonsbrickan, samt körde igång ett hejdundrande kuddkrig inne i miniorernas lekrum.

Dagens jobb: Tandläkeri!

Det ÖSTE ner när jag kutade in på Ringvägens Tandhälsa idag och jag stod en stund inne i väntrummet och tittade ut på den fina blommande trädgården där vi skulle ta snygga personalbilder.
Det blåste vertikalregn där. Tätt tätt vertikalregn. Blommorna studsade diagonalt i vinden.
Jaja. Innebilder blir fina dom också.
Och dessutom: Snälla tandläkarmänniskor kan lysa upp den regnigaste dag.

Augustisista

Nästan öde fyrenbrygga, trots att det är lördag och inte ens september än.
Vattnet är fortfarande varmt, trift och blåklockor blommar, men krabborna gömmer sej väl.
Andas in, andas ut.
Tacksam för så mycket.

Begravning

Att sänka ner en mjuk, fin människa i jorden är livets gång, trots att hela sinnet skriker att det måste vara fel.
Att hon måste fortsätta finnas. Att vissa människor alltid borde fortsätta finnas.

Helena, Marika, Jeanette, Magnus, Andreas och Mattias släpper långsamt på banden och kistan försvinner ner tills jag inte ser den längre, jag ser ingenting alls längre, för tårar grumlar och rinner ihop ner på hakan, som en stupränna, en il.

Jag är inte särskilt troende, men när prästen pratar om att i samma sekund kistan sänks ner i jorden så kommer ljuset till Elsa, känns det ändå hoppfullt, jag vill att Elsa ska komma någonstans ljust och fint och vackert, där inget gör ont, någonstans lika vackert som Hasslet sina allra bästa dagar.

Händels Dagen är nära ekar kvar i öronen när vi går i procession efter kistan, ända ut på kyrkogården, den soliga sensommarkyrkogården.

Under träden alldeles vid kyrkomuren får Elsa en plats.
Där sänks hon ner, trots orimligheten i att hon inte ska finnas mer på jorden.

Tack för snälla ögon, mjuk famn och förnöjsamhet.
Hejdå.