Strandkant i lågsol

Hämta tidigt och ge sej ut, för strax efter fyra på eftermiddagen kommer natten.
Vackra strålar och hala klippor, mina bästa strumpbyxor rök idag.

Tänk att dom inte kan gå en meter utan varsin pinne i handen.
Tänk att det enda som krävs för lycklighet är en pinne.

Handyman/sjöman

…och så kommer kylteknikern och lagar luftvärmepumpen och kollar på mina kartteckningar och säger att Nordsten heter väl den där ön, och inte Norstö som Eniro skrev på sin karta och som jag, utan att tänka själv ens två sekunder, bara skrev in rakt av i varenda teckning.
All work for nothing!
Jag tog samtliga teckningar under armen och gick hem till Bertil och Marguerite för total genomgång av allehanda falluckor lätt genomramlade av en som inte bott här sen urminnes tider, till skillnad från gamle sjöbjörnen Bertil som kan varenda gruskorn längs Kattegatt.
Det var ingen som öppnade där.
Då fotograferade jag av och mms:ade till pappa. Och om pappa inte upptäcker några fel vad gäller kartor i Varbergs kommun (eller varför inte i hela södra Sverige, eller varför inte i hela norra Europa?) så är det en mikroskopisk risk att någon annan kartnörd skulle ha något att klaga på.

Karttecknardagar

Jag började med att klottra kartor.
Sen finlirade jag klottret litegrann.
Sen ändrade jag skrivstilar och penselbredd och fingertryck och så blir det plötsligt skitsnyggt?

Det här går ju att sälja på julmarknaden på Båle nästa helg till och med.

Mina killar

Dante fanns i Ätrans vatten.
En tung fredagskväll för alla tusentals frivilliga som letat i skog och mark och gömslen och vrår, dag som natt.
Nu får dom åka hem.
Ändå, vilken helt fantastisk uppslutning.
Viljan att hitta en vilsegådd pojke och leda honom hem till pappa igen.
Nu får pappan aldrig tillbaka sin pojke.
Och alla vi andra kramar våra extra hårt.

Ruben har fått sitt jultidningsförtjänade x-box på posten idag.
Han vill köra orange Dodge Charger till soluppgången.
Jag vill bara hålla om.

Kopporna och koleran

Nyfikenheten om vad som hänt Weddig Borg och Sophia Kockum efter att jag för hundrade gången passerat deras gravsten i Malmö, gav mej in i sökandets värld häromkvällen.
I en gammal släktforskningslängd hittade jag dem båda, såväl som bådas dödsorsak: Kopporna.

Kopporna. Smittkoppor. Vad var smittkoppor egentligen? Jag sökte vidare.

Smittkoppor var ett virus som dödade så in i bänken många människor för flera hundra år sedan. 1976 slutade man vaccinera barn mot det, och 1980 betraktade WHO sjukdomen som utrotad. I vilt tillstånd. I laboratoriemiljö finns den kvar, på två platser i världen.

Kopporna som smittkoppor gav var stora och hårda och kopporna kunde till och med bildas i ögonen, med blindhet som följd. Om man inte dog ändå. Nästan hälften gjorde ju det. Både drottning Ulrika Eleonora och tsar Peter II dog av smittkoppor, tsar Peter på sin bröllopsdag.

Man kom dock på ett sätt att mildra sjukan. Om man tog lite smitta från en sjuk, rispade huden på en frisk, och planterade smittan där, så blev det en lindrigare variant (ja för det mesta, en del dog ju iallafall) och sen var man immun. Variolisation kallades det. Tidig form av vaccin.

Sen kom man på något ytterligare. Engelska mjölkerskor var kända för sin lena hy, som de fick på grund av att de aldrig någonsin drabbades av smittkoppor. Varför? De var i ständig kontakt med kor. Och fick kokoppor. En inte alls särskilt farlig sjukdom, som drabbade djur värre än människor. Och fick man kokoppor, var man sedan immun mot smittkoppor.
Voilá!
Man kokade ihop en brygd på kokoppesmitta, delade ut den, och det första vaccinet var fött.
Vacca betyder ko på latin.
Det här hade jag ingen aning om.

1816 blev det obligatoriskt att vaccinera alla barn mot smittkoppor.
Och hur var det nu med Weddig och Sophia? De var födda på 00-talet. Alltså inte vaccinerade.
Barnen var födda på 20 och 30-talet. Alltså vaccinerade.

Weddig och Sophia hade inte bara de tre barnen som delar deras grav.
I släktforskningslängderna hittade jag tre barn till. När de dog hade de en 10-åring, en 8-åring, en 6-åring, en 4-åring och en 2-åring, förutom alldeles nyfödde lille Lorens.
Rimligtvis är barnen vaccinerade, föräldrarna är det inte.
Kopporna kommer, och drabbar mamma och pappa, samt lilla bebispojken som inte hunnit vaccineras ännu.
Weddig, Sophia och Lorens dör.
Anna Gustava, Weddig Lorentz, Frans, Augusta och Mathilda lämnas föräldralösa kvar.

Det här satt jag helt uppslukad och läste om och la ihop i förrgår natt, och så idag fick jag ett jobb; fotografera Jan Holmgren i sitt labb, mannen som gett upphov till koleravaccinet.
Fräckt ändå!
Jag som inte kan ett enda uns om medicin eller mikrobiologi kunde glatt nicka när Jan nämnde variolisation, jag kände mej som att jag klarat sista frågan på Postkodmiljonären.

Äldsta dottern Anna Gustava blev gift, Weddig Lorentz och Frans skapade egna familjer.
Augusta och Mathilda dog ensamma, och fick vila i samma grav som mamma, pappa och lillebror.
Mer än så vet jag inte om den här familjen, som levde för snart tvåhundra år sedan och drabbades av den tragedi som kopporna var, innan vaccinet kom och räddade världen.

Dimtungt

Dimman har lagt sej och den sista La Traviata-dagen är här.
Tåget går mot norr och skymning och någonstans därute finns Dante.
Trots flera tusen som söker står han inte att finna.
Lilla unge. Jag tänker på honom hela tiden.
Fyrtio minuter försvann Ruben, från Mikaelas konfirmationskalas. Han hade gått upp på storaberget, sett havet och tänkt gå dit och “kasta sten så det säger plums”.
Tjugo minuter var Bertil borta på Liseberg innan två vakter hittade honom.
Hur långa de minutrarna var, eller hur många tankar jag hann tänka, vill jag helst glömma.
Dante har varit borta i mer än två dygn nu.
Två dygn.
Två nätter i november.
Någonstans därute finns han ju.

September i november

Jag tar en promenad i en höstvacker stadspark.

På kyrkogården passerar jag, som alltid, Weddig och Sophias grav, där de ligger tillsammans med sina barn, Augusta, Mathilda och lille Lorens, han som bara fick bli några dagar.
Weddig och Sophia dog samtidigt som lille Lorens, och lämnade flickorna ensamma kvar, bara två och fyra år gamla.
Jag undrar alltid vad som hände.
Och varför döttrarna förblev ogifta dessutom.
Inga efterlevande, ingen som ser till deras grav.
Pinnar och grus. “Sköts av kyrkorådet”.
En dag ska jag lägga dem en blomma.

I Falkenberg går tusen personer skallgång efter tolvårige Dante, som försvann i tisdags kväll när han skulle gå ut med hunden. Hunden kom hem, Dante gjorde inte det.
Skräcken hans föräldrar känner.
Ytterligare en dag utan något som helst spår.
På fredag är jag hemma igen, på fredag kan jag hjälpa till att leta, men på fredag är alldeles för många dagar för sent.

Det är varmt ute, mer september än november, och världen känns förunderligt orättvis.

La Traviata

I väntan på bildgodkännande från alla som ska ha ett finger med i spelet; litet smakprov sålänge.
Día de muertos goes opera!
Kolla ungar, morsan har varit och fotograferat hos Coco!

Bandage och liv

Jag behövde sitta ner hemma hos Lisa och Fredrik ikväll.

Efter en lång jobbdag som började med krock i Lassabackarondellen och fortsatte med insladdning på uppstuds till hundrahövdad gruppbild av barncancerkonferensdeltagare på Kusthotellet (utan att ha haft tid att kika runt på bra platser för en sådan eftersom all förberedelsetid försvann i Lassabacka med buckelinspektion, pappersskrivande och att vara snäll mot stackars damen som varit på väg till kyrkogården med blommor och ljus åt sin man när hon drämde in i sidan på mej) samt slutade med en p-bot på strandpromenadsparkeringen eftersom p-skiva var det sista jag tänkte på när jag med andan i halsen skulle hinna fram till den där gruppbilden.

Efter det, så var pale ale soda, pulled pork och enkelt häng med snälla människor precis vad jag ville ha.
Så när Bertil slog sej i bakhuvudet, grät i min famn och bad om plåster, och Fredrik kom med bandage och lindade om hans lilla tacksamma huvud, (“Fredrik är en jättebra doktor, mamma”) var det pricken över i på denna fina, varma och därtill olycksfyllda dag.

Jag tänker på alla hundra barncanceröverlevare på konferensen som har fajtats mot denna vidriga sjukdom, och fajtas än idag mot efterverkningar och hjärnskador.
Och fina lilla damen i Lassabacka, som till slut ruskade på sej och sa: Jag har haft cancer två gånger, så det här ska jag väl klara av.

Vi har det så fantastiskt bra.

Veddigekväll

Inatt sover vi över hos mormor och morfar.
Eftermiddagsfikar med bullar, går till Veddige simhall och tar simborgarmärke (yay!), läser Gustav och snåla glasstanten (en gång när han var liten frågade Ruben om mormor och morfar ligger och läser högt ur “Gustav och snåla glasstanten” för varann om kvällarna, jag kan fortfarande inte läsa ur den utan att fnissa åt det) och tittar på naturprogram, Rubens nya passion. Det finns alltid ett naturprogram värt att se, bara att zappa mellan Kunskapskanalen, Nat Geo Wild och Animal Planet.
Ikväll är det jakt på goonch i norra Indien som fascinerar, igår var det simma med vithajar.

Höstena källa

En punkt på Rubens höstlovsönskelista; Dricka ur en källa.
Inte vet jag vad han fått det ifrån, inte han heller faktiskt, men en källa hittade vi i Höstena, utanför Vessigebro.
En lite kantlerig damm på en åker, där mittbottens sand virvlade runt runt runt.
Gegget runt om gjorde själva drickandet omöjligt tyvärr, men en källa fick han se.
Inte så spännande, tyckte önskepersonen själv, och tuggade ölkorv från Gudmundsgården (fantastisk gårdsbutik ett stycke därifrån) hela vägen hem igen.