Hem

…till ett kallt, blött och mörkt Sverige igen.
Jag kunde visserligen ha flyttat till LagOmar.
Men hemma är ändå hemma.

När jag och Bertil sprang hand i hand hukande under regnvindarna på Sturup, på väg mellan terminalen och bilen, ropade jag till honom: Brr vad kallt! Vilket är skönast, Spanien eller Sverige?
SVERIGE! ropade han tillbaka.
Va? svarade jag. Jaså, jag tycker iallafall Spanien, det var ju så varmt och skönt!
Det tycker inte jag, ropade han. Det var ju så varmt att jag SMÄLTE, så jag rann iväg som SMÄLT LAVA!
Jag gillar Sverige bäst.

Playa Chica

Sista kvällen, och så hittar vi den här lilla pärlan, alldeles bortanför den stora stranden nedanför vårt hotell.
Lanzarote.
Du var en bra en.

LagOmar

Mattias var lite avis efter att jag och Ruben varit i Cesar Manriques hem, och kommit därifrån lika lyriska båda två.
Att jag gillar sånt kunde han ju ana, men när Ruben fascinerat berättade om det här fantastiska huset (dit han vill flytta om han vinner 100 miljoner som han sa) så ville Mattias plötsligt se det ändå.
Så bra då att det finns ytterligare ett Manrique-skapat hus på ön som är öppet för allmänheten, en gigantisk mansion av James Bond-mått, med grottor och gångar, dammar och pooler och vindlande prång.
På sjuttiotalet var Omar Sharif på Lanzarote och spelade in The Mysterious Island. Han besökte då huset och blev så kär i det att han köpte det, rakt av.
Dagen efter utmanades han på bridge av byggherren, med huset som insats.
Sharif var rätt vass på bridge men vad han inte visste var att byggherren var europamästare.
Sharif förlorade, byggherren vann.
Hela rasket.
Bridgebordet står kvar i det översta rummet, huset döptes sedemera till LagOmar efter sin dygnslånga ägare, och idag kutar vi upp och ner för stentrapporna, vilar på terasserna och (i Bertils fall) trampar ner i labyrintvattnet.
Jag är sur i säkert tio minuter över att jag glömde vidvinkelobjektivet på hotellet, tänk att glömma vidvinkelobjektivet när man besöker ett hus som det här..!
Men Ruben talar om för mej hur det funkar här i livet.
-Du kan komma ihåg det inne i huvudet också mamma.

Jag kan ju det.
Man kan lätt luras att tro annat, men jag kan ju faktiskt det.

Timanfaya

…eller är det till Mars vi just kommit?
Marken är röd, grön och svartskimrande, landskapet ligger orört opåverkat sedan dessa eldberg uppstod på 1700-talet.
Inte länge sedan alls i ursprungstermer, men det var då, för 300 år sen, som hundra vulkaner fick utbrott samtidigt och skapade en lavaström över halva ön.
Skapade Timanfaya.
Bara några meter under marken är det hundratals grader varmt, växter brinner, gejsrar sprutar och restaurangen grillar mat över ett öppet hål ned i underjorden.
Det här är häftigt.
En smula hisnande.
Fast framförallt är det ett vattentätt sätt att ta död på den här mammans fortsatta utflyktsvilja, för efter 45 minuters bussrundtur (ingen får köra på egen hand i Timanfaya) på slingriga uppochnedkrokiga vägar längs strömfåror och ner i kratrar så är åksjukan så påtaglig att hon inte vill göra något annat än sova stilla i en bädd vid poolen, hon också.

Mirador del Rio

Härifrån och till evigheten.
Eller åtminstone över sundet till La Graciosa, den lilla ön som bara jag i vårt ressällskap tycker att vi kan hinna med att ta färjan till på vår semester.
Jag retirerar väl på den punkten då.