Narkall vackerdag.

Koltrasten hukar i busken i minusgraderna, inomhustemperaturen är en smula bister den med och jag och Bertil kryper ner under nyfådda julklappsvärmefilten med Solvaktaren.

Pulka och längdskidor i Löftangjorda spår längs greener och bunkrar på Sjögärde golfbana.
Sen åkte vi till Veddige och spelade padel alla fyra och fikade hos pappa efteråt, lite varierande leabrötna.
Undrar om den höftopererade kommer upp ur sängen överhuvudtaget imorgon.

…var visserligen i fredags, men pga omständigheter fick vi vänta med att hurra tills idag!

Det är kallt ute.
Det ska vara kallt ute minst en vecka till, kanske mer.
Snön fortsätter falla och lär få stanna, vi som är vana vid en halvdag vitt och sedan slask, vanlig västkustsk vinter.
Vi eldar.
Vi eldar och sopar trappen, kör Bertil till indoororientering, ser Gustav spela innebandymatch i Gothia cup, gör fotoböcker, sträcktittar på alla avsnitt av Jag for ner till bror.
Jullov på riktigt.

Av alla fotografer i Sverige tycker jag att Gustav Gräll är allra bäst.
Blicken, färgerna, glädjen.
Och då nämner jag inte ens något om bjussigheten, förmågan att alltid lyfta alla andra, att sprida så mycket godhet och glitter att varenda människa som kommer i hans väg känner att världen plötsligt blev lite lite finare.
Gustav är också the yoda av blixt.
Själv skyr jag blixten, jag tycker inte om att den, tja, blixtrar så jag syns, jag vill helst inte märkas, fluga på väggen är mitt bästa.
Dessutom är det det här med otekniskheten som är min ständiga akilleshäl, jag lyckas alltid få in nån jäkla inställning jag sen inte kan få bort, antingen blixtrar det för mycket eller så blixtrar det för lite.
Aldrig nånsin blixtrar det lagom, så som det gör i varenda bild av Gustav.

Men ikväll, ikväll skruvade jag på blixten innan jag gav mej ut.
Ikväll blev en hommage till Gustav Gräll.
En Grällkväll.

Typiskt att det skulle börja snöstorma just när jag måste till Göteborg på jobb.

Gott nytt år från Storaberget.

Sista solnedgången 2025.

Planen var Nimis.
Men i den här isande märgkalla nordanvinden blev inte den sidan av kullen ett alternativ.
Istället: Ransvik och Diamantklipporna i lä.

Höganäs pir.
I solsken och snålblåst och keramikplattor hela vägen ut.

En färjetur, en skymning, en restaurang, ett hotell vars utlovade pool var sönder och stängd.
Besvikelsen.
Men en bastu, ett fotbollsspel, pingis, yatzy, mocktail i baren och skräckbok i taksäng senare tror jag att det blev en rätt bra dag till slut ändå.

Äntligen kom vi oss då över sundet och till Louisiana.
Äntligen Kusama, äntligen Giacometti.
Jag älskade Marisolutställningen men Bertil ville därifrån, “dom är LÄSKIGA.”
Däremot fastnade han för Jon Rafman och hans googlebilsfotograferade gatubilder.
Lyssnade länge på hörlurshistorien om bilkraschen och den döde bakom vraket, letade i rummen, fann den, imponerades.

-Kan vad som helst vara konst?
-I princip, ja.
-Kan min HAND vara konst?
-Ja.
-Kan jag lägga ett blad på ett papper och ställa ut det?
-Det kan du.

Vinterorienteraren fick skuggsällskap på orange bana runt solvacker Skummeslövsskog idag.

Samtliga herrmiddaggängsmedlemmar, med samtliga herrmiddaggängsfruar, och samtliga med röda tröjor på.
Eller ja, en oröd Alison.
Och så två fina hangaroundsöner förstås.
Bra kväll!

Äntligen.

Ingen vågar idag andas att de här bägge ska tvingas göra nåt annat än att vara i garaget idag.

Ännu mera mat.
Och lite handnötknäckning.

En stickning och en brasa och jag är nöjd.

Kanhända nyårsdagen klår den, men annars är degdagarnas degdag här.