Ikväll:
Middag under katedralen med Teater Halland-Thea och hennes crew, som har semester precis samtidigt som oss.
Mitt livs andra hot stone-middag.
Gott!
Och fantastiskt fin kväll med den här goa lilla familjen.

Äntligen levadavandring.
Och dagens skörd för pinnaben:
Elva kilometer.

Men det fanns stunder då jag inte trodde vi skulle komma fram.

Jo, när små pinnaben gått i två och en halv timme (varav en timme gick till att hjälpa tant som ramlade bredvid oss) mot Doca do Cavacas-poolerna, så sjönk dom besviket ner på en bänk då Doca do Cavacas var stängt idag.
”But tomorrow is open!”
Hjälper ju föga när pinnabenen gått sex kilometer i glad förväntan idag.

Vi gick genom tunneln till Praia Formosa istället.
Byggde stentorn.
Badade i vilda vågor.
Slog upp blodiga ben och tår bägge två.

Blev ju en fin dag.
Men det blev inte Doca do Cavacas.

Uppe i bergen är luften kall och vinden stenhård.
Små pinnaben orkar gå långt längre än vi båda tror, ända till den uppspända porten i klippan går dom, där leden mellan Pico do Aireiro och Pico Ruivo är stängd av risk för ras.
1810 meter över havet är högt, särskilt som vi ser havet strax där nedanför.

Hur man byggt dom här lederna övergår dock mitt förstånd.
Upp och ner balanserar dom längs bergskammarna.
Dom måste ha burit dit stenen.
Det finns inga fordon som klarar dom smala vindlande stigtrapporna det stundom är.

På ett ställe stupar det hundrametrigt rakt ner på båda sidor av stigen.
Jag visste inte att jag var höjdrädd, men just där kittlar det så mycket bakom låren att jag tror att det är just så höjdrädsla känns.

Vad är egentligen oddsen på att stöta ihop med ett par på gatan, glatt börja prata svenska och strax inse att vi:
- heter Bertil och Bertil,
- bor på samma hotell,
- har tre pojkar som har sju år emellan de första och fem år emellan de sista,
- BOR I BUA.

Nu är Irene och Lars Bertil (fast Bertil säger inte Lars Bertil, “jag kallar honom Bertil bara”) våra frukostkompisar, historieberättare och myntfrälsare.

Världen är bra liten ändå.
Och rolig.

Resten av dagen:
Fortbesök och poolhäng.

Äntligen fick min lille trädgårdsmästare tillika Japanälskare ta telefericon upp till den tropiska trädgården i Monte.

Nähä, nån botanisk trädgård uppe i bergen blev det då inte idag, för när vi kom till linbanan i förmiddags var kön kilometerlång.
Kilometerlång? Kilometerlång.
Förklaringen låg i hamnen och var två exemplar av de största kryssningsfartyg du kan tänka dej.
Det var alla passagerare på dessa som skulle åka linbana och strosa i bergsträdgård.
Så vi lät bli.

Det finns andra sätt att slå ihjäl en sommardag.

Oh well, vi hann ju inte mer än ta ett dopp i hotellets takpool samt gå en sväng på stan innan Bertil med skräck i blicken meddelade att hans ficka saknade sin telefon.
Hitta min iphone visade bara en oerhört stor cirkel som täckte hela stan och “din vän finns någonstans i cirkeln” och resten av dagen gick åt att gå i samma spår, sitta på samma bänkar, leta längs samma gator.
Vi gav upp till slut.

Och det är bättre att tappa Bertils telefon än att tappa Bertil.

Kall otta med det halaste väglaget på den här sidan istiden.
Men vad gör det när man strax därpå flyger in över Porto Santo för en veckas sol?

Regnpromenad till lördagsgodisaffär.
Isregn i januari kan ju kvitta.
Vi drar.

I år ska Halland fyllas av utställningar med vattentema, och ikväll var det invigning på Hallands Konstmuseum i Halmstad.
Bäst av allt: Att träffa Janna, som jag inte sett sen vi gick på Umeå Konsthögskola för tjugo år sen, och ändå bara fortsätta som att det var i måndags.
Och på vägen hem i bilen hade P3 specialprogram med låtlista från 00-talet.
The Strokes, Franz Ferdinand, Lily Allen, Pete Doherty, Amy Winehouse, Röyksopp.
Som ett soundtrack av mina år i Umeå, högsjungning längs regnig E6 norrut.

Utflykt med Tammy i januariväder.
Det ena bra mycket bättre än det andra.

Fullt frukostbord imorse, för idag tog Mattias 8:35-bussen mot Stockholm med sitt herrmiddagsgäng, istället för 06:15-bilen till Ringhals.
Fullt frukostbord kan vara det mysigaste jag vet.

Det regnar.
Häromdagen strålade solen in genom fönstret och gav mej snyggljus till självporträtt, men inte nu längre.
Jag röjer iCloud och lär mej Gopro, gör en optikbeställning hos Cyberphoto och skickar iväg en ansökan till grafikutställning i Rydal.
Och så skriver jag en lista över utflyktsförslag på Madeira.
Det låg nämligen en liten sistaminuten och tickade häromdagen, till halva priset av vad den kostade veckan före.
Så, eftersom jag åkt med bara Hugo på semester en gång (allinclusive i Side), och med bara Ruben på semester en gång (långweekend i Split) så tar jag på söndag med mej bara Bertil och åker till Funchal.
Vi får väl se om jag lyckas få med mej datorn i min lilla max-femkilospackning, annars blir det bildbonanza när vi kommer tillbaka igen nästa söndag.
Minsta kameran och minsta objektivet.
ETT enda objektiv.
Phu.
Bertil har tittat på utflyktslistan och satt sin etta-prio redan nu.
Botaniska trädgården i Monte.

Så fint det ska bli.

Solsken och fågelsång.
Vår i luften idag.

Den lille semi-nybörjaren har växt in i en ny, lite knivigare, H12-klass innan han knappt hann komma in i H10. Så då åker mina orienteringsskor på igen, och skuggar honom på Uvens vintercup, i öppen klass modell lite svårare.
Det blir lite fel, och jag som från början bestämt att jag “bara tyst ska hänga efter, vare sej han går rätt eller fel” får revidera det när han börjar klättra rakt upp för en lerig brant (dit han alls inte ska).
Halvvägs uppför branten bryter jag mitt löfte, mest för att jag undrar hur jag annars ska lyckas ta mej ner igen i lerhalkan, utan brutna ben.

Imorse satt vi vid frukosten, jag och Mattias tipsade om lite olika sätt att tänka i skogen, när han tittar upp på oss.
”Det ÄR ingen tävling!”
Och mitt på en nedförsbackestig i skogen, efter ett par tre sju dåliga vägval och rättningar från skuggan i orienteringsskor, ropar han rakt ut:
”Jag ÄLSKAR orientering!”

Det är nog den här mamman som har en del att lära från semi-nybörjaren, och inte tvärtom.

Ja, jag kan ju ha trippla lager ull under ytterkläder, men di där stackars skådespelarna som ska stå (och gärna helst se ohuttriga ut) i blåshålet bakom Eskils källare en lagom rösen dag i januari, dom förtjänar sin varma choklad.
Allt för konsten!
(Resultatet, utan jack-folk? Om nåt år eller så, på ett Teater Halland nära dej.)

Vad ska vi göra efter skolan idag?
Ja, efter att han ratat alla mina förslag (gå ner och ta ett kvällsdopp, ta en tur med båten, gå ut i skogen och plocka svamp) med en blick som om han inte var helt säker på om jag skojade eller inte, så nappade han till slut på:
Fotspa.
Så vi värmde vatten och hällde i fotsalt, och medan vi sen tittade på den makalöst fina lilla japanska animefilmen När Marnie var där, badade vi, smörjde in och masserade varandras fötter.
En och en halv timmes varm lyx.

Kolla himlen mamma! sa han som satt i utsiktens riktning, och jo.
Himlen.
Den med.

Fullmåne över havet på frostmorgon.

Igår när jag körde på jobb till Kortedala föreställde jag mej fullmånen över kvarteren och tänkte på alla gånger jag lyssnat på Jens Lekmans gamla Night falls over Kortedala.
Jag hade precis flyttat då, från Nynäsvägens oupphörande trafikbrus i Stockholm till ett grönt gammalt artonhundratalshus i en fiskeby på västkusten, till Mattias och Hugo.
Till Bua.

Och imorse:
Fullmånen.
Så tacksam att jag hamnade här.