Tänk att det gått två år redan.
Två år sedan den hösten då dagarna stod stilla, när tiden stannade samtidigt som den rann iväg fortare än jag ville.
Löven gulnade på träden nedanför huset i Veddige, mamma låg i höj och sänkbar säng i vardagsrummet och palliativa teamet kom och gick, kom och gick, kom och gick.
Och jag ville att hon skulle få äta en persika.
Bara en persika, helst alla persikor i världen.
Men mamma försvann, och världen blev kvar.
Den morgonen hon dog, söndagen den trettonde oktober, var jag inte där.
Jag sov hemma den natten, vi skulle äta långfrukost och fira att vi varit ihop i arton år, för arton år tidigare, som var fredagen den trettonde och allt, åkte jag hem från Stockholm och mamma skjutsade ut mej till Bua, till den skallige som hade lagat ryggbiff och frågat Mange vilket vin han skulle köpa och sen satt vi där och drack finvin bägge två och låtsades att det var gott trots att ingen av oss tycker om vin.
Idag är det tjugo år sen den kvällen.
Och två år sen Lisa ringde mej mitt i frukosten och sa att jag nog måste skynda mej.
Jag hann inte.
När jag kom in stod hon i hallen, jag frågade med blicken och hon skakade på huvudet.
Mamma försvann.
Fy fan vad jag saknar dej.
