Pappa är bäst i världen på att göra det fint hos mamma.

Hua för OK Löftans alla spöken och skrämmare.
Och kön till vandringen var längre än Slendermans pumpastjälk.

Pyntarpojken är igång.

Ja, nä, det är tur att man har en personlig stickassistent här i världen.
Jag har klippkort till Hägnestigen, där det repas upp och förklaras (för varierande grad av hörbara öron) och visas och hjälps, och att sticka ärmar med strumpstickor klarade den här illitterata ofingerfärdiga nybörjaren inte av, och inte heller klarade hon magic-loop-försöken, så nu blir det varannan räta varannan aviga i en lång halsduksliknande rektangel, “så syr vi ihop den sen”.
Det är Irene som säger det, men det ekar allt lite Margareta också.

PS: Det är verkligen SKITSVÅRT att sticka mönster på aviga. DS.

Höstträdgården är lite torftig, men den lyser emellanåt i solen!

Stormen Boelo är över och förbi och Biskopshagen visar sej från sin allra finaste höstlovssida.
Barnen hittar inskriptionerna, namnteckningarna soldaterna karvade in för över hundra år sen när de var satta ute på udden på span efter krigsskepp över Kattegatt.
Vi får väl tro att framtida kärnkraftsreaktorer inte stänger av hela halvön.
Den här karga platsen vill jag aldrig förlora.

Den bästa kameran är den du har med dej.
Jag har en på axeln nästan jämt, men idag hade jag inte det och då är det ju tur att mobilkameran finns.
Det är fint när stormen mojnar och solen och månen tittar fram.

Ja, den store jobbar visserligen duktigt på Ringhals hela lovet och har just sjunkit ner i efterjobbetsoffan, men den lille har inkasserat hälften av godisförbudsbelöningen och handlat prenumeration på Playstation Plus för alltihop.

Höstlov och plock och film och lurvig onepiece till frukost!
Vi såg Sällsynt kloka varelser (Remarkably Bright Creatures) som var det finaste jag sett på längelänge.
Feelgood och vackervyer och med ett lugn som i japanska animefilmer.
Älskar Sally Fields.

Match mot Puma ända nere i Våxtorp och Hallandsåsen skymtar fram bakom tunga regnmoln.
Och: Hugo är tillbaka på innebandyplanen!
Idag fick han spela backpar med lillebror för första gången och i laguppställningen fanns även far och son Andersson, där Harry gjorde seniordebut och Mikael stapplade runt bäst han kunde.
Trollkarlen från Sörse kan fortfarande blixtra.
På läktaren satt en höftopererad som var bra sugen och inte talade om för någon att han hade med sej väskan och klubban i bagaget.
Ifall ifall.

Det blev förlust, MEN.
Äkta hattrick för Hugo i tredje perioden!
Den hälsenan som rök rakt av i mars verkar ha krupit tillbaka för att stanna.

Stormen Boelo är här.

Det var en gång ett spinneri som byggdes vid Viskan, med en kanal rakt in i fabriken som gav ström till belysning inomhus från en vattendriven dynamo, första i Sverige med sådan faktiskt.
Rydals manufaktur.
Med importerade gjutjärnspelare från Manchester intakta är det idag bevarade spinnmaskiner i långa rader, då och då sätts maskinparken igång, och en halvtrappa upp från spinnsalen är jag med och ställer ut grafik.
Tryckt!
MKV och KKV, Marks Konstgrafiska verkstad och Konstnärernas Kollektivverkstad i Varberg.
Idag var det vernissage, men utställningen hänger kvar hela vintern, ända till 21 februari.
Välkomna!

Fredagsskymning före stormhelg.

Alltså.
Såhär fint har det inte varit någonstans i vår trädgård sedan Eina-Britt Kappfjell bodde här.

Röj-gäng lastar skräp till tippen för att hinna in till den stänger klockan 19 i Varberg, så vi sen kan lasta på allt järnskrot från Mattias slaktade båtvagnsmaterial för nästa lass, så det blir rent och fint tills de riktiga arbetarna kommer imorgon och planterar vår slänt.
Räknade vi inte med att en cementbil skulle börja brinna på E6 och Mattias och Ruben fick stå i kö i två timmar mellan Värötunneln och Viskan, och precis missa återvinningsstationens stängning.
Kul ju!
Särskilt för sjuttonåringen, som inte stått i en liknande bilkö i hela sitt liv och höll på att förgås där han satt.
Nu är det fortsatt samma enegrenar på lasset, och järnskroten ligger kvar.
Trädgårdsmästarna får sicksacka.

Det är det finaste oktobervädret i mannaminne, solen skiner och vinden tiger still.
Jag har feber och snuva, ryggen värker och soffan gör ont.
Fåglarna pickar i oxbär och lavendel utanför fönstret, jag orkar inte gå någonstans alls.

Margareta dog idag.
Den allra vackraste dagen hösten hade att ge, fick hon somna.
För en vecka sen satt jag hos henne en stund, milsvitt Kattegatt utanför hennes fönster, höj och sänkbar säng, palliativa teamet.
Som mamma.
Du stickar nerifrån och upp, BRA.
Sa hon.
Margareta-bestämt.

Nu blir stickkafét en stol tom.
Steglitsen äter lavendel och koltrasten letar mask i gräset.
Blåmesen stirrar rakt på mej när jag häller upp vatten för att koka te.
Det är en fin dag ändå.
Och feber går över.
Palliativ cancer gör inte det.

Trevlig söndag på er!

Helgens andra match mellan Varla och Bua.
Idag: lillebrors tur.

Slänten mot vägen ska få en välbehövlig makeover och den här söndagsottan fick
-de vuxna i den här familjen
-Magnus och hans grävmaskin (mer som en tevespelsmaskin faktiskt), samt
-alla våra grannar
vakna tidigt.

Kompisar och mat och musik.
Och lite biljard.
Gott så.