Det tar sej.
Kom an, våren.

Lycka är att ha en storebror på länk när provpluggning kräver algebrabokstäver som inte ens heter x eller y, och alla föräldrar i det här hushållet får fullständig panik av problem de förväntas kunna lösa.

Där satt den.
Fem minuter innan solen gick ner bakom vattentornet.
Fem minuters sol-på-näsan-pusta-ut i uterummet fick jag, med klar-känslan bubblande i hela kroppen.
Gött jobbat, jag!

Genom ispölars skog och över till Bua strand, för att hälsa på våra nyaste vänner Irene och Lars Bertil.
När dom kom hem från Madeira samtidigt som oss i söndags fick dom ett surt välkomnande, då en slang i kylen gått sönder och flera hundra liter vatten runnit ut i hela huset.
Nu springer Bertil omkring på parkettens nybildade små kullar och ropar var bergen är högst.

Borta bra men hemma bäst kanske inte riktigt gick ända fram i det här fallet.

Ja, Viten och Svarten äter frukost, efter en natt på madrass framför brasan.
Dagen kommer fortlöpa i småvägsskjutsning av Ruben till Ellie i Rolfstorp (så han ska kunna minnas vägen och ta moppen dit i vår), pizza hos Nord Svahns samt tidernas sista båtmässa i Göteborg.
Jag önskar mej nu en Marex 330, tack.
Nej, det gör jag inte, för vi får kanske femton exemplar av vår nuvarande båt för samma pris.
Men jag önskar eventuellt att vi hoppar över nån månad eller två, skippar influensasäsong och ovälkomna vintervädersmorgnar, och går på båtsommaren direkt.

Tacofredag, soffredag.

Om man kliver med höga knän och kryssar mellan diverse julpyntslådor, sportbagar och skridskoutrustningshögar, så går det att komma fram till ett soffhörn i uterummet där det känns som vår.

Idag kom den, mammas gravsten.
Att hon faktiskt inte finns mer är fortfarande obegripligt.

Bertil kommer hem från skolan, plockar ner 2024-boken från hyllan och lägger sej under yllefilten i soffan.
Bläddrar genom orienteringsträningar, Spanienresa, barnkalas, båtliv och mormors sista sommar.
Sen ligger vi där skavfötters, och när han är klar läser jag högt ur Spionerna från Oreborg för honom.

Vad vi inte vet än är att i Örebro har en man gått in på en skola och skjutit ihjäl tio personer.
Eller, jag har sett nyhetsflashar om pågående skolskjutning, men inget om omfattningen.
Att tio personer inte får komma hem idag till sina egna varma famnar och yllefiltar, på grund av att en ensam man bestämde att deras liv inte skulle få levas mer, är inget vi ännu vet.

Kommendanten ger kodade lappar till magister Nillebu och skickar honom till Oreborg.
Bertil frågar dröjande om det stämmer som Ruben säger, att hans sista barnkalas var när han fyllde tio år, och att kanske inte Bertil då ska få något elvaårskalas i år?
Filten är varm, och jag hittar bullar i frysen.

Vi fick komma hem idag.

Det må vara grått och blött och fryskallt, men där står dom ändå, snödropparna, och påminner.

Tio minuter hemma och bolldribblandet är igång.
Borta bra, men hos dom vi älskar bäst.

Tacksamheten i att få sätta sej i flygstolen och åka hem, när andra får läggas in på sjukhus och missa planet.
Jag kramar min unge lite extra mycket idag där han sitter snällt bredvid mej i fem timmar med sin bok.
Det är ju tråkigt att han inte längre har en mobil och det är ju såklart en säkerhet att alltid kunna ringa, men ÅH vad mycket lästid och prattid och skrattid och överhuvudtaget skärmfri tid vi haft den här veckan.
Och han har inte ens frågat efter den?

Om vi åker på semester någon mer gång kanske jag stilla ska föreslå en mobilfri.

Så kom sista kvällen på den här alldeles ljuvliga lilla semestern.
Vi gick till slut bort till papegojrestaurangen, där en av de båda fåglarna som satt där sist fortfarande levde och fanns.
Starkduktiga små ben fick sen gå sina sista kilometrar från Lido ner till centrum, och se solens sista strålar från Santa Catarinaparkens utegym.
Imorgon bitti åker vi hem.

Tack, Madeira, för den här gången.

I brist på sandstränder har Madeira klippbad med naturliga havsvattenpooler, där de allra bästa och häftigaste finns i Porto Moniz.
Och i brist på Porto Moniz (dit det tar 3,5 timme med buss och vi efter åksjuka i Pico do Arieiro-bergen inte är mer sugna på lokalbuss på slingriga bergsvägar) så finns Doca do Cavacas en och en halv timmes promenad från hotellet.
Och idag, idag är Doca do Cavacas öppet.

Stora vågor slår stundtals över kanterna och fyller på nytt i ett aldrig sinande system.
Jag älskar att bada här.
Klart och fint och fiskstim och hopphöjder och djupgravar.
Och läsro med varsin bok på knocken i mitten i flera timmar.

Det här med att tappa bort en telefon är inte enbart av ondo.

Ikväll:
Middag under katedralen med Teater Halland-Thea och hennes crew, som har semester precis samtidigt som oss.
Mitt livs andra hot stone-middag.
Gott!
Och fantastiskt fin kväll med den här goa lilla familjen.

Äntligen levadavandring.
Och dagens skörd för pinnaben:
Elva kilometer.

Men det fanns stunder då jag inte trodde vi skulle komma fram.

Jo, när små pinnaben gått i två och en halv timme (varav en timme gick till att hjälpa tant som ramlade bredvid oss) mot Doca do Cavacas-poolerna, så sjönk dom besviket ner på en bänk då Doca do Cavacas var stängt idag.
”But tomorrow is open!”
Hjälper ju föga när pinnabenen gått sex kilometer i glad förväntan idag.

Vi gick genom tunneln till Praia Formosa istället.
Byggde stentorn.
Badade i vilda vågor.
Slog upp blodiga ben och tår bägge två.

Blev ju en fin dag.
Men det blev inte Doca do Cavacas.

Uppe i bergen är luften kall och vinden stenhård.
Små pinnaben orkar gå långt längre än vi båda tror, ända till den uppspända porten i klippan går dom, där leden mellan Pico do Aireiro och Pico Ruivo är stängd av risk för ras.
1810 meter över havet är högt, särskilt som vi ser havet strax där nedanför.

Hur man byggt dom här lederna övergår dock mitt förstånd.
Upp och ner balanserar dom längs bergskammarna.
Dom måste ha burit dit stenen.
Det finns inga fordon som klarar dom smala vindlande stigtrapporna det stundom är.

På ett ställe stupar det hundrametrigt rakt ner på båda sidor av stigen.
Jag visste inte att jag var höjdrädd, men just där kittlar det så mycket bakom låren att jag tror att det är just så höjdrädsla känns.

Vad är egentligen oddsen på att stöta ihop med ett par på gatan, glatt börja prata svenska och strax inse att vi:
- heter Bertil och Bertil,
- bor på samma hotell,
- har tre pojkar som har sju år emellan de första och fem år emellan de sista,
- BOR I BUA.

Nu är Irene och Lars Bertil (fast Bertil säger inte Lars Bertil, “jag kallar honom Bertil bara”) våra frukostkompisar, historieberättare och myntfrälsare.

Världen är bra liten ändå.
Och rolig.

Resten av dagen:
Fortbesök och poolhäng.