Äntligen fick min lille trädgårdsmästare tillika Japanälskare ta telefericon upp till den tropiska trädgården i Monte.

Nähä, nån botanisk trädgård uppe i bergen blev det då inte idag, för när vi kom till linbanan i förmiddags var kön kilometerlång.
Kilometerlång? Kilometerlång.
Förklaringen låg i hamnen och var två exemplar av de största kryssningsfartyg du kan tänka dej.
Det var alla passagerare på dessa som skulle åka linbana och strosa i bergsträdgård.
Så vi lät bli.

Det finns andra sätt att slå ihjäl en sommardag.

Oh well, vi hann ju inte mer än ta ett dopp i hotellets takpool samt gå en sväng på stan innan Bertil med skräck i blicken meddelade att hans ficka saknade sin telefon.
Hitta min iphone visade bara en oerhört stor cirkel som täckte hela stan och “din vän finns någonstans i cirkeln” och resten av dagen gick åt att gå i samma spår, sitta på samma bänkar, leta längs samma gator.
Vi gav upp till slut.

Och det är bättre att tappa Bertils telefon än att tappa Bertil.

Kall otta med det halaste väglaget på den här sidan istiden.
Men vad gör det när man strax därpå flyger in över Porto Santo för en veckas sol?

Regnpromenad till lördagsgodisaffär.
Isregn i januari kan ju kvitta.
Vi drar.

I år ska Halland fyllas av utställningar med vattentema, och ikväll var det invigning på Hallands Konstmuseum i Halmstad.
Bäst av allt: Att träffa Janna, som jag inte sett sen vi gick på Umeå Konsthögskola för tjugo år sen, och ändå bara fortsätta som att det var i måndags.
Och på vägen hem i bilen hade P3 specialprogram med låtlista från 00-talet.
The Strokes, Franz Ferdinand, Lily Allen, Pete Doherty, Amy Winehouse, Röyksopp.
Som ett soundtrack av mina år i Umeå, högsjungning längs regnig E6 norrut.

Utflykt med Tammy i januariväder.
Det ena bra mycket bättre än det andra.

Fullt frukostbord imorse, för idag tog Mattias 8:35-bussen mot Stockholm med sitt herrmiddagsgäng, istället för 06:15-bilen till Ringhals.
Fullt frukostbord kan vara det mysigaste jag vet.

Det regnar.
Häromdagen strålade solen in genom fönstret och gav mej snyggljus till självporträtt, men inte nu längre.
Jag röjer iCloud och lär mej Gopro, gör en optikbeställning hos Cyberphoto och skickar iväg en ansökan till grafikutställning i Rydal.
Och så skriver jag en lista över utflyktsförslag på Madeira.
Det låg nämligen en liten sistaminuten och tickade häromdagen, till halva priset av vad den kostade veckan före.
Så, eftersom jag åkt med bara Hugo på semester en gång (allinclusive i Side), och med bara Ruben på semester en gång (långweekend i Split) så tar jag på söndag med mej bara Bertil och åker till Funchal.
Vi får väl se om jag lyckas få med mej datorn i min lilla max-femkilospackning, annars blir det bildbonanza när vi kommer tillbaka igen nästa söndag.
Minsta kameran och minsta objektivet.
ETT enda objektiv.
Phu.
Bertil har tittat på utflyktslistan och satt sin etta-prio redan nu.
Botaniska trädgården i Monte.

Så fint det ska bli.

Solsken och fågelsång.
Vår i luften idag.

Den lille semi-nybörjaren har växt in i en ny, lite knivigare, H12-klass innan han knappt hann komma in i H10. Så då åker mina orienteringsskor på igen, och skuggar honom på Uvens vintercup, i öppen klass modell lite svårare.
Det blir lite fel, och jag som från början bestämt att jag “bara tyst ska hänga efter, vare sej han går rätt eller fel” får revidera det när han börjar klättra rakt upp för en lerig brant (dit han alls inte ska).
Halvvägs uppför branten bryter jag mitt löfte, mest för att jag undrar hur jag annars ska lyckas ta mej ner igen i lerhalkan, utan brutna ben.

Imorse satt vi vid frukosten, jag och Mattias tipsade om lite olika sätt att tänka i skogen, när han tittar upp på oss.
”Det ÄR ingen tävling!”
Och mitt på en nedförsbackestig i skogen, efter ett par tre sju dåliga vägval och rättningar från skuggan i orienteringsskor, ropar han rakt ut:
”Jag ÄLSKAR orientering!”

Det är nog den här mamman som har en del att lära från semi-nybörjaren, och inte tvärtom.

Ja, jag kan ju ha trippla lager ull under ytterkläder, men di där stackars skådespelarna som ska stå (och gärna helst se ohuttriga ut) i blåshålet bakom Eskils källare en lagom rösen dag i januari, dom förtjänar sin varma choklad.
Allt för konsten!
(Resultatet, utan jack-folk? Om nåt år eller så, på ett Teater Halland nära dej.)

Vad ska vi göra efter skolan idag?
Ja, efter att han ratat alla mina förslag (gå ner och ta ett kvällsdopp, ta en tur med båten, gå ut i skogen och plocka svamp) med en blick som om han inte var helt säker på om jag skojade eller inte, så nappade han till slut på:
Fotspa.
Så vi värmde vatten och hällde i fotsalt, och medan vi sen tittade på den makalöst fina lilla japanska animefilmen När Marnie var där, badade vi, smörjde in och masserade varandras fötter.
En och en halv timmes varm lyx.

Kolla himlen mamma! sa han som satt i utsiktens riktning, och jo.
Himlen.
Den med.

Fullmåne över havet på frostmorgon.

Igår när jag körde på jobb till Kortedala föreställde jag mej fullmånen över kvarteren och tänkte på alla gånger jag lyssnat på Jens Lekmans gamla Night falls over Kortedala.
Jag hade precis flyttat då, från Nynäsvägens oupphörande trafikbrus i Stockholm till ett grönt gammalt artonhundratalshus i en fiskeby på västkusten, till Mattias och Hugo.
Till Bua.

Och imorse:
Fullmånen.
Så tacksam att jag hamnade här.

Ett av mina finaste återkommande uppdrag, när jag får åka till olika städer i Halland (idag Falkenberg) och fotografera alla deltagare i Musik Hallandias satsning Systrarna.

Artistfotografier, utifrån deras egna önskemål och moodboards.

Det var coronatider när vi satt hela familjen, alla snorsjuka och bli-hemma-stämplade, och sträcktittade på alla avsnitt som fanns av Hjälp vi har köpt en bondgård.
Vi älskade den allihop.
Bertil för att han ville bo på en bondgård och odla obegränsat.
Ruben för att han ville bo på en bondgård och få tillgång till mark att köra cross på.
Och Mattias för att… jag vet inte. Han var mest uppgiven över hur Kalle och Brita hanterade allehanda praktiska göromål. Fast leende uppgiven.
Jag älskade att det fanns ett program som ingen ville sluta kolla på, att vi bara mös oss längre ner i soffan tillsammans, med tekoppar och chips och kanske lite onsdagsgodis.
Det är så jag minns corona.
Hjälp vi har köpt en bondgård, i pyjamas.

Nu har Hjälp vi har köpt ett franskt ruckel dykt upp.
Och vi fastnar.
Allihop.
Kanske att jag är liite trött på Kalle och Brita och deras vi-har-fattat-vad-som-funkar-grej.
Det kändes piggt och kul och nytt de första säsongerna, men nu, nja.
Men iallafall, kul med soffhänget, brasmyset, intresset.
Ingen tar upp sin mobil och slänger blickar på den istället.
Mattias ger upp ett vrål när Brita börjar i fel ände som vanligt, Bertil skrattar, Ruben står och tvekar någon minut innan han faller ner i fåtöljen han också.
Fint så.
Januaridvala inomhus.

Änt-lig-en.

…och här ser vi en nybliven moppekortsklarare!
Bredvid sin mor, som nog lättade sju hekto när klararen kom ut ur genom dörren med ett leende som gick från öra till öra.
Hurra för denna arla morgon, jullovets sista.

Trettio sekundmeter i byarna, och efter att ha kurat inomhus i tak-knaket hela dagen är det inte utan att jag känner livet i mej!