Det är en dimkall oktobermorgon, höstens första isskrap på rutorna.
Allting händer någon annanstans.
Härinne står tiden stilla.

Mamma vill komma hem.
Då får mamma komma hem.

Och ser man på, där står universitetets nya snygga bygge Natrium och glänser, uppe på Medicinareberget i Göteborg.
Det pågår ett liv därute, hela tiden, och även om jag mest killar arm och masserar fötter och klappar kind och kammar hår och pussar på mammas panna, så gör jag små nedslag i därute i arbetsverkligheten också.

Dom här fina.
För alltid världens bästa mamma och pappa.

Mellan skejtparken och Kungsbackaån, inte längre än ett par rejäla varpakast från palliativas balkong, springs andra etappen av höstens sprintcup.
Lillspringarn är med och kryssar bland husen.
Och idag är stora delar av familjen med och hejar på.

Jag har aldrig tidigare varit med om en så fantastisk plats inom vården, som palliativa är.
Sen hon kom hit har mamma blivit helt lugn.
Inte ett illamående, inte ett ont.
Alla är snälla, ostressade, varma, har tid.
Dom rullade in en extra säng till pappa redan första dagen, han har fått sova här varenda natt.
Det är så skönt på morgonen när jag vaknar och ser Ingemars fötter, säger mamma. Då vet jag att jag fortfarande är kvar.
Att hon får ha dej sovande här kan vara bättre än alla mediciner i världen, säger sköterskan.

På balkongen prunkar blommor och där kan vi sitta och se ut över nejden och solen som bryter igenom molnen.
Och äta piggelin.
Det här var hundan så gott, säger mamma. Fast jag drömde att jag fick äta en persika. Det hade varit hundan så gott med en persika.

Och solen går upp och ner och upp igen.
Zombiegrabbar äter zombiefrukost.
Jag jobbar.
Och sitter vid sjuksäng och killar på arm.

Det är märkligt, men det pågår ett vanligt liv utanför sjukhuset också.
Idag var det danstävling i Falkenberg.

En fin dag.
Världscup i orientering på teve, och Rosita, Alvar och Åsa på besök från Lund.

Idag blev mamma flyttad.
Efter tre veckor på kirurgen i Varberg, får hon nu komma till Palliativa i Kungsbacka.
Palliativa.
Så mycket obegripligt läskigt med det ordet.

Men Palliativa ändå.
För ett fint ställe, och människorna där.
När de hade kommit in en sex sju stycken och presenterat sej och hälsat mamma välkommen, läkare som sköterskor, var och en helt ostressat och hjärtligt, då tänkte jag att snart kommer det väl komma NÅN som är iallafall bara pyttelite mindre trevlig, men nä.
Det hände inte.
Såna fina allihop.

Tulpaner på väggen, hjärta på toalettdörren.
I Varberg stod det “toalett” på dörren, den skylten låg mamma och stirrade på.
”Nu har jag läst “toalett” tjugosjutusenniohundrafemtiotre gånger, det blir olika varje gång, nu blev det “totalfett”.”
Sa hon, log och blundade.

Sovpauser, trekaffe, kli på långlegad rygg.
Rufsnackfrisyr som barnen hade när dom var bebisar.
Inget ont, lite ansträngd andning, jättehög sänka.
Hon luktar fortfarande mamma.

Idag fick Bertil en present.
Min systers gamla sportklocka (som stänger av sej oförhappandes då och då men i övrigt funkar fint).
Frånsett själva glädjen som lyste när han insåg att det var DEN jag menade när jag sa att det låg en present på bordet och att det inte var någon av böckerna som också låg där, så var ju det här Världens. Bästa. Grej.
Plötsligt sprang han runt runt på övervåningen “för att se hur hög puls man kan få”.
Och med påsnörade nya riktiga orienteringsskor (också de ett par avlagda, fullt fungerande, från samma syster) gav han, och sportklockan, sej ut på sprintcup i Veddige ikväll.
Och den här lille nyblivne pulsjagarn, som hittills inte ens kommit näst sist på någon tävling, kutar nu in som etta, med två sekunders marginal.
Han slutar tvåa.
Den lyckligaste tvåa jag sett i hela mitt liv.

Regnet är på intåg, men här och nu är sommaren fin.
Här och nu är allt jag tänker på.
Här och nu.

Vi har inte frågat om nåt maxantal besökare på samma gång.
Om man inte frågar vet man ju inte.

Natt på Sunnerö.
Kanske sommarens sista.

Trodde vi ju kanske inte, när Kristina hörde av sej för flera månader sen och frågade om vi kanske kunde skjutsa ut Sören och hans posse på överraskningsresa till Vendelsö (där han aldrig varit och alltid pratat om) i åttioårspresent i slutet på september, att vi skulle få högsommarvärme och ett blankstilla hav.

Ja, han har väl kanske lyckats, den där rasande mannen i öst, när hjärtat hoppar till inför att ett fartyg närmar sej land, ett fartyg långt större än något annat som nånsin närmat sej vår lilla fjord.
Alldeles vid ett kärnkraftverk och allt.
Vilket det är och vad det gör där har jag ingen aning om.
Men att ett skadat fartyg från Kolahalvön, fullt av ammoniumnitrat nog för att spränga hela Varberg i luften, ligger och väntar nånstans härute, det vet jag.
En googling senare är det iallafall inte den.

Check på krigslisten “ingjuta oro i befolkningen”.

Fin kväll på bra dag.
Vi lever på det.

Än surrar bina.

En bra dag.
Tack för bra dagar.

När jag kom hem hade Bertil gjort en ny teckning, en som han inte behövt rafsa ihop på två minuter.
”Det är jag och mormor i ett guldmoln. Och ser du näckrosorna?”