Över Vendelsö går solen ner och månen upp.
Fem Buabåtar på bryggan.

Ösregn och störtskurar drog bort, blåhimmel och sol drog in.
Varenda liten ställningpinal har efter massor av ockuperade semesterveckor äntligen lämnat vårt hus och nu är det sopat och städat och plockat och rent och frukosthörnsmöblerna har fått flytta tillbaka, kvällssolsaltanen är vår igen.
Taket är blänkande nytt och gavlarna och vindskivorna passade klätterapan bredvid mej på att måla också, då han ändå hade en smula ställningshjälp.
Inget ont, och så vidare.

Lillebror knallar iväg till första dagen i mellanstadiet, storebror drar täcket över feberhuvudet och missar första dagen i nian, och jag kickar igång hösten med en dag på Konstnärernas Kollektivverkstad.
Regnet öser ner över Hamnmagasinets takåsar och Sonia Hedstrands föreläsning, hon ler upp mot takfönstrenas dån som närapå överröstar henne ibland, och Varbergs hamn där nedanför är knappt synlig i allt det dundrande grå.
Av Getterön på andra sidan hamnen syns noll och inget.

Utsikter och insikter.
Om jag haft rätt verktyg för ateljésamtal redan när jag gick på Konsthögskolan hade jag gjort det med lite högre buret huvud.

Ikväll kunde en nybliven karthittarkille använda sin nyköpta orienteringströja för första gången.
En riktig liten Löftan-pojke, som om han aldrig gjort annat än sett ut som alla de andra blågrönvita barnen.
Och plötsligt ingår han i ett lag på DM-stafett nästa söndag?

Det borde vara nu jag själv börjar med orientering igen.

Stilla mulkväll med febrig och ofebriga, samtliga i behov av lite luft.
Ett landhav av ljung, två kebabpizzor, tre fiskebåtar ut genom gattet och fyra starter av den hundra år gamla OS-grenen längddykning, där deltagarna skulle gliddyka så långt som möjligt utan att gå upp och hämta andan, och helt utan att röra sej i vattnet.

Det blev en mager skörd på fyra plommon när vi gick ut och skulle plocka, lilleman och jag.
Tre lila och ett gult.
Vartannatårs plommonprakt stämmer.
Storebror ligger därinne med feber och öroninflammation, honom fick jag köra in med i morse till doktorn i stan, med sprängande värk.
Piggelin, penicillin och onsdagsgodis.
Det är tjugosju grader i skuggan och ställningsbyggarna har kommit tillbaka och börjat riva, bara hälften har de lämnat kvar.
Nu kan vi snart möblera uteplatserna igen, morgonhörnan, kvällsaltanen.
En frukost i trädgården.
Jag har längtat.

I sextio år har Arne fiskat, i femtiofem har Kjell.
Nu är Ganler ett par veckor bort från att gå vidare till nya fiskevatten och nya fiskare på Hönö, och bröderna Svahn får välförtjänt vila från trålar och tampar och tross.
Snart en fiskebåt mindre i Bua hamn alltså.
Som mest har här funnits tjugo båtar, nu är det bara ett par tre stycken kvar.

Än går det att knalla ner till hamnen när båtarna kommer in på morgonen och köpa sej en påse nyfångade kräftor.

Hurra för hemgång!
Nog för att sköterskorna i Halmstad varit beyond bäst, men hemma är ändå alltid hemma.

Eftermiddag på Fästningsbadet.
Finväder och sommarlovsslutspurt.

Jag har undvikit den här stan hela sommaren.
Men såhär ända in i skolstartsveckan kanske man kan ta sej hit utan att bli nedtrampad eller få turistträngselfrossa?
Nåja.
Det tog en kvart att hitta parkering, och med en tandläkartid att passa är det ju tur att jag tog i med tid för detsamma, trots förhoppning om folkfrånfälle.
Men pokemonjagarna var glada och nöjda.

Den store får lockansning av Camilla och den lille som väntar på sin tur läser lite Allt om trädgård sålänge.

Vilda vågor att bada i idag, vilda och varma.
Och efter det, lite klättring i eken bakom Ica.
Skön söndag i den här byn jag älskar.

En varm boll i hjärtat när de här bägge sitter och tittar i fotoböckerna jag gjort över åren.
En skatt när de blir gamla har jag tänkt, men även nu.

Fem av fem får den här kvällen.
Sällskapen, stämningen och stunderna.
Fem av fem.
Bästa cykelfesten nånsin.

Livets första riktiga orienteringstävlingsstart, helt själv i skogen!
Vi drämde till med en anmälan i H10 när vi ändå var igång, Mycket lätt och Lätt har han klarat galant, dock då med mej eller morfar som skugga bakom.
Idag gled han genom Lillesjöskogen all by himself, i solsken och ösregn om vartannat.

-Kolla mamma, jag kom sexa! Eller alltså, det är ju också sist, men ändå! Sexa!

Så jädra stolt är jag.

Ett ben hänger inte med efter ryggbedövningen, men mamma mår prima.
Inget ont, aptit finns, hon skojar och är glad och gullig.
Regnet öser över Halmstadvyn och sjukhusfönstret och vi sätter all vår tro och hopp till läkarvetenskapen.
Det fanns mer än de tog bort, men det ska gifter klå.
Med det här glitterhumöret är allt möjligt.

Skurar och sol.
Om framtiden vet vi inget.

Mamma har fått elak cancer i magen.
Nu lägger vi in henne för operation i Halmstad, med snälla sköterskor, grandios utsikt och packade veckotidningar.

Dom bytte dag, på prognoserna.
Idag kom den stilla vackra solskensdagen, med morgondopp och plattvatten och lunchdopp och täljspån och eftermiddagsdopp och vila och kvällsdopp och OS-handboll på liten mobiltelefonskärm.

Ingen åker härifrån när det ser ut så här, ingen.

Lite mer vind och lite mer moln än vi blivit lovade.
Men Kläppen är Kläppen ändå.