En taggad Truls fick inte riktigt till det i pingisfinal, men tack för showen!

Hemfärd med stopp på Mönster, där Pär och Camilla ligger för natten.

Vi tog tre gummibåtar förbi Rävholmarna, väjde för sena swimrunnare i vattnen, och landade på hamnfesten på Donsö.
Loppisar och marknadsstånd och flytande båtmässa.
Princessen för 17 miljoner var flådig och grann, som ett nybilsdoftande komplett hem.
Barnen ställde sej ute på däck och började räkna ihop vad de skulle få om de sålde alla sina respektive hus och sen då möjligen kunde flytta in i båten alla familjer tillsammans.
Själv trivs jag i min gamla slitna teak.
Och med lite mindre folk omkring mej än på Donsö brygga.

Lördag morgon, Stora Rävholmen.
Rakt utanför båten: En herrans massa snabbsimmare som med paddlar och skor tar sej mellan öar, kobbar och skär.
Och på klipporna ovanför: Samma lämmeltåg springandes och snubblandes över stenhällar.
Det är swimrun och Ötillö, och förbi oss passerar Mattias kusinbarn Oskar helt oigenkännlig i badmössa och nummerlapp.
Om vi ändå kollat startlistan i förväg, och vetat.
Förvåningen när jag i efterhand tittar igenom bilderna jag tagit, stannar upp, zoomar in.
Det är ju tamejtusan Oskar.
Vi kunde ju gjort banderoller och haft egen saftstation!
Daniel Adams-Ray passerar också, och lite för sent får barnen veta att de haft möjlighet att gapskrika TA AV DEJ DIN TRUCKERKEPS i kör på klipporna.

Trettiotvå kilometer löpning, åtta kilometer simning, fyra mil totalt.
Jag har det bättre på min båt.

Hittade kompisar och ohittade glasögon.
Skärgården är kullerfin.

Äntligen trodde jag att jag skulle få kliva på Tistlarna för första gången, dit har jag velat sen första sommaren vi åkte båt.
Men.
Dagsfärska vindprognoser sa annat.

Så, hej igen Stora Rävholmen.
Kanundra om vattnet klarnat så vi lyckas dyka efter mina för-ett-par-veckor-sen-tappade glasögon den här gången?

Andra augusti, pappas 78-årsdag, far (nåja) away from home.
Det firar vi med en liten orienteringsrunda över södra Vrångö!

-Mamma, kommer du ihåg det där huset? Det var där vi sa att vi kunde bo.
-Ja, och du skulle få åka båt till skolan på Donsö varje morgon. Gå till hamnen på andra sidan ön med din ryggsäck och passa färjan.
-Och vi skulle ha en trädgård med stockrosor.

Vrångö, mitt hjärta.

Plattvatten norrut.
Mot Vrångö, min bo-ö i ett annat liv.

Kantarellkoll i Väröbackaskogar.

Dopp i varma vågor och målarfärg som nog får gnuggas bort med annat.

Under Pingstkyrkans päronträd, det eviga hänget i pokemonliv.

Alla takpannor är på plats men inte rännorna eller huvarna, och än har ställningsbyggarna inte plockat ner vår trädgårds stålskelett.
Så behändigt då att vi kan använda fallskyddet till lite fasadmålning, när ändå vindarna är båtovänliga.
Och mittemellan har äntligen startat sitt sommarjobb måla garage och trädgårdsbod.

Och well, i hammockens lä för vindarna är det sommar.

Seawalkerseftermiddag i hammocken.
Sen kommer pappan hem från golfbanan och vi tar kvällsdopp och svampmiddag i hamnen.
Den här inte-nått-veckan.
Lugn och skön.

En orm, femton fästingar (samtliga på Mattias), uppskattningsvis niohundrasexton kantareller och så arton miljoner mygg.

På den här altanen, i det här sällskapet, trivs jag.

Så kom Carpe Diem från Björkö till ny hemmahamn, och första turen åkte hon till Nordsten.

När förra jobbkameran får rycka in i förrförra jobbkamerans ställe (sen just den havererade på Björkö) och man inte kollar storleken på isittande minneskortet så noga, kan det hända att man hamnar i ett läge där man vaknar en morgon på en ö och har EN bild kvar att ta.
En enda.
Och då blir det som förritiden, alltså långt innan 36-rullarna och 24-rullarna som jag harvade med på nittiotalet (HUR var det ens möjligt att jag kunde göra hela jobb på 36 knäpp?), utan snarare som på artonhundratalet, på silvernitratets förlovade era.

Nu äter vi frukost härute på klipporna.
Jag har EN bild kvar.
Batterilampan blinkar dessutom så det går ICKE att gå in och radera alla solnedgångsbilderna från igår.
Ni slipper sitta stilla i tio sekunder som för hundra år sen, men ingen blinkar, okej?

Kläppen ändå.
Fint som kattskit i vällingen.

Inatt la sej vindarna.
Och trots att vi är helt ensamma på Sunnerö (har det nånsin hänt en lördagsmorgon i juli förut?) så sätter vi knattarna i en egen gummibåt (ny färdighet sen igårkväll) och byter ö.