Firar vi skärtorsdag tycker jag, med den här gamla gulliga!
Nio år sen.
Tiden.

Torsdagsfrukost under hamnmagasinets takåsar.
Äggmålning.
Och nya försök till grafiktryck.

Vår i luften och fika i trädgården.
Och när vi går ner till hamnen och hämtar nyfångade kräftor direkt från Mikaels båt, är det utan jacka.

Lisa.
Roliga, snälla, fina, finurliga Lisa.
Idag var det din tur att gå.

Ta en hutt grådask med Erling på påskafton, sätt er och dingla med benen på bron över bäcken i Körsbärsdalen, och glid sen in i en varm vals i Mats armar, det var längesen ni dansade nu.

Jag kommer sakna dej för alltid.

Att bara få sitta här.
I det här sällskapet.
Knåda fiskar.
Äta äppelpaj.
Dricka te.
Prata.
Inte prata.

Drömhelg, ändå.

Comin up comin up.

Happy fyrtionio!
Han fick som han ville, en hel dag med samtliga någorlunda intresserade ungar i garaget.
(Och en filékniv och en kräftkokargryta av hon som höll sej undan.)

Dag ett på Tammys keramikkurs och jag kan konstatera följande:
-Jag är oerhört otålig.
-Jag vill kunna saker som jag kunde för tjugofem år sen direkt, annars vill jag ge upp.
-Jag älskar känslan av geggigt mjukleriga händer.
-Jag älskar inte känslan av att se fantastiska bilder man inte kan ta pga geggigt mjukleriga händer.
-Jag passar mer för vi-ser-vad-det-blir-skulptering, snarare än tekniker som kräver instruktioner.
-Jag märker att instruktioner är som teflon på mej, särskilt om de innefattar “höger hand” och “vänster hand”.
-Jag blir helt yr i huvudet av progressiva glasögon.

En baymaxhälsning rakt in i helgen!

Nuså, har tant blivit så gammal att hon har fått sina första progressiva heltidsbrillor.
Hej nya världen!

Den här lilla krokodilkillen kom hem med en teckning idag.

-Mhm… fin! Men vad är det?
-Det är speakerman som tar skibiditoilet.
-Ååkej. Vem är skibiditoilet?
-Skibiditoilet är förgiftade människor som sträcker upp sitt huvud ur toaletten och sjunger.
-Förgiftade? Du menar som… zombier?
-Nej, som skibiditoilet. Dom är förgiftade och elaka, och då gjorde människorna speakermans, tevemans och cameramans för att försvara sej.
-Jaha du. Så den här stora är en speakerman då.
-Yes. Och speakerman går alltid runt och sjunger den här “Everybody wants to rule the world”. Det är därför jag älskar den.

Det lackar på mot den tjugotredje mars (fast det är ett helt år kvar till femtio, phu) och vad önskar han sej på sin födelsedag?
Jo, en hel dag i garaget tillsammans med sina barn och alla motordrivna fordon vi har.
Jag drar på rakukurs hela dagen och Bertil vet jag inte riktigt vad han ska skruva med, men de två stora verkar peppade.
Hur jag bidrar till själva denna enda önskan har jag heller inte riktigt klurat ut, men det kanske räcker att hålla sej ur vägen.

Pyramidklättring på ledigdag med solsken och isvindar.

Och vårsol till frukost.

Nähä, jaha, hur gick den här nya drömmen om att bli en självgående etsare inne på Konstnärernas kollektivverkstad i Varberg då?
Tackar som frågar.
Jo, först fastnade jag några timmar vid en lite för avancerad skrivare (för mitt eget bästa) när jag skulle försöka få ut en ej randig/ej fläckig/lagom stor overheadfilm att utgå från.
Sen glömde jag att dra av skyddsfilmen från plåten när jag belyste den, och undrade således varför det “korvade sej så konstigt” på densamma när den låg belyst och klar och höll på att framkallas i badet.
Och så la jag hårblåsens sladd mot den kladdiga plåtens framsida medan jag blåste den torr på baksidan och fick sålunda en snygg stor fläck över hela himlavalvet.

”Det är lärpengar” hummade Tommy bredvid mej när jag förtvivlat bad om hjälp.
Jävla dyr sport det här.

Livet.
En samling måndagsmorgnar, och allt annat däremellan.

Om våren var kommen häromdagen, så hade den gömt sej på ett väldigt säkert ställe idag.
Isluft och snökänning, hur kan en blåst kännas såhär ihärdig?
Vi spände oss gunåde på vår promenad till loppisen i kyrkan och vidare ner till hamnen för att titta på den splitter nya sjöräddningsbåten som lagt till.
Och landade snabbt tillbaka i soffan med varsin bok, och varm yllefilt.
Mars, var det ja.

Säsongens sista hemmamatch, en liten pärla till seger mot Halmstad.

I uterummet skiner varmsolen och jag läser ut Svarthuset och börjar på Lewismannen.
Ett vindpinat Isle of Lewis i Yttre Hebriderna känns långt borta från vårvärmen härinne, men jag vill åka dit ändå.
Inne i vardagsrummet ligger storebror och testar sina nya brasilianska jujutsu-trix på lillebror och om en liten stund ska vi hem till Nina och Mike på middag.
Oerhört skön fredag.

Med svärmor på Fotcenter i Mölndal, och plötsligt ser jag att det finns fler osynliga gubbar, än de man ser när man passerar in mot Göteborg i nittio kilometer i timmen.
På baksidan av GoCo-huset sitter det fyra till.
Jag älskar dom här osynliga gubbarna.
Och barnen älskar dem, varenda gång vi åker förbi så tittar vi, och tittar och tittar, och DÄR försvann dom. Och DÄR kom dom tillbaka.
Tunn tunn plåt i rad efter rad, ser massivt ut från ett håll, försvinner totalt i nästa vinkel.

Liten sorg att det inte var jag själv som kom på de här fantastiska konstverken.
Men ändå mest glädje över att de finns.