Läsarn går och lägger sej själv i förväg.
Och jag minns att det fanns en tid då jag också kunde se saker bra på sådär nära håll.

Aprilväder och grilltorsdag, känns som grillfredag!

Knoppar har blivit spiror, små små spiror som strax krullar ut sina snirkliga blad.
Jag älskar rabarbrarna.
Dom är min trädgårds bästa.

Vissa dagar är frilanslivet trevligare än andra.

Två timmar utånjut.
Skogen och suset och kaprifolsprickandet.
Havet och klipporna och klapperstensfälten.
Jag tar röda slingan idag, för första gången sen min onda fot började ordna till sej igen.
Röda slingan är fotvrickande och klippskrevig, vild och vacker.
Här bor jag.
Och nu kommer våren.

Och jag får vara med.

Du din underfundiga glimt-i-ögat-person.
Som alltid fanns på rätt sida vid rätt tillfälle, som dök upp precis bredvid den som behövde dej.
Du hade ett särskilt sinne att se.
Se den som behövde bli sedd.

Vi var inte nära längre, jag kommer inte sakna dej dagligen.
Men jag kommer sakna att du inte finns.
Och jag tycker att jag håller ihop, jag vet att jag alltid har nära till mina tårar men kyrkan är stor och luften är fri och jag fryser kanske lite där jag sitter, men jag håller ihop.
Tills jag tittar upp och ser Monica.
Och Anna.
Och Lotta.
Din mamma, din fru, din dotter.
Dom begraver dej idag och det är så fel och så orättvist och så oändligt sorgligt och ingenting av kyrkan syns längre.
Prästen pratar så fint och hon som sjunger sjunger så vackert och folk är så ledsna.
Det stora ingentinget.
Resten av livet utan.

Robban, tack för att du såg.
Tre gymnasieår av trygghet, pikar, glitterblickar. Insikter.
Såna där under-huden-irriterande råd som man vet är rätt men som man inte orkar.
Inte undra på att dina elever och deras föräldrar älskade dej, inte undra på att de delar med sej av hur du räddat och sett.
Robban, tack för att du fanns.
Och fridens liljor tills vi ses igen.

Det gick fort när Elof ringde mej igår eftermiddag.
Jag var utanför dörren redan när jag hörde hur Bertil avgrundsskrek i bakgrunden, innan Elof ens hunnit säga något om hur mycket blod han såg.
Kurragömma i Kyrkebacken.
En vass stubbe.
Ett snav.

Tacksamheten att ungarna har mobiler att ringa efter hjälp med.
Tacksamheten till okända (och när jag kom lätt blodiga) Sandra som skyndade till nedifrån pumptracken när hon hörde skriken.
Tacksamheten till sjuksköterskan Zack och läkaren Sven, som bägge var det snällaste, tryggaste och mest pykologiska man kan tänka sej. (Samt tålmodigaste, när min unge gång på gång på gång grät “Nejnej jag är inte REDO än!!” vid såväl tvättning, bedövningsspruta som sömnad.)
Tacksamheten till Åsa, som kom och knackade på och kollade hur det gått, efter vi kommit hem.

Idag tar vi det lite lugnt hemma.
Högläsning, film och popcorn.
Sjukhusarmbandet vill han inte klippa av sej, “det är faktiskt jätteskönt att klia sej med!”

Och:
Tacksamheten att vi bor där vi bor.
Barnen i Gaza har inga trygga vab-högläsningssoffor.

Upp i ottan för de här bägge konfirmanderna, för att hjälpa till på tidiga morgongudstjänsten i Stråvalla kyrka.
Sätta upp psalmsiffror, dela ut programblad, tända ljus.
Kyrkvärden Erlings förslag att de skulle ringa i klockorna efter att prästen läst upp namnet på den som dött i församlingen i veckan, ratade de skräckslaget bägge två.
Ellen fick ta Erlings samtida uppgift istället, tända ljuset framme vid prästen.

Det var inte många besökare i Ståvalla kyrka denna morgon, fem sex stycken bara utöver oss.
Hade inte gjort så mycket att misslyckas med klockringningen.
Men det här med att glatt föreslå stoff för framtida partyhistorier, är inte riktigt fjortonåringars grej.

Hemmaskog och eldsprak.

Gårdagens planerade örnspaning blåste bort, men idag!
Havsörnshopp på Getterön.
Och nog satt det en stackars krake långt långt långt ut på en sten i vattnet.
En prick från var vi stod.
En prick för ögat, en suddig klump för teleobjektiv.

Besviken pojke, som haft lite mer förväntningar av typen naturprogram-på-teve.
Kan vi åka och köpa godis nu?

Stormen Louis friskar i och sliter tak på centralstationen, det här är den blåsigaste dagen som nånsin uppmätts i Göteborg.
39,9 sekundmeter vid Vinga.
Fullt lika orkanigt är det inte i Bua, kullen och skogen skyddar för sydanvinden och det enda som hänt hemma hos oss är att grillen glidit av altanen.
Vi går en pokemonpromenad jag och lilleman, när vindarna lugnat sej en smula.
Parerar skumlabyrinter och hukar i lät på norrsidan fyren.

Ett blåsigt regnigt sportlov fick vi i år.
Men också ett ledigt, slött och mysigt.

Hopp om vår.

Dagens sportlovskille:
Med Alfred på skattjakt på Naturum på Getterön!
Oerhört spännande och roligt och klurigt.
Och vad gör lite regn när vi hittar såväl videkissar som snödroppar?

Dagens sportlovskille önskade besök på “museum med hur det var förritiden”.
Och efter den här dagen på Naturhistoriska i Göteborg har han reviderat sin vill-bli-när-jag-blir-stor-lista.

1: Jobba på museum.
2: Jobba med blommor.
3: Youtuber. (“Det ÄR ett riktigt jobb mamma!”)

Iallafall bra då att det kom först på tredje plats.

Sportlovskille får äntligen ta sina kalasfådda presentkort och åka till Växtboden i Veddige och handla vad han vill.
Sen får han mormor-och-morfar-fika, och en oväntad bonus i form av Ulla och Thord.
Bra lovdag!
Tycker såväl gammal som ung.

Hantverket.
Tiden det tar att trycka en enda bild.
Tiden det tar att trycka tre.

Tvådagarskurs i fotopolymer på KKV, Konstnärernas Kollektivverkstad!
Så himla himla kul.
Jag känner mej som jag gjorde när jag gick på konstskolor på nittiotalet och lärde mej nya tekniker hela tiden.
Idag etsar vi plåtar.
Imorgon trycker vi.

Premiärkväll på Teater Halland!
Jag tar med mej Alexandra på den här pärlan (vars bilder jag tog för en vecka sen) och beger mej ut i rymden.

När blötdimman ligger tung och har smält bort nästan alla snö till en gråbrun sörja, när februari är sitt allra februarigaste och det känns som tusen år sen du senast såg en krokusknopp, skaffa dej en sån här vän.
Lock lyfter och bomull bäddar och precis allt blir lite mera fint.