Bulle, mjölk och pokemonkortsortering.
Hemmavärlden är inte så dum den heller.

Hejdå sol och värme.
Hej vinterhöst.

Regnbåge i havet, nedpackning av snorklar och en lugn filmkväll med Thor: Ragnarök.
Imorgon reser vi hem.

Moster Lisa-julklapp inkasserad för Bertil.
Ett besök på Loro parque!

Jag får mina vulkanlandskap och bergsbyar.
Då får barnen sin sandstrand med folk och parasoller.

Jag ska verkligen inte klaga, här är tjugosex grader såväl på land som i vattnet, men folkfulla försäljarstränder är inte min grej.
Vi har dock väldigt nöjda och glada semesterbarn.

Mitt på slingervägarna mellan Santiago del Teide och Buenavista del Norte (som vi bor i utkanten av) ligger bergsbyn Masca.
I Masca bodde några strävsamma urinvånare (tills conquistadorerna kom på fjortonhundratalet och slaktade hela byn, så efter det beboddes den väl av conquistadorättlingar kan jag tro) var helt gömd för resten av ön fram till för hundra år sedan, och det byggdes ingen väg därifrån förrän på nittiotalet.
Nu bor hundra personer här, och jag undrar om de slingerkör härifrån till jobbet varje dag, eller om de blir där de är.

Jag hade då inte kört i onödan.
På listan över jobb jag inte vill ha, ligger busschaufför till Masca i topp.

Tretusensjuhundra meter vulkan över havet.
Eller månen, jag vet inte.

Stad åt tonåring som önskar stad.
Önskar stad, shopping, bad.
Tyvärr vajar svart flagg längs hela Teneriffas nordkust, inte ett dopp får vi ta.
Men parfymaffärer får vi, en herrans massa vällukt.
Nöjd son for the win.

Därnere går en förhoppningsfull ringletare som tror att tappad vigselring i våg-torktumlare SKULLE kunna ligga och blänka i den svarta lavasanden.
Uppe på berget står fotografen (och hans söner) som inte vill trotsa svartflagg-förbudet att beträda stranden när nordvågorna drar in värre än vanligt från Atlanten och som mest bara skakar på huvudet åt ringletarns löjliga hopp.

Det verkar som att jag får åka hem från den här semestern utan ring.

En liten stunds terassläsning innan regnet drog in och gjorde återstoden av dagen till en kortspels- och filmkväll.
Samt säsongspremiären av På Spåret!
Fantastiskt vad man inte behöver missa while utomlands.

Vi vill till hålet idag!
Hålet, vars skylt stavas Charco los Chochos, ligger strax nedanför oss, där havet möter Los Silos.
Krabbor, eremitkräftor, taggbollsdjur och en ettrig liten ödla.
Samt vågorna som aldrig slutar slå.

Granatäpple, drakfrukt och vaktelägg till frukost!
Och solen skiner, Teide syns över bergen.
Idag tar vi det lugnt.

Önskan från den store:
Åka till en strand där många människor är.
En såndär med parasoller.
Ungefär det värsta både jag och Mattias vet, men okej.
Låt oss.
Vi söker på Google Earth efter parasollstränder, och väljer den närmsta.
Los Gigantes, på andra sidan bergen.
En och en halv mil, femtiofem minuter serpentinvägar.

La Arena Beach bjuder på Lisebergsvågor, blodutgjutelse, och så tjockt med svart lavasand i hårbotten att det kommer stanna där till jul.
Men barnen är lyckliga.
Till och med den lille har svängt.
Nu tycker jag inte att bus eller godis är bättre än det här längre.
Kan vi åka hit imorgon igen?

Solen går ner och vi är nästan hemma.

Lilla Garachico, fem kilometer nordost längs kusten.
Lite stros, lite glass, lite våghalsigt vågbad nere på stranden.

Det var ledsamt att tappa vigselring i vågorna.
Arghet, tårar, ånger.
Men, bättre att tappa vigselring än att tappa Bertil, är mitt mindset nu.

Atlantvågor, fisksnorkling (med såväl bläckfisk som ål!) och vattenfall.
Fortfarande inte värt det, säger den lille Halloweensnuvade.
SÅ värt det, säger den store lycklige.

Eftersom Mattias var sjukskriven hela sommaren och har en herrans massa semesterdagar kvar att plocka ut innan nyår, tog han höstlovet ledigt.
Häromkvällen satt vi och diskuterade vad vi skulle hitta på.
Ett par hotellnätter i Karlsborg? Kalmar? Trelleborg?
Kan vi inte åka på solsemester? frågade Ruben.
Alltså, svarade jag, det går inte, det är höstlov nu och då finns det aldrig några billiga restresor, det är superdyrt att åka på lov.
Men snälla? tjatade han. Kan vi inte gå in och kolla om det finns?
Okej, sa jag (lite moderligt överseende), vi kan gå in och kolla.

Och så låg där fyra billiga flygstolar, bara sådär.
En titt på Booking och Air´b´n´b senare hade vi också hittat en lägenhet att hyra en vecka.

När Bertil vaknade på morgonen och fick veta våra planer bröt han ihop fullständigt.
Men NEJ! skrek han. INTE PÅ TISDAG! Jag ska ju gå bus eller godis! Det är ju BESTÄMT!

Vi får väl hoppas ändå att det här blir värt en missad bus eller godis.

Upploppet till höstlovet… Crazy Hair Day i skolan!

Kompisklubbstisdag.
Tacos, favoritgodisrunda och pyssla-vad-ni-vill.
”En värld” ville Bertil pyssla.
Och jo, Elinhjälp med limpistol, foliekartong, sugrörskottar och mossa från kyrkklockeberget gav åtminstone början till en värld.
Sen tände barnen ljus inne i soffan och fick var och en berätta om vad de var tacksamma för.
”Jag är tacksam för att jag bor där det är fred.”
”Jag är tacksam för att jag får gå i skolan.”
”Jag är tacksam för min familj.”
Gråtmamman här fick gömma sej bakom kameran.
Sen var det min unges tur.
”Jag är tacksam att det växte mossa utanför kyrkan.”

Själv är jag tacksam för att skyhög iso på ny lånekamera fick ett komplett mörkt ljuständargäng att synas.
Samt, inställningen knäpptyst slutare för att inte störa stämningen för samma gäng.

Det var ju ingen skräll direkt att nån mer än jag skulle hamna i febersoffan.