Jodå, den här kameran funkar fint i otroliga iso-talet 25600 också.

När Hans på Goecker lånar ut en sprillans ny Canon R3 till mej (vilken fantastisk service!!) och varken dansföreställningar eller andra snabba jobb finns att tillgå för testplåtning, då går jag bort till herrarnas kvällsträning och fotar lite innebandy.
Ögonstyrning, mångdubbla autofokuspunkter, skyhöga iso-tal.
Tyst läge, för alla finstämda konserter.

Jag får nog kanske köpa mej ett sånt här flaggskepp ändå.
Eller ja, två.

Mvh, hon med fobi för nya manualer.

Det är raggsocksbrasa för mej.
Sen i torsdags har jag bara legat här som en liten frusen-varm-frusen-varm-frusen skugga av mej själv.
Jag vill läsa min bok (jag har lånat En Bondes Död av Negar Naseh och David Sandström på biblioteket) men jag orkar inte.
Jag orkar titta på nyheterna (krig i Gaza, terror i Bryssel, skjutningar i Stockholm) men jag vill inte.
Lite ryggskott på det, så är det samma läge i min soffa som i stora världen.
En dag tar det slut.
Eller?

…och den stora melankolin som sätter in, över ett förlorat hopp om vackra höstturer.
Nu ska det tvättas, packas ur, mekas, pressenningas.
Lång kall vinter på land.
Kalle kör kranen, Mattias högtryckstvättar påväxt, jag håller tampar.
…eller, tampar håller mej.
Tre ton båt är svår att bemästra när gungning tar fart.

Blunda. Fastforward. Maj.

Det blir en bra dag att gå ut med båten.
Eller ja.
Ta upp båten var det visst.

Det här är ändå bra fräckt.
Hur krullor bara kommer.
Själv fick jag mina i precis samma ålder.

Genetikens förundran.

Tio gånger har jag tagit tillsammansbild på mina barn.
Från 2014 när Bertil föddes, till nu.

Märkligt, när man ser det såhär, att Rubens kofta passade alla de tre första åren.

Trädgårdsboll trots kylnätter.
Och därinne sitter prylsamlarn och hans bror.

Noll sekundmeter, flaggorna hänger rakt ner.
Inkrupet folk vaknar, promenadskor på, vårkänsla i höstluften.
Det går lite gammal sjö men småbåtarna är snabba ut, hummerkupor ska vittjas, ett par dagars respit innan vinden tilltar igen.
Fyrvila.
Sol på näsan.
Just här är allt gott.

Stormig oktoberhöst, noll hummertinor satta och nu får Pippi komma upp för vintern.

Ännu har frosten inte vunnit kampen mot svamparna.

“Jag kan inte gå nånstans. Jag har fastnat i det här goset.”

Tomaterna levererar än, förvisso i litet antal.
Chili har vi lite mer gott om.
Men den sista gurkan knipsades ikväll.

Tacolördag från uterummet.

I Bua Seagulls damlag fattas det inte folk!
Och bra är dom.
Snabba som vinden utanför och pytsar mål för glatta livet.
Vinst mot Tvååker, läktarjubel och lördagslycka.
Well done!

En hel dag i hallen.
Med blåsa-omkull-paus utanför.

Ett brokigt gäng i olika storlekar.
Den här byn lyckas inte skrapa ihop mer än en handfull spelare, och årets lag är födda 2011, 2010, 2009, 2008 och 2007.
Cuper är inte att tänka på, där jämnåriga lag tävlar på samma villkor, men röd sex-serien blir bra.
Och idag; jämn match mot Viskadalen, med vinst!
Heja gänget.

Inomhus pokemonjagare, stormsäkrade idag.
Fast Elof stod i tjugofem minuter utanför fritids grind och väntade på Bertil i hejdundrande ösregn medan Bertil hade fredagsfeeling och glömde bort att han skulle hem, så när de väl kom innanför dörren till slut fick vi VRIDA ur den ungen.

Det var det det.

Badsugen?
Trappan står pall.
En smula knivigt att halka ut till den bara.
Ofrivilligt skumbad blev det iallafall när de värsta vindarna ryckte fram.
Vissa lunchpromenader är äventyrligare än andra.

Vår luftvärmepump har gått sönder.
Den går inte att laga, säger kylmästar Svahn, och innan han hinner komma och installera en ny får vi elda.

Vi eldar.
Vid Medelhavet bombar israeler och palestinier varann.
I Ukraina fortsätter kriget.
I Sverige mördar barn andra barn.
I mitt lilla hörn av världen pustar jag ut efter en intensiv jobbperiod, ser fram emot lugnare veckor, kramar mina barn, och bär in mer ved.
Vi eldar.