Mamma stöp över ugnsluckan och bröt av den där lilla kulan i axeln, själva benhjärtat i allt.
Nu är det rehabilitering och stillavarande, ett tråkigt otyg för en som inte vill.
Jag HAR en näve att använda, säger hon och kniper tallriken från mej, tallriken jag i min tur just försökt knipa från henne.

Det är svårt att fylla i korsord med vänstern.
Lättare att jubla över axelbrotts samtidighet med skidskytte-VM.

Och pappa, han åker till stan och kör upp för Trafikverket, får nya bokstäver på sitt körkort.
Äntligen kan dom åka iväg med husvagnen igen, när dom köpte ny bil blev den sammanlagda vikten för tung för hans vanliga körkort.
Vi kanske skulle fira med champagne ikväll? säger han och blinkar åt mamma.
Jag behöver ju inte köra nånstans innan imorgon när du ska in till röntgen.

Ni kanske skulle ta med husvagnen också, bara för att.

-Du hade vart inne på museet och hört om dom gamla fotograferna?
-Ja?
-Gunnar Engström, det var min lärare.

Pappa letar fram en klassbild.
Uppställda framför svarta tavlan i småskolan i Veddige, samma salar där jag gick på lågstadiet,
(fröken Kerstin Karlsson, fossiler i stengolvet, hade chans på Martin Svensson på sista gatan)
pappa trettio år tidigare, står som nummer fem på översta raden.
Gunnar i mitten.

Gunnar Engström, berättade Elisabeth på museet förra veckan, var son till lärarinnan i Veddige och hade “fader okänd”.
Det gick inte för lärarinnan, hon var tvungen att lämna bort Gunnar, han fick bo på barnhem de första fyra åren av sitt liv.
Hon fick sedermera jobb på byskolan i Sällstorp där hon också kunde flytta in, och då lyckades hon få hem Gunnar.
Sen bodde de där tillsammans, Gunnar växte upp bland skolbarnen.
Skaffade sej en kamera, tog bilder av skolbarn, gårdar, familjer, liv.
Blev själv lärare.

-Han ser lite sträng ut.
-Sträng? Nej, han var så snäll så.

Min fröken i samma salar, också hon den bästa jag haft.
Grunden, snällheten.

Tiden.

Bertil står i köket, knycker lite med armarna runt ryggen.
Han har just kommit hem med allahjärtansdag-presenter till oss, pysslade kartonghjärtan och ett egenrullat bivaxljus från Kompisklubben.
Tittar under lugg.
Jag har ju gjort presenter till er, säger han. Har ni inte gjort nånting till mej?

Så så gick det till när barnen fick gå till affären och köpa tisdagsgodis.

Därborta under takåsarna ska jag strax krypa in på spa.
Jag tog 6:31-bussen till stan, hinner några timmar ensam under gråhimlen i utepoolen innan sportlovsfirarna från Göteborg har vaknat och ätit hotellfrukost.
Inte för att mitt omplåstrade finger badar än, men jag håller det duktigt över ytan där jag ligger.
Fåglarna flockas på kyrktornet, lyfter och landar, lyfter och landar i svartklumpiga formationer.
Det ljusnar över Fästningen, vågorna slår mot Getteröns klippor utanför.
Vattnet är varmt, luften är kall.
Te i orangeriet.
Fotbad med havssalt.
Hänggungor under fågelkvitter.

Jag skäms nästan över hur bra jag har det, raderade just allt jag skrivit i nån slags janteimpuls.
Mitt jobb har några nackdelar, där “jämn och förutsägbar inkomst” kanske är den främsta, men den här spa-när-jag-vill-fördelen.
Undrar om den ändå inte väger upp för allt.

Slyröjningen fortsätter.
Nu blir det ljust hos farmor!

Vår i luft och eld i skog.

En skymningspromenad från busstationen upp till fästningen, och Elisabeth Fahrmans föreläsning om fem gamla Hallandsfotografer, proffs och amatörer, i staden och på landsbygden.
Amatörerna på landsbygden i mitt hjärta.
Gunnar Engström i Sällstorp.
Kloar-Erik i Veddige.
Kloar-Eriks bilder, en annan stämning än dåtidens vanliga upptällda.
Nån flinar, nån sätter spinn på spinnrocken, nån hånglar.
Inte så noga.
Och på en av Gunnars bilder, från en stuga i Larsa i Holmåkra där man har sorg, gamle Karl har just dött och man kan tro att det är han som ligger i en kista, men det är bara pigan Inger som ligger i en utdragssoffa.
Bakom dem på väggen, en spegel?
En tavla?
Står det… står det BAJS..?
Jo, det gör det, säger Elisabeth när jag frågar efteråt. Det står bajs. Och det står för Bror Arne JohanSson, som bodde där.
Så var det med det.

Så går en vecka.
Solen går upp, regnet faller ner, dimman lägger sej, snön försvinner.
Mamma bryter av kulan i axeln och jag får åka till akuten med sprängande långfinger.
Vis (och skrämd) av egen erfarenhet lägger Mattias febertermometern framför mej ideligen, och efter konsultation av Vårlastigens visaste Åsa får jag till slut åka in en sen kväll och låta doktorn skära upp och trycka ut all skit som inte ska vara där.
Bättre än tummens öde.
Blodförgiftning och amputation.
Det blev ändå bra, han fick leva, och sex år senare ligger han nu i sängen och högläser vidare i Mördarens Apa för Bertil och mej.
Sally Jones är hos maharadjan av Bhapur, spelar schack mot ministrarna och smyger på maharadjans mamma.

Själva läser jag och Bertil ut vår fjärde bok om Kerstin, NEEJ NU FÅR DU SLUTA LÄSA säger Bertil och gömmer sej under en filt när Kerstin lägger grannens ohämtade post i soptunnan eftersom tomten inte skulle se hennes och Gunnars önskelistor annars.
JAG VILL INTE HÖRA.
Gråten i halsen varje gång hon gör något dumt.
Sätter igång skolans brandlarm.
Beställer vargkiss på internet från pappas dator, “konstigt, det verkar vara gratis”.
Rymmer från Li Björkmans pyjamasparty och går vilse i minusgraderna.
Känsligheten.
Empatin.
Världensbästaunge.
Men nu är Kerstinböckerna slut, vi lämnar dem på biblioteket och lånar Ishavspirater istället.

Det blev en ganska bra vecka ändå, när långfingret slutade pulsera och spränga.

Jag har klippt Sassafilm.
Spaat i alla torra rum med inpackat finger, läst Fredrik Backman i hänggungor under fågelkvitter.
Varit hos axelbryterskan.
Och åkt buss.
Fram och tillbaka över Viskan.

Det blev mer än en kvart vinter den här gången.

Vintergrill, schackspel och mello number one.

En särdeles solig och gnistervit lördag.
En sån då allt jag vill är att packa ved och matsäck, gå ut i skogen och tända brasa, lyfta mönstrade islock från vattenpölar med barnen, vända näsan mot solen och känna livet, livet.

Istället vann innebandy idag också, och sammandrag i Fyllingehallen.
Och den enda bild jag tog var den här, på min lilla unge som efteråt ställde sej och sorterade iordning smörpaketen i kyldisken på Coop.

Svordomar från den skäggige och glittrande ögon hos den lille.
Vi har alla olika preferenser på lycka.

Fågelkvitter och fräkenväder.
Livsandarna återvänder.

Plåtat förra veckan, publicerat idag.

(Jag som tyckte att vår decemberfaktura var hög.)

Koppen honungste står orörd på bordet, han har somnat under filten medan jag bryggde den.
Det är feberförkylningarnas tid.

Själv vaknade jag med nackspärr och nästäppa i lördags och medan resten av familjen spelade innebandy och röjde sly (det som den här familjen gör på helgerna nuförtiden) så rörde jag mej inte ur soffan.
Brasa, riskudde, Fredrik Backman, James Bond.

Idag skiner solen in i uterummet och gör åtminstone den här sjukdagen en smula varmare.
Förkylning-spa 1-0.

Teaterpremiär minsann, med Alexandrasällskap.

Djurfarmen skulle egentligen satts upp på våren för två år sen, men då var det pandemi och regelverk om 2 meter mellan varje besökare och helt omöjligt för en mindre teater att lyckas samla ihop en rimlig publik.

Då var det tomt i huset, sånär som på arbetarna, som stretade på.
Nu är det fullsatt, och lampan för utsålt lyser röd.

Jag bläddrar i programmet och ser en bild som inte är en av dem som jag tog på fotograferingen förra veckan, den är skitsnygg och det hugger till lite i hjärtat, vem har tagit den bilden som är bäst av allihop?
Visar sej att det VAR jag.
Då, för två år sen.

Ett Dolly-får har tillkommit, och nu får allihop äntligen motta våra ovationer.
Well done, Djurfarmen.
Påminn oss om vad som är rimligt i världen.

Trevlig helg, önskar tågåkarn (och tågåkarns mormor) vars högsta önskan är att få åka tåg igen, och då “helst med sovvagn nånstans där man åker långt på natten”.

(-Vaa? Har jag GJORT det?
-Ja, när du och jag och Ruben åkte till Österrike när du var fyra år, då åkte vi nattåg genom Tyskland.
-Men vi måste göra det IGEN när jag är så många år att man KOMMER IHÅG.)

Idag:
Jobb-spa 1-0.

Fem minus och rosa himmel.
Eller ja, nu kan man ju inte just SE den rosa himlen då pga Lantmäteriregel om publicering av enbart horisontlösa bilder i de fall man inte vill vänta i tre månader på att få publiceringstillstånd, för så lång är handläggningstiden nu.
Så, ni kan ju… ana.
Rosa himmel.