Grodor, björnbär, hallon och kantarell.
Och lite skogsluft i den salta sommaren.

Onny Svahns gerillabroderi: Så sant som det är sagt!

Tre fredagsfina ungar på en blåsig fyrklippa.

Kvällsdopp under Mordor-moln.
Och nä, jag lyckades inte fånga blixten i ett knäpp, men väl på en stillbild ur mobilfilm.
Kvällsbadarna fick motvilligt dra sej upp på bryggan och resten av kvällens skådespel såg vi blixtra genom båtens tacklucka, där vi låg och försökte överrösta dundret med höjd volym på nya Buzz Lightyear-filmen.

Ankring med flong nytt ankare och flong ny ankarlina funkade utmärkt.
Hyfsat brännmanetsfritt plus ljummet vatten också, och så kom Janne och Marie och bordade för en förmiddagsfika på svaj.

Den här familjen och den här båten.
Sicken fin blås-sommar vi har ändå.

Blåskvällsdopp i otippat varmt hav.

Hurra för den här fina pappamorfarn!
Vi är så oerhört glada att du finns.

Igår körde Mattias och Tony ut och draggade efter ankaret som så snöpligt försvann i djupet när vi skulle lägga till på Nordö.
Ingen lycka.
De hittade lika lite lina som när Mattias snorklade mellan brännmaneterna direkt efter.
Idag tog vi till det tunga artilleriet, förstedykaren Martin af Bua.
Men nä, ingenting.
Såväl lina som ankare har borrat sej så djupt ner i tången att det inte står att finna någonstans.

Ka-tjing för båttillbehörsdetaljhandeln.

En kopp te i lojt gungande hammock, snusandes i min unges hår.
Fridfullt omedveten.
Om blinningen på benet.

Med facit i hand kanske vi inte borde åkt ut till Nordö ikväll igen, för facit blev:
- ett tappat ankare inklusive blyad ankarlina,
- ett kaputt hoppiland-knä, samt
- en brännmanet som enda kvällsfångst.

Kvällsmat av morgonens makrillar var en klen tröst.

Jag skulle bara ut och lära mej köra Pippi, så jag också kan åka ut till öar, alldeles av mej själv.
Så blev det plötsligt makrillfest!

I Sanddamm:
Inte en enda brännmanet, i detta manetmecka Kattegatt varit i år.

Salt hav for the win.

Hemma bäst osv.

Det blev den regnigaste dagen i evinnerligheten, dagen då Bengsewasmattias-Bertil och hans mor drog till Bengsewasmattias-Bertils innerligaste sommarlovsönskan; Astrid Lindgrens Värld.

Inpå bara skinnet genomblöta var vi, regnjackan modern fått med till pojken hade endast tryckknappar (tryckknappar?? Vilka regnjackor har tryckknappar??) och höll bara hjälpligt ute det hällande vattnet.
Efter vår fjärde (och också blötaste) Bröderna Lejonhjärta gick vi på toa, och då fick jag dra av t-shirten närmast hans kropp och vrida ur den, han frös så han skakade och jag sa att det bara är att säga att han vill åka hem, då åker vi på en gång, och han tystnade en stund och sa sen:
Nej mamma, jag kommer inte säga att jag vill åka hem. Jag ÄLSKAR detta, det spelar ingen roll om det är ösregn. Och den sista striden är kvar.
Så där satt vi.
Regnet rann nedför regnbyxorna och in i skorna, jag plask-trummade lite med tårna och när vi sen vred ur strumpor, satte skor i bagaget och åkte hem var bådas fötter vitare och knöggligare än Bertils var när han föddes, efter nio månader i vatten i magen.
Han älskar detta.
Så jag är glad.

Det är ändå bara vatten.

Regndroppar och pelargoner, blåbär och mört.
En trädtejpning, en snokfotografering.
Och så 4-0-förlust i EM-semifinal på det.
Knökat vid torpteven.

Skymningen sänker sej över Smålandsskogarna och vi har såväl åkt över kommungräns och badat i Ishav som dragit upp sommarens största abborre.
Men allt jag tagit är en bryggbild med mobilen.
Bra jobbat, semestern!

Stilla dagar, med ett och annat napp.

Ett torp, tre familjer, fem dagar.
Äntligen igen!

Det här kanske var sista gången vi fick plats allihop i samma hammock.