Och DÄR var jag klar med årets bokföring.
Solsken på näsan i uterumslä.

Stormvindar friska och sex kilometers kryssande runtom i skogen.

Imorgon bitti kommer regnet.
Ikväll får ni vara ute hur länge ni vill.

Blå timme runt Tollvik.
Från morgonmörker vid Hagalid till soluppgång över hamnen.

Det här är nuförtiden den enda typ av luftfarkost vi vågar använda oss av ens såhär några hundra meter utanför ett svenskt kärnkraftverks no-go-zon.

Skolhemväg i vitt.

Stormen Malik brötade på bra inatt, men trots närapå orkan i byarna lyckades den inte välta mer än en grill hemma hos oss.
I hamnen var båten var väl surrad och i lä bakom sjöbodarna, till skillnad från andra stackars sönderblåsta segel och kapell.
Ute på stenpiren gick det gäss på bägge sidor av träbryggan och en stackars brännmanet låg stilla bland smutsiga grästuvor.
Inte den värsta storm jag sett.
Men jag är glad att det inte är jag som bor i nån av båtarna i hamnen, så jag slapp sova där inatt.

Röten båtbadbrygga no more.
Nu står kaptenen och snickarpappan i garaget och sågar till ny.

Det drar i knutarna, men än håller sej det ordentliga ovädret nånstans ute på Kattegatt.

The Mississippi delta is shining like a national guitar.

Första strofen och jag gråter nästan.
Rebecka Törnqvist (som jag alltid älskat) gästar På Spårets husband Sahara Hotnights (som jag alltid älskat) och dom kommer att sjunga Paul Simons Graceland.
Som jag alltid alltid älskat.

Det är fredagskväll och Glans/Abadi utklassar Arve/Pozar, soffan och filten och brasan värmer, och jag tänker att det är synd att jag knappt aldrig längre lyssnar på album i sin helhet.
Alla mina skivor som står där orörda, det jag la enskilt mest pengar på för tjugo år sen, album i ordning där jag började nynna på nästa spår redan när den föregående tonade ut.
Joni Mitchell.
Ryan Adams.
Ani Difranco.
Paul Simon.

Det åks till Båstad och Budapest och Johannesburg och jag längtar till världen.
I Budapest har jag inte varit.
Det var en smula nära att vi åkte dit jag och barnen när vi var ute och tågluffade sommaren 2018, när vi stod i Wien och dividerade om vart vi skulle härnäst, men det föll på värmeböljatrötthet och större längtan till alptopp än storstad.
Inga mer städer ALLS NÅNSIN, kan ha varit ett starkt argument från barnamun.
Och vi besökte visserligen fantastiska Valencia sommaren därpå, men sen kom en pandemi och det där med nånsin kan de ha fått äta upp.

Hämtatidigt och dratillsanddamm och tavarapåvädret inför helgens utlovade trettioåtta sekundmeter i byarna.

Stundom dyker extra fina hälsningar upp.

Så rädd att missa bägge jobben jag hade inbokat dessa omikronsexplosionsveckor, men se, åtminstone det andra lyckades jag bli frisk till!
Fem gengångare som spelat samma pjäs på Helsingborgs stadsteater sedan premiären 1883.

Ordning sånär återställd.
Båda barnen går i skolan, pappan har sin sista hemmajobbardag och jag ser min chans till promenadsällskap på lunchen innan nämnda sällskap kryper in i elfabriken igen och lämnar mej ensam på hemmakontoret.
I hamnen är det lä och vårkänsla.
Inte en enda husbil.
Bara fyra gubbar som står och munhuggs hjärtligt kring en båt.

Sista karantänsrastningen.
Jag låter bli att skriva “för den här gången”.
Tokblundar åt tidningsartiklar som påstår att man kan smittas av nåt påhitt som heter omikron två trots att man redan haft omikron ett.

Barnen är lite halvpeppade på att gå tillbaka till skolan.
-Hur länge är det kvar till sportlovet?
-Ja, få se nu, det är runt den 20 februari, och nu är det 23 januari, så det blir väl typ fyra veckor.
-Till vadå?

Helt normalt disträ igen.
Skönt.

Tre av fyra har nu fått sina positiva pcr-domar.
Och idag är sista karantänsdagen för di små.
Imorgon får bägge gå tillbaka till skolan.
Jag och Mattias harvar härinne ett par dagar till.
Men jag ser ljuset.
Och en vår där jag kan gå ut och ta varenda jobb som bjuds som en upplyft och skimrande antikroppsdrottning.

Den rastlöse “känner sej bättre” och “måste” ner till båten och skruva bort röten badbrygga.