Snöbollskrig.
Äntligen.

Gråregn ute, brasmys inne.

Vad kottar var för stenålderns barn är is för mina ungar om vintern.

Solen sjunker i vesterhavet och isiga trollhattar hittas och bärgas i strandkanten.

Iskross alltså.
Det blir, tydligen, aldrig aldrig tråkigt.
Nånsin.
Solen kan gå ner, en kan ha råkat doppa en fot och en annan kan vara blöt ända upp till midjan, ingen vill ändå gå hem.

…med sällskap!

Slut på gråvädersdagar, idag är det solsken och skogseld och finsällskap.

Regnkväll, middagsgäster och dinkelpizza på grillen.

Att dom här bägge gillar varann är en underdrift.

Folkfattigaste nyåret sen jag föddes (om man inte räknar med det jag firade för sexton år sen tillsammans med reporter Österholm på en oländig skogsväg utanför Gnosjö där två stackare gått genom isen) med Avatar-maraton, Bingolottospel och en dimma så tjock att bara de allra närmaste småfyrverkerierna trängde igenom.
Dom, och Sigrids mistlur på tolvslaget från andra sidan fjorden.

Tjugotjugoetts sista friskluftspromenad.

Visste vi inte, att det bodde en sån konstnär i min man!
Sirliga tanddetaljer och en extra liten fisk åt hajgapet.
Bertils julklappsbygglera, poppis åt alla håll.

Nu är hon klar, ugglan Hedwig!
Och Bertil är inne på sjunde dagen på raken i sin julklappsfådda drakdräkt.
Vid läggdags tar han av den, lägger den fint bredvid sej, lägger armen om den och kramar natten lång istället för nallebjörn.

Heldag i Borås, med stadsparksbad (inklusive en och en halv timmes coronakö utomhus, jag fick inte upp värmen sen ens i trettiogradiga undervisningsbassängen) och Monkey-teater (en smula Schtunk, children edition) samt kvällspulka tills fötterna längtade till varmt hem.

Middag och terapi.

Nollgradigt och småspiksregn, jag har det, vi drar till Åkulla och åker pulka!

Vackerpromenad.

Man ur huse, imorgon kommer plusgraderna.

Lata julklappsbyggardagar med uteminusgrader, brasa och te kan vara det bästa jag vet.