Solen skiner och isen håller.

Annandagsbrasa, annandagslego.

Juldagspromenad med grill på Hornagård.

En av de finaste julklappar jag nånsin fått, fick jag i år.
Ett eget exemplar av Maja Lundes och Lisa Aisatos Solvokteren, (samma bok jag till slut fick tag på häromveckan som fjärrlån från ett värmländskt bibliotek) straight outta Norge och med hälsning från Lisa herself.

Tack, Erika.
För alltid min bok nu.

Tomten skickade sms från sin karantän, och pojke i valet och kvalet mellan dikt och verklighet godtog detta faktum och gav sej genast i kast med att högläsa på varenda paket och dela ut dessa.
Ett gäng Harry Potter-lego, Gravitrax och otaliga kökskastruller senare (ett par nittonåringar i vår närhet har skrivit kontrakt på lägenhet och flyttar till Varberg inom kort) kunde vi duka upp julbord och trycka ner ytterligare mat i våra redan sopp-, clementin- och choklad-mätta magar.
Brasa.
Leksaker.
Julefrid.

Norra Hallands finast tomtade hem, i år också.

Årets bästa mat! säger tolvåringen lyckligt.

Äntligen.
Den är här.

Astrid vann två skraplotter, i övrigt kammade vi noll.
Men vi har tagit hem kompis- och livslotteriet, och det är jag nöjd med.

En smula slutspurt på en i övrigt oerhört lugn julrusch.

Peters årliga poängpromenad plus skogsgrill.
Och min själ om det inte kom en smula nysnö också.

Det håller för sten, det håller för pinnaben.

-Mamma, det här man gjorde med gaffeln, det var SATISFYING.

Chokladkulor, gammpynt från Ambjörntorp och ett syslöjdsbroderat englandshjärta.

Solen går ner och dimman lättar.

In i dimma, ner i träsk, finna, hugga.

Fyra grader Vesterhav.

Denna sorgesamma och hoppingivande berättelse, imorgon premiär på Helsingborgs Stadsteater.
Jag trodde jag skulle klara mej undan tårar i jobbmode och med kameran som barriär, men icke då.

Och gråtfesten fortsatte härhemma.
Men då i form av sjuåring som fullkomligt bröt ihop över det faktum att jag hade fått se Bröderna Lejonhjärta på teater och inte han.