Rakt över fjorden, innanför Malö, upp längs Skallanäs och in mellan Hästholmen och Mönster udde.
Sen: i sakta mak mot Lilla Öckerö.
Bohuslänskt.
Fast i Halland.

Dom här blankstilla morgnarna alltså.
Hela sommarens prick över i.

Det blev inte Mönster, det blev Vendelsö.
Snälla vindar, goda vänner och en fin blå kväll.

Ett par timmar på Nordsten blir det, inte mer.
Spådd vind som vänder till nordlig och då ligger vi ännu sämre på vår redan mer än lovligt guppande stenskrapande plats.
En sopplunch och några hopp från klippan bara.
Mönster ligger borta i horisonten, där finns det skyddade vikar.
Har vi hört.

Utsikterna och prognoserna ser okej ut.
Bokmorgon för en del och sovmorgon för tre, nu ger vi oss strax av.

Det blåser för hårt för att lilla båtsemestern ska kunna starta idag.
Men lite Harry Potter på båtbion och övernattning i hamnen är ändå en fin start.

Äntligen fick österrikarna diagonalkliva över staketet till grannbarnen de sett springa runt och leka tusen och tusen gånger.
Pang-österrikare och pang-grannbarn.
Match made in heaven.

Allehanda däcksförsedda motoråk till elvaåringarna, förlåt TOLV på den som fick sin fiddy i födelsedagspresent förra veckan.
Ruben har också önskat sej en sån.
Tur för Albin att han har föräldrar som vet vad som ska köpas, och inte, som i Rubens mammas fall, trodde att det önskades en liten plastgrej man kan trycka och klämma på.

En pappa, kanske den finaste pappan i världen, fyller sjuttiofem år och bjuder på Parasollmiddag åt oss allihop.
Parasollmiddag med glass och kvällsdopp.
Hurra!

En promenad till biblioteket, Jacominus Gainsboroughs rika stunder, Herr Pinnemans äventyr och Saltkråkan med hem.

En kudde, en filt, en hängmatta.

En tur genom hela Jacominus Gainsboroughs liv, från haltande liten kaninpojke till gammal kaningubbe med tre fina barn.

”Jag tyckte mycket om dig, lilla liv. Du gav mej en liten rova, ett trilskande ben och en del huvudbry, men jag tyckte mycket om dig. Och vet du vad, gamla kompis? Du var verkligen mödan värd att leva!
Och samma dag somnade Jacominus också in, lugnt och stilla under mandelträdet.”

Vi slog ihop boken och låg kvar tillsammans under filten, under plommonträdet.
Han dog, sa Bertil. Han somnade in, då dör man. Det var det som hände med Siris mamma, hon somnade in.

Lukt av pojkes hår, strilande solstrålar och stilla stilla gungande under grenarna, bladen.
Inga ord, ingen röst som bar längre, bara ett tyst snusande i nacke.

Så tacksam för vad jag har.

Helt vanligt kvällsdopp, filmflyktsfritt och allt.

Det är noll procent båtväder och hundra procent bokläsarväder.
Under filt i hammock.
Med svarta vinbär från grönsakslandet.

Noll procent båtväder kan kvitta faktiskt.

Kolla här ungar, kom ska ni få se hur naturen funkar!

Där kräftorna sjunger under plommonträdet och allt är lugnt (utom vinden) hojtar Dum-Dum.

…och så fredagsmiddag för själen på det.

Skogsäventyr för själen.

NU STÄNGER VI AV! sa Bertil mitt i Sagan om Ringen, som han modigt ville se och som vi (de vuxna med fingret spänt på pausknappen) satt hopknödda i en myshög i soffan framför.
Sarumans orch-fabrik gick bra, Saurons fingerkaparstrid gick bra, de svarta jagarna efter Frodos gäng i skogen gick bra.
Men när Gollums ögon dök upp bakom brödraskapet, då flög händerna upp framför ansiktet.
DEN DÄR VILL JAG INTE SE, förkunnade han. HAN VAR LÄSKIG.
OCH NU SKINER SOLEN OCH JAG VILL TA ETT KVÄLLSDOPP.
SÅ, NU GÅR VI NER OCH TAR ETT KVÄLLSDOPP.
KOM DÅ MAMMA.
PAPPA!
NU!

Susanne far hem till Österrike idag, Christoph och barnen har just kommit.
En kopp te och en pale ale i brygghuset på Sågskärarevägen, medan blixtar slår och dunder mullrar över taknockarna.
Susanne fick solskensveckor.
För Christoph och barnen ser utsikterna en smula gråare ut.

Det är mitt i natten och jag har legat vaken en timme och legat och följt blixtnedslag i realtid.
Den som slog borta över Äva small så jag väcktes, den som slog i Lahall trodde jag nuddade vattentornet, en slog i trädgården till vita boningshuset på Vendelsö, den hann jag räkna sekunder på.
Världen ljusnar utanför rullgardinerna och jag kollar var det smäller, alltid längre bort än jag tror, det är svårt att förstå att det som slår ner i Västra Hed norr om Veddige syns ända hit.
Nyss var det tre på en gång i Åskloster.
Två bredvid varann i Stråvalla, den räddaste för åskan jag känner i världen sover där inatt.
Jag sover inte, jag är inte rädd, bara förundrad, kanske lite begeistrad.
En stund satt jag i hängfåtöljen i ett dånande smattrande uterum innan jag gick in igen.
Nu drar den vidare norrut, det slår runt Lygnern och Lindome.
Jag är glad att jag inte är ute på sjön inatt.

Ett sista kast, ett sista dopp, en död kopparorm och en livs levande huggorm, vars tre upptäckare i strandkanten skrek så högt och så länge att ormen förmodligen föll död ner av skräck.
Den där snabba sortin från sjön hade kanske inte ens varit nödvändig.