Bland blinningar och bromsar och myggor och knott och allsköns annan oknytt som lever i osalta sjöskogar, trivs vi.
Omväxling förnöjer och fjärsing på Kläppen eller gädda i Hällesjön, lyckan är densamma.
Han har väntat tålmodigt på sin gädda, Ruben.
Väntat och längtat.
Mattias fick en han med, uppskattningsvis minst dubbelt så stor. (Är de inte alltid det?)
Spöt bågnade och till slut slet gäddan av linan och simmade iväg, med krok och drag och tafs kvar i käften.
Note to self: Ha med håv. Alltid.

En skog, en stuga, en sjö.
Nånstans mellan Älvsered och Älekulla slår vi ner våra bopålar för inatt och nästa.

Börjar strålande, det här bonuslivet.

Äntligen Kläppen.
Livet är komplett.
Allt från nu och framåt är en bonus.

Lite dyr var den kanske, Nikes och Bertils nyöppnade Lotsvägsaffär ute på gatan.
Men prisvärt ändå, eftersom prutning fungerade omvänt och affärsinnehavarna själva la på både det ena och det andra, vilken valör man än hade att plocka fram ur fickan.
Tyvärr var det inga andra kunder som passerade förbi denna kväll, om man inte räknar med två rånare som med nerfgevär försökte sno åt sej nyplockade vinbär och djungelgurkor.
Stenarna (förlåt, kristallerna), huggna och medtagna right outta Sunnerö, förblev osålda.

Det går att hitta mer överkomligt rimliga plättar även på Varbergs mest turisttäta strand.

Det må se folktomt ut i just den här vinkeln uppe på fästningen.
Men sanningen är den att jag just bestämt mej för att inte sätta min fot i den här stan igen innan hösten är här och sommargästerna flytt sin kos.

Tack vädret, för att vi får bjuda storstadsmänniskorna på ett sånt här västerhavsdygn.
Kristallklart morgondopp med sikt ända ner till bottenstenen, nykokt frukostkaffe på klipporna och en fender som kom flytande… förlåt, salami som kom flytande.
En tjock chark-korv.
Det är knark, trodde vissa mer konspiratoriskt lagda.
En snitt senare och vi behövde varken ringa tull eller polis.

Och Sunnerö välkomnade ostkustens pärlor med krabbmete, havskräftor och lägereld.

Så kom sommaren och semestern och stockholmarna till Bua.

I den skuggigaste delen av trädgården, mittemellan två plommonträd, hängde vi upp vår nya hängmatta.
Det vill till varma dagar för att vilja vara i skuggan, och varma dagar har vi gott om nu.
Jag och Bertil gick till biblioteket och lånade Rasmus på luffen, för ända sen vi var på Astrid Lindgrens värld har vi sagt att vi en dag ska läsa Rasmus på luffen i en hängmatta tillsammans.
Nu är den dagen här.

Sommarkväll i Nöjesparken, och ta med sin kamera gör man ju på egen risk.
Teater för själen, skrattet, den tårögda lycksaligheten.

Ja.
Det här livet är då sannerligen vänligt mot mej.

Bertil visar alla sina odlingar för Susanne, Hugo och Vanessa kommer förbi innan förfest och krog och i vinden ljuder musik från hemmakalas som det lät då.
Förritiden.
Myller på bryggan, kvällsdopp i hamnen, Bertil studsar mellan Isac och Noel som ett litet mänskligt spjut.

Det blåser lite starkare vindar nu, luften är en aning svalare, havet är fortfarande 25 grader varmt.

En brygga, en trädgård, ett hus.
Hemma.

Sover dåligt, vaknar 5:45.
Skriver en lapp till de ännu sovande barnen, tar cykeln ner till fyren.

Det finns inget bättre än ett morgondopp i ett stilla kluckande varmt hav.

Här sitter mina fullvaccinerade ben och plaskar i tången medan resten av kroppen känner sej ganska vissen.
Dom andra badar, Kosanna är kvällsvackert, salta plask på fötterna får räcka ikväll.

Ändå.
Sommarens viktigaste mål uppnått.

Ring runt fjorden, supturer och krabbmete.
Hemmasemester är bra fint.
Och när en säl dyker upp precis bredvid mej där jag långsamt glider in i hamnen sittande i ringen efter båten slutar jag nästan andas.
Alldeles bredvid mej simmar den, en meter ifrån.
Jag tittar på sälen, sälen tittar på mej.
Livet.

Efter att ha sovit i trehundra grader varm båt kunna gå ut på bryggan och rakt ner i det här mjuka stilla svalkande ljumma.
Vilken ljuvlighet det är.

Försök till landstigning på allehanda ställen, en och en halv timme irrande från ö till ö till ankringsförsök till gästplatsletande till att vi till slut gled in i Bua hamn igen och förtöjde vid vår gamla hederliga brygga.
Man vet vad man har osv.
Och semester kan man ha iallafall, sjutusen meter hemifrån eller hundra.

Nä, jag är ingen stadsmänniska längre.
Jag gillar karga klippor mer än välansade gräsmattor, öde stränder mer än myllrande storstadsoaser, sälarna i havet mer än säldammen i backen upp till Azalea.
Nog för att Göteborgarna just idag nog flytt sin park för Askimsbadet (eller Stråvalla strand!) i den trettiogradiga värmen.
Men.
Nä.
Ett par timmar.
Sen är det bra.