Mitt i skogen, strax bredvid Törnbloms lycka, hörde jag plötsligt en röst.
Hej mamma! sa den.
Där satt Bertil och Novalie under ett äppelträd och fikade. Bakom en liten kulle sprang några av deras klasskompisar omkring och längre fram längs stigen ytterligare några.
Kan vi gå hit igen mamma, när det har blivit riktiga äpplen av dom här blommorna? frågade han. För då kan vi sitta precis här och så -plopp!- kan vi bara plocka äpplena! Och kan Novalie få följa med då? Vet du var Novalie bor?
Jag bor nästan där det brann, sa Novalie.

Det är myggor i skogen nu.
Myggor, utblommade vitsippor, äppelblom och små små syrenknoppar.

Han blir så från-tårna-glad över sina krukväxtpresenter.
Han önskar sej dem och älskar dem, som vilka vattengevär eller starwarslego som helst.

Låt mej presentera:
Önskelistan som låter sej göras av nån som har liiite för mycket tid.

Alla borde få ha en målarkompis som den här.

Om man har födelsedag nästa vecka, vilket två personer i vår familj har, då får man inte följa med pappan och brorsan på paketpromenad i stan.
Är man majbarn Arnesson är det Spökitetslekplatshäng som gäller denna eftermiddag.

Jag må inte ha en uppsjö jobb att vraka bland just nu, men det här har jag.

Och så kom vi hem från fotbollsträningen och då var friggeboden plötsligt brun.
Sen började det regna.

Fotbollskvällar i maj, innan mygginvasionen dragit igång på Norvalla och då tränare med beundransvärt tålamod tar hand om femton gladlyckligt lajande sex- och sjuåringar medan jag får sitta och titta på.

Vitsippspojken trivs i maj han med.
Långsam väg hem från skolan, med bibliotekslånad Saltkråkebok i ryggsäcken och lyckligt berättande om alla maskrosor hela klassen tillsammans plockat idag och maskrosmarmeladen som blev för tunn och kan vi plocka maskrosor och göra maskrosmarmelad hemma mamma och förresten sa du imorse att vi kunde plocka vitsippor när vi gick hem istället eftersom vi inte hann för vi inte skulle komma försent till skolan.

Vänligen, stoppa tiden.
Den här doften vill jag gå i året om.

Den här veckan tänker jag gå ett maraton.
Come rain come shine.

Min allra käraste favoritblomma.
Bukett från farmor.
I Alex-och-Tony-fådd vas.
Gjord av Marie på Axkonst keramik.
Godare kan inte en morgon dofta.

Kasta sten så det säger plums.
Aldrig att nån i den här familjen blir för gammal för det.

Det här med fotboll.
Jag är ju måttligt intresserad, precis i början när jag träffat Mattias råkade jag en gång säga att Manchester City hade fina tröjor när dom mötte Liverpool och såväl Pär som Janne gav mej så svarta blickar att jag trodde det måste vara nåt slags skämt, dom ger mej låtsassvarta blickar, tänkte jag och spädde på med att om man nu ändå inte har ett favoritlag att hålla på kan man ju lika gärna hålla på Manchester City när dom nu ändå har så fina blåa tröjor.
Med tiden lärde jag mej att när Liverpool vinner, blir livet runt om mej lite lättare och… kvittrigare än annars.
Och på den vägen är det.
Håller jag på ett lag, håller jag på Liverpool.

Idag mötte Liverpool West Bromwich.
Det var nån slags måste-match, i den bemärkelsen att om Liverpool vinner alla sina kvarvarande fyra matcher eller vad det är, så hamnar dom på nån placering i ligan som gör att dom får spela Champions League nästa år. Om jag fattat det rätt.
Det gick ganska dåligt inledningsvis. Ett-noll till West Bromwich, kvittering till ett-ett, sen inget.
Nittio minuter gick, fyra minuters tilläggstid, Mattias reste sej ur soffan och började plocka in disk i diskmaskinen.
Jag skiter i det här nu, sa han uppgivet. Det är ett sånt år i år.
Då.
Blir det hörna.
Då.
Springer målvakten Alisson upp från andra planhalvan och joggar in bland dom andra.
Då.
Nickar Alisson in bollen i mål.

DET BLEV MÅÅÅÅÅL! hör jag mej själv vråla. ALISSON GJORDE DET! ALISSON GJORDE DET! ALISSON!!
Resten av familjen rusar in i vardagsrummet.
Och Alisson, som haft allsköns motgångar den här säsongen och som nyss förlorade sin pappa, sätter upp handen mot himlen och jag börjar gråta.
Jag börjar gråta?

Så mycket för fina blåa tröjor va.

Äppelblommen knoppas och Ruben studsar upp och ner inne i friggeboden för att se om gunget lättar medan Mattias sträcker sin arm till sitt längsta för att få in klossar mellan hus och plattor, något som bortprioriterades när enda målet bara var att med alla medel få huset på rätt plats och inte två meter fel.
Rabarbrarna växer.
Humlorna surrar.
Maskrosorna är borta, kanterna är klippta och tomaterna är omplanterade.
Snart dundrar ovädret in.
Men inte än.

Nattlig påhälsning av tandfé ger guldpeng OCH glass på hamnen, det är väl sen gammalt?

Ett enda långt hällande från himlen, hela dagen igenom.

Frifredag på Nordö.
Krabbmete, rutschkaneklippa, supturer, sälpåhälsning.
Och sen, den stora tjocka dimman som drog in.
Nyss var det sommarvärme, nu såg vi inte ens Sunnerstranna genom dimbankarna.
Blind gps-navigering hem. Bra träning.

Klämdagar ftw.

Bottenmålad, nedkörd och sjösatt.
Åskblixtar i horisonten.
Well done.