En upptäcksfärd bland bråtbrädor och rövarhistorier.

…med årets första krabbor, såväl på Sunnerö som i hamnen.

Vi for ut på havet.
På Sunnerö är det tyst och stilla och kvällssolen skiner, på Sunnerö kan man andas och grilla och prata och bara finnas.
Ett hittat halvt ägg, Croodarna på båtbion, triften som slagit ut sen sist.
Och extra många kramar till barn som också dom vill kramas extra mycket.

Det är ett ursinnigt fel i allt, när mammor dör.
En mamma, en fru, en syster, en dotter.
Föräldrar ska inte behöva begrava sina barn.
Och barn ska inte behöva växa upp utan sin mamma.

En lerig pojke, hemkommen från skolgårdens geggamoja rakt in i duschen, skrapandes bort imman på glasväggen:
-Mamma, du vet Siri i min klass? Hons mamma dog igår. Hon somnade in, sa fröken. Hon kommer aldrig mera vakna. Så det var därför Siri inte var där idag. Vi ritade hjärtan till Siri, alla våra hjärtan idag var till Siri.

Jag såg flaggan på halv stång när jag gick min morgonpromenad.
Såg flaggan, försökte skaka av mej olusten, tänkte att det kan vara en morfar. En gammelfarfar.
Men det var ingen gammal, färdig.
Det var en mamma som så hjärtinnerligt hoppats få leva att se sin enda dotters första skolavslutning.

Siri har världens finaste pappa.
En pappa som nu ska lära sej att leva med den stora aldrigheten.
Och vi andra står kvar med gråten i halsen och påminns, återigen, om vad som är viktigt här i världen.


”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.”

Göran Tunström

Sex kilometer hällande regn efter morgonlämning, i klistrande regnjacksärmar.

Jag sjunger En morgon mellan bergen för mitt barn till sömns medan plommonblommorna knackar stilla på fönstret i vinden och solen går ner i Kattegatt på det mest magnifika sätt jag sett.
Om vi varit på Sunnerö nu.
Om inte mitt barn haft samma läggdagstid som solen.

Jag MÅSTE få en sån här palm mamma! sa han bedjande på Blomsterstugan tidigare idag.
Du fyller snart år, sa jag. Då kan du önska dej en.
Men då måste jag ju RITA den! utbrast han. Och den är JÄTTESVÅR att rita!
Behöver du ju inte nu när du har lärt dej att skriva så himla bra! svarade jag. Hade du glömt det?
Rynkansikte till leende på en sekund.
Ja det hade jag glömt! Jag vill skriva önskelista när vi kommer hem!

Och för att förtydliga, om man har svårt att skilja kompis från k-pist eller så, så innehåller önskelistan som följer:
-Innepalm
-Djungelgurka
-Eget hus
-Finbuske
-Uterum
-Legopaket
-Vindruvor frön
-Jag vill ha en ny kompis
-Militärtröja
-Jag vill ha ett nytt rep till hängstolen
-Plankor till en koja
-Lyxhus
-Trädkoja
Klar.

Vi gör det han gillar bäst.
Åker till Blomsterstugan och “välj vad du vill utom dom allra största”.

Fri från covid men icke fri från snor.
Pollenhimlen är över oss.

Utsikten från mitt kontorsfönster är som allra allra bäst ett par veckor i maj.

Och dagens sista mål, ett Mölle kapell i skogskanten som vi hoppades skulle vara upplåst, för Mattias mindes inte ett dyft av hur det såg ut därinne den där dagen för tio år sen, han hade fullt fokus på att svara rätt på frågorna. Frågan.
Tji fick vi och vände åter hemåt igen.

Glasstopp i hamnen.

Lite slyröjt, lite öppnare.
Men även i år är vitsipporna så sena att de står kvar in i maj när bokarna slår ut.
Som för tio år sen.
Bara pojkarna som saknas.

Vitsipporna, bergväggarna, lenstenarna.

Ett fram till idag av mej ogått stycke Halland.

Det är tio år idag sen den där soliga dagen i Mölle.
Hugo var pytteliten, Ruben var ännu mindre, folk åkte dit.
Jag har aldrig bott så fint som i tornrummet på Grand hotell, med jacuzzi, eget loft i tornet för sängen och tre balkonger.
Det haglade på tisdagen.
På lördagen var det sommar.

Vi bröllopsdagsfirar med en glass i hamnen (som jag köpte medan pojkarna satt på bryggan, trots att sannolikheten är minimal att det är covid den snorige ungen har så vet jag också att man ska behandla honom som potentiellt smittad tills motsats bevisas och vi var komplett ensamma på bryggan i övrigt) ungarna och jag.

Snor och vab och covidtest på parkeringsplats, för trots att jag bara gått och väntat på att den här pollenallergin ska slå till så snart vi glidit in i maj, så får man inte skicka en så snorig pojke till skolan utan papper på att det icke är corona.
Jag önskar att vi hade testat både honom och hans bror när vi var sjuka allihop.
Istället konstaterade vi (själva) att de hade covid eftersom symtomen var samma och samtidigt som mina, tänkte att vi besparar dem varsitt jobbigt test och håller dem hemma precis som att de testat positivt. Ett antikroppstest senare trodde vi att de skulle kunna leva som vi i vår halvårstrygga bubbla, men det var innan jag visste att man inte antikroppstestar barn under 12 år, inte ens på apoteket.
Så nu är vi här.
In the May of Pollen and Snor.
Och den här duktiga ungen har just klarat pinntestet och ska strax in till filt i soffan och få popcorn och film.

Eftersom min man bokat in golftävling med kompisar och övernattning på vår tioåriga bröllopsdag imorgon, så får vi väl smygfira lite idag istället.
Upphängning av farmorsydda gardiner i båten, hämtpizza från Narin, torsdagsgodis och världens finaste film om Hugo Cabret under varma täcken.
Alldeles alldeles underbart.

Tio år senare, en uppdaterad tavelvägg.
Roj Fribergs suggestiva gavel är här.
Kollijox rävbandit.
David Hallmans flygande tjockisar.
Malin Wejrots fyr.
Anders Anderssons hjälmbrud och en motljusblänkande bröllopsbild, också den signerad Anders.
Sen har vi min tjugo år gamla mammaochmostermålning, Hugos simskola och ett gäng bläckporträtt föreställande mitt lilla crew.

Jag tycker bäst om mej! säger Bertil beundrande.