Hällande regn fick dom, kämparna.
Hällande regn, varv på varv på varv runt skolan.
För varje varv skänker föräldrar och grannar och mormödrar och farfäder fem- och tiokronor, och dom ger sej ut på nya hela tiden, trots stril längs nacke och plask längs ben.
Jag har sprungit ihop TRETTIOFEM KRONOR! ropade en flicka lyckligt innan hon gav sej ut på ännu ett.
Bertil sprang nio varv.
Nittio spänn från mej och nittio spänn från pappan till Barnhjärnfonden, hurra!

I väntan på friggebods väg mot målarstuga pillar jag på härinne.

Så som skogen luktar när det regnar.

Det jag gillar bäst.
Min familj.
Morgonte i båten.
Klippor under fötterna.

Friggeboden är på plats, stressen kan pusta ut, vi packar nya båten och åker ut på havet för en natt på Sunnerö.

-Tror du vi är dom första som går här på hela vintern?
-Här, här är Alvas och mitt fiskeställe!

Det blir en sommar, i år också.

Det gick.
När två händiga huven slår sina påsar ihop, lånar domkrafter över hela byn och sen sätter igång med block och talja, då kan Mount Everest flyttas.

Som en glittrande jazzsångerska, halvt dold bakom stående mikrofonstativ och dimmiga rökridåer på en källarklubb i Brooklyn, så låter hon, och hon är min kompis.
Inte bara clown alltså.
Ni anar inte.
Snart på ett Spotify nära dej.

Ny dag randas och där står den, friggeboden.
En Fredrik Nord Svahn från sin rätt utmätta plattplats.

Vikt: Ett och ett halvt ton.

Istället-för-Båle-valborgseld i Karin och Lasses trädgård.

En styck kran och ett styck lyft och där trodde vi att vi skulle få en friggebod på plats men tji fick vi.
Nu är det max, sa kranbilsföraren och satte ner huset.
Två meter från målet.

Men rabarbrarna är fina.

Rosa himmel över krattad gång.
Det är skillnad på folkmängd bland körsbärsblomturisterna i Kungsan och mej här.

KUL att jag gjorde mej till och laddade ner den där himla Runkeepern som alla har innan jag gjorde min första löprunda på evigheters evighet imorse.
Den gav mej en kilometertid värdigt en snigel.
Vad har den gjort, mätt sträckan mellan två granar borta vid Kroks?

24:48:53 är alltså inte ens tjugofyra minuter per kilometer.
Det är tjugofyra timmar per kilometer. Ett dygn.

Nog för att jag vet att det går långsamt, men det här var ju inte jättepeppande.

Självklart ska den blomväskförsedda och blommösseklädda blomälskarungen få stanna och plocka vitsippor till fröken på väg till skolan.
Jag hoppas att den här lilla Ernsten i dej aldrig försvinner, min pojke.

PÅ TREKVART hänger den nu, den öde framtanden.
Bäst att ta en bild innan han går till skolan, för när han kommer hem idag lär den ju inte längre vara med oss.
Jag har ju liks skickat med ett äpple i väskan och allt.

En liten fyrdörrshåla, alldeles lagom sittstort i solsidans lä.
Podd i öronen på det så struntar jag i att komma upp i tiotusen steg idag.

Solnedgångskvällarna sammanfaller numera ständigt med läggningstid.
Svårt att få ett barn att förstå varför han måste sova när solen skiner in i rullgardinsglipan.

Den här toppchefen hamnade på lokaltidningslöpsedlarna i veckan.
Själv är jag så in i själen glad att få en egenföretagarkollega alldeles intill.
Nån hemsideslänk har jag ännu inte att leverera, så ni får hålla till godo med själva nyheten sålänge.

Alldeles vindstilla, förvånande tillfredsställande känsla efter en månads stormbyar till frukost.
Och därute ligger Nordö och väntar på oss.

Nu: Inte så många meter.