En decimerad skara även i år.
Men påskvädret i Ambjörntorp är iallafall alltid att lita på, pandemi eller ej.

Vissa lekar blir man aldrig för gammal för.

Solnedgången ikväll.
Kan man ju nästan tro att det var nån som dog i dagarna, och återuppstod.

Ny grill, med flådigt rotisserie på köpet.
Inombords jubel för den här, när han får göra egen kebab av handlarns fläskkarré.

Långt båtfix på lång fredag.
Trasig bälg på fastrostat drev, montering av avloppssug, gardinmätning till galenskap och ett par solpaneler på plats.
Det här är inte jätteroligt.
Men det blir jätteroligt.

Plötsligt löser den här lille ungen ordflätor!
Själv!

Vi firar la in påsken med en skärtorsdagshälsning från den här lille Bertilen, elva månader gammal.
Kan ju vem som helst förstå att man blir sne om man blir nedklämd i ett ägg.

Såhär, nu gjorde jag denna.
Och den blev ju jättebra.
Sen tänkte jag “ah, bäst att fortsätta medan järnet är varmt, nu ska jag måla fler medan jag kommer ihåg vilka penseldrag som funkar vid näsan och hur länge man måste vänta innan man drar i det svarta med rent vatten”.
Jag har inte kastat såhär många försök på hela tiden sen jag började måla igen.
Har jag gjort en bra blir tydligen allt skit efter den.
Och argheten.
Istället för glädje över den som blev bra.

Nu tar vi påsk, målardrömmarna.

Första april och öringpremiär i västerhavet.
Båle kulle är regnhal, solvacker och bjuder på noll napp, men det gör inget, för det roligaste är ändå lyckokänslan av att få till världens bästa längsta kast.

Påskfest imorgon på skolan då Bertil, vad vill du vara? frågade jag igårkväll.
Kanske en kyckling? svarade han.

I present to you: F-klassens gulaste påsktupp!
Med neonrosa tuppkam, för det var vad skåpen hade att erbjuda.

Vem är smartare än en femteklassare?
Inte jag.
Jag förhörde just den här, på medeltiden.
Han hade alla rätt.
Jag hade nog inte ens haft hälften.

JAG ÄLSKAR DET HÄR! ropade han medan han klädde riset med påskpyntet som är ivägen varje gång jag ska dra ut termos från trångt köksskåp.
Varje gång undrar jag varför jag ens måste spara och ha det.
Det här är varför.
Liten killes lycklighet.

Varje tisdag klockan 15:35, en kopp te och bulle hos mamma och pappa.

Porträtt tyckte jag var svårast förr.
Så det övar jag mest på nu.

Bina har vaknat, sommartid kommer, hurra!

Vackra morgnar behövs inte det där pannbenet jag inte har.

Mattias fick ett insektshotell som tack-för-den-här-säsongen-present för att han tränar knattelaget i innebandy.
La nån liten djur-och-natur-tokig beslag på direkt och satte upp i äppelträdet.

Dom gräver en tunnel under Varberg.
Det har jag hört men knappt sett, för jag åker nämligen extremt sällan till stan nuförtiden pga omöjligt att köra bil i stan pga omläggningar överallt pga tunnelbygge.
Iallafall, så fick jag ett jobb.
Åka och plåta tunnelbygget.
Hurra! tänkte jag och trodde jag skulle få komma ner i tunneln.
Fick jag inte.
Men 2025 kan jag få åka tåg där.

…och i vår serie “vad folk gör i pandemin när de inte kan jobba med det de brukar”, har vi idag kommit fram till Varbergs Båtkapellservice, och Mojje!

Jag har tre morgonpromenader.
Korta är runt Båle kulle, tre kilometer.
Mittemellan är Båle kulle och sen runt fyren, det blir fem.
Och den långa är Båle kulle, fyren plus röda slingan, åtta kilometer klipphopp.

Idag sa prickregnet och snålblåsten till mitt huvud att bara orka den korta.
Det här med pannben, som dom snackar om i Mästarnas Mästare, det har jag inget.