Gammal båt fixad, städad, såld.
Ny båt avtäckt för början.

Det fina i att kunna sitta vid ett bord och prata, umgås, ha det bra, planera för sommar och semester.
Så sällan nu.
Världen har blivit en annan, tillfällig, pausad.
En farmor har fått sin första spruta, en mormor och morfar får vänta till april, en bekant hann inte få sin, han gick bort i onsdags.
Vi kan sitta och skratta som att allt är detsamma, men det är inte detsamma, i ett annat hus sitter någon annan och undrar hur världen kan fortsätta som förr, hur bilar kan köra förbi, hur ingen annan kan se att precis allting har stannat.
Och ändå sitter hon där med sin välling, Majken, och håller Rubens hand.

Ruben sover över hos Elvin, Sigge sover över här.
Regnet faller, helgen är tom, jag ser Spring Uje Spring och gläds åt livet.

Första självporträttet på tjugo år.
Märks.
Jag ser tjugo år yngre ut också.

Huvudvärk och långpromenad.

Deliang Chen, meteorologist och klimatforskare.
Tredje polen, Tibetanska platån och allt vatten till världen därifrån.
Det är inte alla som polar med nobelpristagare och sen går genom Toltorpsdalen till jobbet.
Och det är heller inte alla som nöjt sitter och gläds åt att få befinna sej i en intervjusituation igen, lyssnandes till intressanta frågeställningar samtidigt som omvärlden scannas efter bra porträttvinklar.
Bästa sortens jobb.

Anne Bjorkman studerar arktiska växter.
I Arktis.
Jag är så imponerad av dedikerade människor.

När Ruben och Bertil var bebisar tog Mattias pappaledigt och så åkte dom med mej till Malmö Opera där jag jobbade, och ammade i pauserna, medan han gick varv på varv på varv med barnvagn i Pildammsparken.

När Annes bebis var liten tog Annes man pappaledigt och så åkte dom med Anne till Grönland där Anne forskade på hur växter och ekosystem förändras av den globala uppvärmningen och på hur dom förändringarna i sin tur påverkar klimatet i stort, medan han strosade runt och spanade val.

Åka till Göteborg.
Hänga med reporter.
Intervjua klimatforskare.

Det blåste snålkallt på Botaniska. När jag valde strumpbyxor och kjol imorse var det efter att ha sett en strålande sol, fem plus och vindstilla på väderleksrapporten. Men dimman låg tung och lättade inte en millimeter, inte en solstråle orkade tränga igenom på hela dagen.
Två långa utomhusintervjuer senare hoppade mina ben upp och ner lite av sej själva av köld.
MEN.
Kylan överskuggades av känslan av att vara ute på jobb igen.
Dessutom tillsammans med Ulrika Ernström, som jag inte jobbat tillsammans med sedan på Hallands Nyheter 2007.
En hel dag med henne och intressanta klimatdiskussioner i Botaniska, bland krokus, snöklockor, vintergäck, videkissar och koltrastsång.
Då går det att förtränga en smula kyla.

Var ju ändå yllestrumpbyxor och allt.

Det är hans födelsedag idag.
Han fyller fyrtiosex och jag har fått vara med på femton av dem.
Hade vi slagit till när vi lite halvkära var på biodejt i moppeålder, hade den siffran kunnat vara TJUGONIO.
Tur vi inte gjorde det. För då hade ju inte Hugo funnits.

Happy födelsedag snyggskägget.
Ingen är gladare än du att du slipper ha kalas.

Det är stängt och låst, publiken får stanna hemma och vårens premiär av Djurfarmen på Teater Halland är skjuten på till 2023.
Bakom dörrarna arbetas det ändå.
Inte som förr.
Men nästan.

En känsla av vanlig värld, vanligt jobb och hus fullt av scenkonst.

Jag har sett bilder på krokusar i folks flöden i flera veckor, men i min egen rabatt har det inte varit annat än små gröna blad.
Men nu.
Nu spirar det, nu kommer dom, kommer våren.

Söndag och sol och arbetsbrallor på.

Ute dimregnar det.
Mattias och Hugo står i iskylan och vaxar båt, bottenmålar båt, fixar färdigt båt till försäljning.
Ruben är hos Nellie.
Och jag och Bertil, vi målar.
Vi tog en tur till Veddige och köpte lördagsgodis också, samt stannade hos Tammy i Nasaret och köpte en stor fin tekopp, hennes tuneldsglasyr, den vackra.
Och nu sitter vi här, med te, tända ljus och tusch.
Han tycker om det.
Jag älskar att han tycker om det.
Jag älskar att jag tycker om det.

Världen har blivit en liten smula bättre på sista tiden.

Ni vet, favoritpyjamasen.
I storlek 98.
Den får under inga omständigheter slängas, nånsin.
Varje kväll vill han ha den.
Lökpyjamasen, sängläsning av Stora Vänliga Jätten, samt Little Willie John, Fråga Stjärnorna och En Morgon Mellan Bergen till godnattvisor.
Jag fick ljuga när det var pyjamasparty i skolan och säga att den låg i tvätten, samt fortsatt trycka på den oerhörda smutsigheten som absolut obsalut inte gick att undanta, när han med tårar och allt inte gav sej.
Ungen slutade ha storlek 98 i alla övriga plagg sommaren 2017.
Att han nu är uppe i 128 är inget som bekymrar, åtminstone inte nattetid.
Lökpyjamasen, den hänger eventuellt med när han flyttar hemifrån.

Tusch och blyerts, tusch och blyerts.
Jag tackar coronapandemin för tid att fatta att jag vill måla igen.

Farmor kom med blommor från henne och Hans-Erik, till den här lille tacksamme ungen som “ska bli blomsteraffär när jag blir stor”.

“Vi har slutat att sjunga Coffin Dance. Nu sjunger vi oftast Kalle och Chokladfabriken.”

Morgonpromenad av det skönare, och längre slaget.
Går hand i hand dom där.

Går morgonpromenad.
Hör märkligt ljud.
Följer ljudet.
Hittar isdriv som bara trycker och trycker och trycker in?
Som en film i fastforward, fast live.
Aldrig sett detta.
Hur länge har det pågått, hur länge kan det pågå?
Var kommer strömmen från?
Kanske från Äva, men farten?
Oerhört häftigt.

Båle kulle, för den nyfikne.
Kanske var det bara då.
Antagligen.
Annars blir ismassan snart enorm.

Hela dagen har jag fajtats mot instinkten att klicka äpple-zäta så fort jag drar ett streck fel.
Det är en så sjuk sak, att jag efter tjugo år av att inte ha hållit i en pensel har blivit så himla digital att min första tanke är att använda ångra-knappen.
Att allt man gör kan gå att göra om, det är bara att gå tillbaka ett steg.
Det är det inte.

Nyttigt, det här.