Blankis på havet, utflykt med en liten barnspark vi hittade i krypgrunden (som Kappfjells lämnat kvar när de sålde huset till oss) och ett helt litet stim havsabborrar under isen.
Kanhända var den här dagen once in a lifetime.

Hemmaskog, hemmaplats.

Minisemester i Malmö.
Jag ska ju liks ändå köra dit, och sällskap är roligare än icke-sällskap.
Libanesisk buffé på Laziza. (Äntligen!)
Rask promenad förbi skyltfönstren i alla butiker där jag annars spenderar min tid.
Långt tillmittinatten-prat med Emil och Emma.

Sånt jag saknar.
Sånt jag får.

Vårens barnopera på Verkstan, en redan inställd historia.
Stackars barnen, som inte får sitta i salongen och se den här regnbågsskimrande sagan.

Dagens direkt-efter-skollämning-promenad.
I glödande skog.

Mina tre hemmakontorsarbetsplatser:

1: Med fårskinnstofflor, termobyxor, dubbla ylletröjor samt vantar, inne på kontoret.
2: Sittande i snurrfåtöljen som är framburen framför kaminen, lite lätt obändig med såväl barmouse som bärbar dator i knät. Men med fördelen att det är lätt att komma ihåg att lägga in ved så fort elden förvandlas till glöd. Brasan dör aldrig.
3: Sittande inne på toalettgolvets golvvärme. Fingrarna håller sej varma och ostela, jag kan knappra på datorn obehindrat. Dock tar svanskotan en del stryk. Då brukar jag ta några handdukar och sätta mej på.

Funderar på att möblera om och flytta in kontorets skrivbord till framför kaminen.
Men då måste jag ju flytta tillbaka det varenda kväll, när Mattias ska sitta i soffan och titta på sportspegeln.
Det går nog ändå.
Februari varar ju inte för alltid.

Direkt-efter-skollämning-promenaden, Båle kulle runt.

Vad mycket lättare det är att sitta instängd med korrläsning, stipendiesökning och deklaration när man börjat dagen med en sådan här promenad.

En skog, en eld, en is.
En njutare, två.

Fyr inbäddad i dimma, långsamt glidande svanar, försvinnande fullmåne och ett alldeles stilla hav.

Månsken och frostknarr.

Som ett kvällsdopp, fast vinter.

Is på Sudderas tassemarker igen!
Ut och iväg!

Är du sjuttio plus och coronautled och sugen på lite teater?
Då rusar du till teaterhalland.se och beställer en föreställning som kommer hem till din altan!
Finns fem att välja på. Tar en kvart att spela.
Bjud in några andra pensionärspolare, koka kaffe, värm bullar och ladda upp med filtar.
Alldeles gratis är det också!
Det finns ett helt gäng understimulerade skådespelare på Teater Halland som inte fått göra det dom ska sen i mars.
Som att ha ett startfält galopphästar som väntar på signal.
Teaterchefens egna ord.

Brända berg och vit puts.
Cesar Manrique, om jag var du, då.

Sådärja.
Nu har jag rest färdigt.
Tålmodigt av dej att hänga med. Tack!
Nu väntar jag tills det går att resa på riktigt igen.
Hoppas det iallafall blir nånsin.

Olivlundar och cypresser.
Ett lutande torn.
Svalkande Piombinohav med Elba i horisonten.
Gelato.
Spiagge Bianche, bakpulverfabrikens vita strand.
La Porta.
Agriturismo på Tenuta La Silva, ett himmelrike med en pool.

Och så den gången då jag tog med mej Mattias och Ruben, samt Bertil inuti magen, på roadtrip till Paris och Reims och Luxemburg och Trier och Bernkastel-Kues för att till slut landa i Metz där jag var plockad att ställa ut på en stor paparazziutställning på Centre Pompidou.
Och utställningsbeskrivningen nämnde mej, Kathrin Günther och Cindy Sherman, i den ordningen.
Det märkligaste jag varit med om nånsin tror jag.

Salta spanska bad.
Santiago Calatravas byggnader i Valencia.
Och så lite hushäng med Malmborgs och Malmström/Bjöwi.
Av förra sommaren kunde jag inte önska mer.

Det var en fin tanke.
Tågluff med de båda minsta, medan storebror sommarjobbade och pappan hade jobbrevision hela sommaren.
Venedig.
Slovenien.
Glaciärexpressen över Schweiz klippiga berg.

Vi kom till Puttgarden innan jag bröt ihop och ville hem igen.
Det var den oerhört varma sommaren 2018, AC:n på tåget mellan Köpenhamn och Hamburg var trasig, tågserveringens alla vattenflaskor var uppköpta, strax efter tyska gränsen gick hela tåget kaputt, samtliga passagerare inklusive barn och alldeles för många väskor skulle av på en åker och sent omsider kom ersättningståget, en liten rälsbuss som, när alla otroligt nog lyckats klämma sej in, var trängre än en Springsteenkonsert på Ullevi.
Temperaturen var olidlig, alla småbarn skrek, utom min, som låg och sov i min famn.
Eller hade svimmat, jag visste inte.
Ruben fick en plats av en vänlig ungdom, han böjde sej mot mej och sa: Mamma, du kan lägga Bertil där, så kan jag stå.
Då.
Svämmade det över.
Jag ville ut, bort, hem.

Mattias var på vippen att sätta sej i bilen och köra till Puttgarden, det var tur att han ändå inte gjorde det.
För det blev en fantastiskt fin resa.
Sen.
När vi hade kommit fram hela till Österrike, vilat hos Susanne en vecka, bestämt oss för sänka förväntningarna och bara stanna i Österrike, och där ta ungarna och tåget vidare till Badgastein, Wien, Salzburg, Zell am See, Fügen, Hintersteinersee och Hopfgarten med Hohe Salve.

Vi tog till och med tåget tillbaka hem igen.

Vanlig hederlig charter, ack så utskällt bland proffsresare, men så här utvilad har jag aldrig varit efter en semester nån gång.
Oändliga mängder glass, all inclusive, vattenland med rekordmånga vattenrutschbanor, så belåtet gladnöjda barn.
Och Hugo fick semester med alla sina fyra föräldrar och fyra småsyskon samtidigt.