En sistaminuten, en Sofia, ett Grekland i maj.

Den här gången fick barnen också följa med.

Ett höstlov i Österrike med snöbollskrig i Hintertux, grottklättring under glaciären, vattenkaskader under Krimmlerfälle och glitterögon på Kristallwelten.
Österrike.
Det första land jag valt om jag varit tvungen att fly.

Den ljuvligaste av avstickare från resrutt:
Sirmione och Gardasjön i Italien.

En bondgård i bergen, nyplockade ägg till frukost, kossor och Santa Maddalenas alla stigar.
Bäcklek i Val Gardena.
Sellamassivet. Det mäktiga.

Dolomiterna, jag älskar er.

Men Camilla kan man lita på.
Vi drog till Langkawi hon och jag!

Lillebror och jag skulle åkt på en sistaminuten till kanarieön La Palma förra januari.
Jag hittade en perfekt resa, förskolan hade ingen skolplikt och jag hade inga jobb inbokade, så det var egentligen bara att slå till.
Men jag frågade först.
Nej mamma, jag vill inte, svarade han. Jag gillar inte varmt. Jag gillar mera kallt faktiskt. Jag klarar bara varmt en halv dag. Så det vill inte jag.

Det var den chansen det.
Sen kom det en pandemi.
Blir väl fjällvandring med honom istället.

…och en gång åkte jag med bara mittemellan, till Split och Hvar och blå grottan på Bisevo.

En gång åkte jag med bara storungen till Side.

Nämen vad har vi här då?
En liten weekend till Vilnius och Grutasparken!

Det går inte att hejda mej nu. Semesterlängtan är TOTAL.

Nej, vet ni vad.
Vi drämmer till med ett svep till Thailand också när vi liks ändå har ångan uppe.

Alltså, det här med att rota i gamla semesterbilder gav ju en stark längtan till vår, körsbärsblom och weekendresa till Mallorca.
Januariregn ute också.
Perfekt.

…som ju inte bara var den där dagen i Kitzbühel.
Vi åkte ju vidare och vandrade i Alpbach och Hugo åkte skidor med Susanne i Hopfgarten, medan vi andra inte fullt så självmordsbenägna tog liften upp till toppen istället.
Vi gjorde en utflykt till Innsbruck och avslutade själva fyrtioårsdagen som önskat, med en öl på Hofbrauhaus i München.
Det var inte jag som fyllde, nä.

Det är söndag, regnet faller grått och kallt i små små tunna droppar, brasan är igång, tekoppen är varm och på teve visas Hahnenkammrennen.
Hahnenkammrennen.
Störtloppens störtlopp.
Jag glor som jag brukar, gapar över att ingen dör i år heller, hur kan ingen nånsin dö?
Dom åker skidor utför ett berg i hundratjugo kilometer i timmen, flyger trettiofem meter i luften mellan varven, och börjar själva åket med att i en närapå lodrät backe staka på.
Dimman drar in från toppen, sikten blir dålig, tävlingen pausas.
Jag scrollar tillbaka bland mina egna bilder från Kitzbühel, bilder från första gången jag såg själva Hahnenkammrennenbacken på riktigt för första gången.
Första gången jag begrep att tevekamerornas vinklar verkligen inte säger någonting.
Det var mars och sol och vår i luften, barnen drog av sej jackorna och hade snöbollskrig på lekplatsen.
Mattias skulle fylla fyrtio ett par dagar senare, Wilder Kaiser tronade i bakgrunden, Bertil sov i vagnen och livet var gott.
Sådan där mars-sol.
Värmande, lovande.
Jag längtar efter den nu.
Värmen, knopparna, de första frukostarna utomhus.
Vårstädningen, då ylleunderställen åker längst bak i garderoben och fåglarna kvittrar medan näsan får sol.
Hammocken, tepauserna.
Möjligheten att korsa landsgränser och åka till Alperna igen.

Hostan Hostansson tar vara på eftermiddagssolen och gungar på öde lekplats.
Efter en vecka hemma från skolan längtar han dit så tårarna stundom rinner.
Covidtest tog han häromdagen, det kom tillbaka negativt idag.
Jag är ju närapå säker på att han hade det när vi andra också var sjuka i november, men att vi inte brydde oss om att testa honom då får vi betala för nu.
Jag tänkte liksom aldrig på det.
Att all vårens hosta och kommande pollensnuva KAN vara covid, med ofrivilligt hemmahäng som följd.
Jag tänkte bara bespara honom ett otrevligt test, eftersom man kan räkna ut med röven att hans symtom då, samma som mina covidbekräftade, var den fruktade smittan.
Vi behandlar honom som att han är smittad bara, så är det över sen.
Tjena.
Nu har jag kanske skapat en uppsjö otrevliga pinne-i-halsen-undersökningar åt honom istället, här framigenom.
Bra jobbat, morsan.
Bra jobbat.

Astrids födelsedagspresent till Ruben:
Busstur, pizzamiddag och Hemmakvällsgodis i stan.
Sicken lyx för en elvaåring.

Det fanns inte en ung vikarie som nervöst knallade in på Aftonbladet, som inte Svante Lidén såg.
Såg, skämtade med, återkom till, gjorde tillvaron trygg.
Alla älskade Svante.
En stadig klippa.
En rolig klippa.
Den tråkigaste enkätintervju på stan blev alltid rolig i Svantes sällskap.
Hur han liftade till Himalaya, hur han flörtade med Benazir Bhutto.
Så blev han pensionär, alldeles nyligen, men hur skulle den hjärnan kunna sluta formulera texter?
Det kom ett virus.
Ett virus som blev en lätt förkylning på mej, tog sej ner i Svantes lungor och dödade honom.
Dödade Svante.
Hur kan han plötsligt inte finnas?

En gång kom jag in till redaktionen på morgonen och kollade jobblistan.
Ett jobb utlagt på mej. Skandias bolagsstämma. Kul.
Sen kom Svante ångande med en väldig pappfigur över axeln.
Tjena Malin, du och jag ska på bolagsstämma med den här!
En nästan två meter lång pappfigur föreställande Lars-Eric Peterson, Skandias förre VD, (detta var längesen) svindlar-VD:n som alla nu hatade.
Jag känner bara en person som kan göra ett sånt här jobb med respekten i behåll.
En person som alla älskade att prata med, från folkskygga människor på gatan till från början sura bolagsstämmefolk.
En person som gjorde varenda människa i sin närhet trygg, glad och säker.
Bättre egenskaper finns inte i denna värld.

Nu är världen en Svante fattigare.
Jag har svårt att tro att någon någonsin kan fylla hans plats.

Idag: Två pojkar framför brasa.

Superhjältarna på teve, värme från brasan och förutom hostan är världen väldigt snäll mot oss.