Att ha varit instängd hemma i två och en halv vecka utan annat sällskap än familj, dammtussar, skolschema och Disney plus, ja det kan göra att man blir så taggad över att få gå till ICA och handla att man tar på sej finaste gåbortskappan och allt.

En lagom till farmor, en lagom till oss, och en liten tall till trappen.

Vi leker att vi har strömavbrott!
Och sover framför brasan!
Fast vi låtsas att mobiltelefoner inte behöver ström.
Och jag vill förresten se på film.
Och jag vill inte att vi släcker stjärnan för när brasan slocknar blir det för MÖRKT.

Inte för att jag inte är väldigt förtjust i mina barn, och dessutom väljer jag att se dessa båda hemmaveckor som en once-in-a-lifetime-möjlighet att gotta ihop oss med allt fokus på ungarna hela tiden, men det är ju ändå inte utan att jag snart DÖR på att inte få träffa andra vuxna.

Långkalsongklädda skymningspromenader, denna hemmaveckas syssla i skydd av mörkret.
Nollgradigt. “Känns som -4°.”

Mina symtom har försvunnit, jag känner mej frisk igen.
Den här coviden var:
1: en smula halsont
2: tjugo smulor nästäppa
och 3: en lätt svullen ögoninflammation.
Men främst var det tungt att andas, det kändes som att någon satt på min bröstkorg så fort jag la mej ner.
När jag var gravid upplevde jag samma känsla, magen tyngde ner lungorna när jag låg på rygg så att jag låg och kippade efter luft. Då var det bara att vända sej på sidan. Den manövern hjälpte inte särskilt mycket nu.

Det blev dock aldrig någon andnöd på riktigt, mest ett konstaterande att det här var en obehaglig känsla, och en stigande skräck att detta bara var början.
Att dag sju, som det sagts, blir en vändpunkt utför.
Hjärtat hamrade av rädsla att jag skulle ligga här och faktiskt inte kunna få luft, på riktigt, andas rakblad som Markus Larsson beskrev, “jag som bara är 44 år och i övrigt frisk”.
Hjärnan är bra på att jaga upp vid läggdags.

Nu är det över och förbi, och om några dagar ska livet rulla på som vanligt igen.
Vad som nu är vanligt i en halvstukad värld.

…och två ursängenavsejsjälvskuttande små knattar trots ledig studiedag och noll scheman från mammafröken.

Igår kom Hans-Erik och ställde en kasse med en massa små inslagna paket på trappen.
Bertil har nämligen lite julpyntargener att brås på, Hans-Eriks årliga tomtelandskap som varje december dukas upp te Hasslet kan vara det finaste i Halland, detta säger jag utan någon som helst faktakoll, men jag har då aldrig någonsin sett dess make. Någonstans.
Nu hade Hans-Erik “lite över nere i källaren” och pang: Lyckligaste grabben på Lotsvägen kickar loss i kalsonger.

Chokladkalender, Kompisklubbskalender, Pixikalender, Hans-Erik-kalender.
Teve-kalender. Lovande sådan!
Lite bada badkar, lite Frost 2, lite popcorn, lite Mandalorian.
Tisdag i soffan.
Och smittspåraren på Pandemimottagningen ringde och gav mej ett datum.
På torsdag är jag fri.

Hemmaskolan är up and running igen efter ett par lata skolkdagar förra veckan, när ingen orkade med några scheman.
Idag byggde vi vattenrutschkanebro, lärde oss om virussmittor på Fråga Lund, samt (när mammans halvonda hals tröttnade efter tre kapitel Ronja Rövardotter) gick loss på den plötsligt nyinsatta lektionen: Rita ditt drömhus.
Bertils hus innehöll tretton bollhav, femton ytterdörrar och tre gröna växthusrum.

Små små lätta flingor snö faller över oss och brasan och pepparkakorna.

Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna, det är mörkt nu, men det blir ljusare igen… sjunger Bertil, lika ofta som han nynnar på Coffin Dance.
Den ska vi sjunga på lucia, fortsätter han. För alla dom andra barnen i skolan.

Jadu min unge. Vi får väl se om det blir något luciatåg i år.
Låt aldrig hoppet försvinna.

Frostvit vintervärld, nybakta dinkelfrallor och positivt covidtest.
Brasan värmer och frukosten dukas upp framför Vinterstudion.
Munskydd på skidvärlden och omvärlden och här sitter jag med den fruktade smittan i min egen kropp.
Ont i halsen och tät näsa, samt ögoninflammation.
Ruben har lite ont i halsen och nyser emellanåt.
Bertil nyser och har “ont i näsan”.
Det är inte så farligt, vi har det bra.
Ingen har vi smittat, Hugo kommer och ställer matkassar på trappen och veden räcker hela vintern igenom.

Kasta macka och se solen gå ner över ett blick stilla Kattegatt.

Jag kunde suttit på stranden i Videberg i timmar idag, det känns som att jag gjorde det.
Helt vindstilla, varm sol, vårkänslor närapå.
Tre personer gick ut till hamntrappan, klädde av sej och klev i vattnet, kanhända skulle det bli en vinterbadare av mej också.
Jag som går och längtar till normala tider när hamnbastun åter öppnar, jag kanske skulle våga mej på det lite mer hårdhudade alternativet?
Sigrid la ut från piren och stävade ut mot gattet.
På väg med förbrukade kutsar till slutavfall.
Solen på näsan.
Omöjligheten i att gå hem när världen känns alltigenom snäll och njutbar.

Det är fredag förmiddag och alla andra ungar, åtminstone de som klarat sej undan vinterförkylningar, är i skolan.
Schemat för dagen sa halv friluftsdag i Biskopshagen, men våra halvtufsiga försök till skola i slutet av denna hemmavecka gav oss bara en kort promenad upp till slingan idag.
Ingen kånkning av ved till brasa.
Ingen ork att leta upp täljkniven som drunknat under inslängda båtdynor i garaget.
Bara en stilla jakt på saker som börjar på bokstaven V.
Ved. Virke. Vantar. Vindskydd. Vägg. Vått.
Vogel.
Om vi slänger in lite nybörjartyska också.

Frostmorgon i trädgården med det finaste vädret på hela november coming up.

Det ätbara foglimmet är här!
Äntligen får de här bägge hemmahamstrarna genomföra veckans mest efterlängtade tekniklektion.

Idag:
Ögoninflammation, covidtest och Bertils tomtelandskap av kakfat, storabergsmossa och den där kartongen med småtomtar vi aldrig plockade fram innan Den Lille Julälskaren kom till oss.

Vi skulle haft friluftsdag i skogen idag, barnen och jag.
Tänt en lägereld, täljt en gubbe (slöjd, Ruben) och samlat saker som börjar på bokstaven V (svenska, Bertil).
Istället:
Halsont och nästäppa hos mej.
Halsont, huvudvärk och ont i kroppen hos Ruben.
Ont “här och här och här”, lite diffusa pekningar från Bertil, oklart om han bara hängde på.
Man behöver ju inte vara Einstein för att begripa vad det är för en sjuka som drabbat oss.
Och jag är så GLAD att barnen varit hemma hela veckan och inte gått till skolan.
Vi har inte, sen i fredags, träffat en levande själ som vi kunnat smitta.
Ingen orkade friluftsdag med långpromenad, ingen var dock sjukare än att vi ville gå till Storaberget och samla mossa till Bertils efterlängtade tomtelandskap (bild, tänkt till torsdag efter att tekniklektionen med legobygge av trevåningshus flyttat till tisdag eftermiddag då pepparkaksbak utgick).
Det blev en stilla skolonsdag.
Till största delen spenderades den i soffan med en unge på varje axel till högläsning av Bröderna Lejonhjärta för bägge två.
Den tog slut den här eftermiddagen, boken.
Lite oklart om barnen uppfattade någonting alls av de sista tio sidorna dock, mamman har en smula nära till gråt och alla som någon gång läst Bröderna Lejonhjärta vet ju.

Regn och rusk, ingen gympa idag.
Eventuellt ingen teknik heller, beroende på om min kurir Karin kommer hitta ätbart foglim i någon affär idag eller ej.
Den detaljen hade passerat mej förbi, vis av vana att bara kunna gå till affären och handla om det är något jag glömt.
Och nä, smält socker befattar jag mej inte med.
Ett år limmade vi ihop huset med vanligt lim, men att kunna äta upp huset efteråt är ju halva nöjet.
Hela.
Än så länge lever iallafall hoppet om eftermiddagens tekniklektion.
Sålänge sitter ungarna här med matematikuppgifter om vikt och volym, samt trägen övning i att skriva siffrorna 4, 5 och 6.
Vi har det bra.

Hemmaskola är ju jättekul!
Särskilt Världens Natur-avsnittet om Antarktis som ligger på SVT Play, den rekommenderar jag, eh, alla i allmänhet och samtliga Sveriges skolklasser i synnerhet.
Tekniklektionen bjöd på Pippi Långstrump och Karlsson på Takets särskilda flygande bio-sovrum.
Båle var blåsigt och på väg hem fick vi bevittna motsatsen till kosläpp, när alla kossorna ska hem till Horred för vintervila.
Några bokkapitel och en hel massa smetätande senare kunde vi bjuda hemmakontorspappan på banankaka och den här skoldagen fick tummen upp från samtliga inblandade.
Göra schema alltså.
Jag tror att det är grejen.

Dagens schema, en inte jättejobbig historia.