För vissa var detta en eftermiddagsjakt på Pokemon.
För andra var det luft i lungor och livsandar tillbaka och ett stormande hav i en stormande värld.

Den Lille Julpysslaren får gå all in i den här tråkiga hemmakarantänen, vill han pynta tomtar i november får han pynta tomtar i november.
Han sätter upp allt sitt finaste i fönstret, den guldiga strandfyndsgrodan, porslinsfisken från Onnys loppis, pixiböckerna med adventspyssel, och kronan på verket, balanserande på handtaget; Jul i Bullerbyn.
För nu är karantänen stenhård, Mattias har fått bekräftad covid.
En lätt förkylning (“jag hade gått och spelat match med det här i vanliga fall”) blev hemmakontor hela veckan och självtest i bilkö, blev den fruktade sjukan.
Ingen feber, ingen hosta, inget smak och luktbortfall.
Bara skroffs i halsen och tät i näsan, rösen och trött.

Vi andra står bredvid och mår bra, vet ingenting om egna smittor.
Kanske hade jag och barnen egentligen covid i våras, när vi låg nedbäddade med hög feber och influensa, och Mattias inte kände ett dyft?
Barnen har mått utmärkt alla de uppskattningsvis 984 gånger vi frågat dem under veckan.
Kanske var min tvådagars ihållande huvudvärk torsdag och fredag förra veckan, med efterföljande nästäppa i tolv timmar, egentligen covid?
Jag var inbokad på test i tisdags jag med, men provtagningssköterskan sa att det var meningslöst eftersom mina symptom redan försvunnit sedan flera dagar, att om Mattias har det nu har jag ju det också, och att det är bättre att jag gör ett antikroppstest istället, när symptomen varit borta i 14 dagar.
Så jag gör det.
Stannar hemma de sju dagar som 1177 säger att vuxna i samma hushåll som covidsmittad ska stanna hemma från jobb, och pyntar loss för att göra tillvaron uthärdlig för de här stackars leklängtande ungarna, som får sitta lika inbommade som vi.

November schmovember.

Solen skiner, stormvindarna har mojnat och i Ambjörntorp ligger löven tillräckligt stilla för att krattas ihop, en neverending story.
Avstånd och vårkänsla, vardagligt och främmande.
En rödhake i garaget.

En fredag i november, någon annanstans än hemmasoffan.

Jag har aldrig nånsin ställt mej och slagit in 24 (gånger antal barn man har) pyttesmå paket som en nedräkning till julafton, (dagen då de ska få jättemånga andra paket?!?) och jag är så glad att jag inte föll för detta otyg i början, när jag bara hade ett barn och möjligheten hade kunnat vara genomförbar.
I teorin, alltså.
Men däremot har den här senaste tidens hemmasittande lett till, ja… ett mellanting.
I år kommer mina barn alltså få en paketkalender med ett litet paket till varje nytt tänt adventsljus på söndagsmorgnarna.
Ändå rimligt, tänker jag.
Och en tröst för allt annat dom inte kan eller får göra just nu.

Hemmakarantänen är motvillig hos dom här bägge leklängtande ungarna, men ibland glimrar den ändå till, när eftermiddagsbrasa tänds, popcorn och pepparkakor dukas fram och vi hittar Funnen och vunnen på SVT play, en alldeles oemotståndlig liten pärla till kortfilm.

Snålblåst och småskvätt, men vi hinner ändå stanna till vid Storaberget och samla lite mossa till kommande adventsplanteringspysselplock.

Medan jag och Bertil låg och läste godnattsaga i hans säng (ikväll började vi på Bröderna Lejonhjärta efter att vi sett Astrid Lindgren-byggar-avsnittet av Lego Masters som Bertil förtjust kallar för Lego Monsters och det tog prick tre sidor innan mina tårar rann så mycket att till och med min röst bröts) hörde vi hur Ruben och Mattias spelade pingis nere på köksbordet.
Plötsligt tog pingisklickandet slut och ett dovt dammsugarljud tog vid.
Undrar vilken vas dom sköt i golvet? tänkte jag och gick ner och kollade.
Hittade dem i badrummet, i full färd med att helt plötsligt klippa av ungen håret.

Avd Snabba kast och spontana idéer.

Vi har fått en liten julälskare, med Hasslet-gener ut i fingerspetsarna.
Han har längtat i flera veckor att advent ska börja pyntas, pappan håller stenhårt på någon slags traditionsregler att inga stjärnor eller stakar ska upp innan nästa helg, medan jag tycker att med den här lille tindrande pojken i huset och dessutom inget annat kul att hitta på (förutom skooogen) kan vi lika gärna pynta upp alla tomtar och hela konkarongen redan nu.
Varje kväll till läggdags väljer han sina fem pixiböcker med jultema samt Jul i Bullerbyn-boken till godnattsaga och varje kväll klipper Ulf och Kajsa i min egen barndoms gamla pixi Ulf och Kajsa gör julgranspynt girlanger, hjärtan och strutar.
KAN vi inte klippa egna sådana girlanger imorgon, ber Bertil varje kväll.
Och ikväll gjorde vi det.

Livets första egendrejade och egenglaserade kopp te.

Världen är mest regntung, men ibland slinker det igenom en stråle sol.
Ut i luften.
Ut i allt vi har i vår begränsade värld.
Klockan fjorton trettio sätter jag på statsministerns utlysta presskonferens, tittar stilla med tekopp i hand.
Lyssna, ber han. Det är allvar. Försök inte hitta kryphål, sätt för dej att försöka få till just din agenda. Träffa ingen som du inte måste träffa.
Åtta personer får ses nu tillsammans.
Oändligt blev femhundra blev trehundra blev femtio blev trehundra igen. Blev åtta.
Jag måste inte träffa någon.
Jo, jag måste faktiskt krama mina barn, och jag är oändligt tacksam att jag har en familj att bo med.
Att jag har klippor och hav.

Vi går utomhus.
Vi sitter inomhus.
Vi går utomhus.
Vi sitter inomhus.
Vi går utomhus.

Nädu lilla knoppen, nu har du räknat fel på månaderna här.

Skogen, pinnarna och en, två, tre, fyra, fem, sex, sju små trattkantareller.

Bland kemister och molekylärbiologer uppe på Medicinareberget fortgår livet som det brukar.

Denna dagen känns som en enda lång grågryning.

Om jag gör som jag brukar, om jag resten av året bara har med kameran som en medföljande vardaglig skugga och bara EN ENDA GÅNG om året tvingar dem till en sådan här uppställd historia, så kanske kanske de inte tröttnar på mej.

Sådärja, nu vart det komplett.

Västra Götaland är åtstramat men vissa avståndsmöjliga porträttjobb går att göra ändå.

Skiftbyte i skogshängarfabriken.