Dom här rödklädda kan återigen äntligen se Liverpool spela fotboll.
Strax är det avspark mot Everton i århundradets mest efterlängtade Merseyside-derby.

En del drar glatt på sej regnkläder och leker med vattenbana på altanen.
Själv gör jag en kopp te, sätter mej invirad i två filtar i uterumsgungstolen, tittar på blommor och regndroppar genom vidöppna fönsterdörrar och lyssnar på Greta Thunbergs sommarprogram.

Man tror att det är något slags skämt när Pär och Mattias står böjda över Obelix-värdiga bautastenar nere i det där gapande hålet som numera är Pärs och Camillas trädgård.
Det är lätt att inbilla sej att man, eh, inte ska bända upp den storleken på sten om man inte vill gå av på mitten och hamna på ortopeden av ytterligare anledningar än en smärtande höft.
Men jodå, det är tydligen såhär det går till.
När det börjar ösregna går jag och Bertil in till oss och tittar på filmen om prins Caspian från Narnia.
Två timmar senare kommer en leende brungeggig man in genom dörren.
Det ser ut som att han trivs med livet.
Det gick! säger han lyckligt. Nu är varenda sten väck.

Körlektioner med Pippi, varv på varv runt Båtfjorden.
Det ska nog bli sailors av dom här bägge grabbarna vad det lider.

En alldeles reklam-perfekt midsommar, med solsken och ösregn och solsken och ösregn och blixt och dunder. Lägg till lite giftblomster som vi inte visste var giftblomster, femkamp som fick avbrytas efter första skyttet och julgranspyssel av alla glittriga piprensare som stod att uppbringa, så har vi recept på en spontanmidsommar som i all sin enkelhet blev väldigt fin.

…inte visste jag att den var så giftig.
Då hade jag inte låtit min unge plocka ett helt fång och bära hem.
Men man lär så länge man lever.
Tur vi lever än.

Fina farmor och midsommarlunchen.
Tänk på avståndet mamma! sa Bertil när jag försökte krama honom häromdagen.
Lille vän, VI får kramas.
Men di gamle ska vi hålla oss ifrån.

Det är väl klart att det är sista morgonen som ungarna hittar jättefina, alldeles jämnåriga och skitroliga kompisarna Jun och Erika från Donsö.
Tur att de hann få åtminstone en liten stunds vattenkrig, båtkörning, strandskogsbygge och bryggplask.
Ödets lott i campingvärlden.

Dom är inte stora, men morot smakar dom!

En måndagsmorgon som du ska glömma, ger jag dej dom ögonblick jag sparat på, sjöng jag hela vägen in till land imorse, där jag satt i fören med en arm om var unge.

Nu är det eftermiddag.
Och fortfarande måndag.
Alldeles vanlig måndag.

Nordö ändå.
Lena urtidsklippor, krabbor som nappar och kullerstensboule.
När skymningen faller och Inglunds åker hem flyger tärnor lågt över Västerhavet och Sigrid stävar in mot Båtfjorden i stilla mak.
Finns i sjön, såväl ombord som strax under.

Första jordgubben till stackaren som rapat bensin hela natten och behöver all sommarsmak han kan uppbringa.

Det är bara några hundra meter hem, men i hamnen finns inga måsten.
I hamnen är det som en sommarstuga, där kan en hel dag bara gå utan en enda tanke på tvätt eller mejlsvar.
Lisa och Fredrik solar på däck.
Krippa och Ellie glider in.
Gummibåten turar friskt med allehanda passagerare.
Köttbullar och pulvermos på gasolkök till middag.
Och sen dricker Bertil bensin.
Det sköna brygghänget tar abrupt slut där, efter att han först sagt: “Mamma jag är törstig”, varpå jag svarat: “Jag ska hjälpa dej, vänta lite”, varpå han inte väntar utan hittar en flaska med vad som ser ut som vatten.
Och dricker det.
Det hörs ett spottande, fräsande, skrikande från bryggan.
Jag luktar och fattar, skriker att han ska kräkas, han kan inte kräkas.
Han får vatten, Krippa googlar och ropar att han INTE ska kräkas, Giftinformationscentralen säger att han ska få grädde och smör och att vi bara ska åka in om han börjar bete sej konstigt eller kräkas, då kan det komma in bensin i lungorna och då blir det kemisk lunginflammation.
Vi åker hem.
Varm dusch, en halv bytta gräddglass, vispgrädde maskerat i mjölkglas, kex med kväljningsmycket smör.
Fyra timmar ska han vara vaken tills bensinen passerat vidare i systemet, vi vattnar hela trädgården ytterst långsamt och sätter sedan på en film.
Fyra timmar går och klockan blir halv tolv, ungen rapar fortfarande bensin, vi går och lägger oss, bäddar ner honom emellan. Han stensomnar, med ett luftmoln runt sej värdigt en sniffande heroinist.
Och där ligger jag på min enda friska axel med ansiktet tio centimeter från luftmolnets epicentrum, det får svida, jag vaknar hellre i bakrus imorgon än vänder mej om med fötterna på huvudkudden där jag inte kan höra honom sluta andas.
Och det går ju bra.
Raparna stannar ett dygn, men efter det är allt som är kvar det vanliga pollenkliet.

Jag vill inte dricka bensin nån mer gång, säger han.
Nä.
Låt gärna bli det.

Vi gör som den (visserligen bara ett par år) gamla traditionen bjuder, och sover i båten första sommarlovsnatten tillsammans med Nord Svahns.
Och nu: Med tillägg av ytterligare en brygggranne, för Krippa (och Ellie) har sålt motorcykel och köpt båt!
Själva båten kommer i sjön först imorgon, men då blir vi tripp trapp trull på snyggbryggan, hurra!

Krabbor åker jojo ur vattnet, ungarna badar trots miljarder brännmaneter, sjöräddningen rivstartar ut i fjorden, det brinner på Nordsten.
Alva och Bertil basunerar fnissande ut att dom är kära, det tiktok-dansas på bryggan, Sarah Klang har webbkonsert inne i vår båt.
Och sen faller mörkret, ljusen tänds och vi spelar På Spåret-spel i kamratligt knökad kabyss.

Sommarlov.

Första punkten på sommarlovslistan avbockad!
Åka långbord!

Det är skolavslutningsdag och värmebölja.

Det kom en vedleverans med traktor från Näs.
Vintern är säkrad.

Förra året firade vi in sommarlovet med glass i Frillesås, och det var ju en fin tradition, så det gör vi igen.
Den här gången med (och på lite lagom avstånd från) farmor och Bosse!