Det blev ingen vanlig skolavslutning i år.
Noll föräldrar, noll kyrka. Sång och hejdå i klassrummet, som en vanlig skoldag, fast plus glass och finkläder.
Men det blev åtminstone en, eller ett par, vanliga sommarlovslistor!

Idag fick några mej närstående tio- och elvaåringar vara testpublik för Teater Hallands höstuppsättning av Monarkin i slutet av gatan. En hörlurspromenad om framtiden.
Det är inte klart, avgrundshål ska öppnas och manetinvasion ska ske, men betyget på dagens provpromenad blev spännande. Vattenpölar blev hav och Iskras framtidsperson mötte Anders framtidsperson.
Fint. Och alldeles perfekt för kommande femteklassare.

För tjugo-tjugofem år sedan målade jag olja, massor av olja målade jag.
Jag stod i gruvstugan ovanför Stora Stöten i Falun och målade kopparväggar av berget på konstskola där, började på ny konstskola i Gävle och fortsatte måla, provade grafik, hittade till mörkrummet.
Fastnade i mörkrummet.
Sökte och kom in på fotoskola på Gotland, flyttade dit.
Därifrån vidare till fem års Konsthögskola i Umeå.

Efter det, ingenting.
Inte en målning.
Några försök.
Total fastkörning i det-blir-inte-bra-träsket.
Inget av mitt gamla flow kvar.
Bara prestationsångest.

I måndags såg jag ett instagraminlägg om en workshop i tusch, hos Patternplan.
Fyra platser. Tre timmar på torsdag.

Knep plats.

Och sedärja!
Nya infallsvinklar, nya sätt, nya knep, och framförallt: Ett resultatbefriat prestationslöst kladdande bara.
Sånt jag inbillar mej att jag hade kunnat fortsatt med hela tiden, om bara plats för kladd hade funnits.

En dag kanske jag får mej ett ställe.
Eller så får jag inte det.
Vilket som blir nog bra, och tusch kladdar åtminstone mindre än olja.

Kvällssolens sista strålar i hammocken, långt efter läggdags, men är det årets sista vårterminsvecka och livets sista förskolevecka, så ska vi nog kunna leva med lite förkortad nattsömn.
Bertil knatar in till uterummet och hämtar en filt och sen sitter vi där och gungar, gungar, gungar, Mattias drar dit en stol och sitter mittemot, vi smider sommarplaner och sniffar såväl solkrämsnacke som försommarkväll.
Kanske en campingtur till Bohuslän? Kanske Skåne? Cykla på Ven?
Båtsommar, förhoppningsvis en lång.
Och, inte att underskatta: Sommarprat på högtalare härute i hammocken om några veckor, med rabarberdrink i handen.
Det blir så bra det här.
Så, så bra.

Vi bredde mackor, packade juice, blåbär och nektariner och tog flakan ner till fyren, till klipporna, till glittersolen.
Havsluft. Klippomgivningar. Långt från gräsliga ängar.
Karls pappa Mattias kom joggande förbi, med liten vätskeryggsäck mellan skuldrorna, lätt på foten på stenarna.
Bertil gjorde stora ögon och följde honom med blicken.
-Såg ni? Han hade en fallskärm på ryggen. Ifall han skulle ramla ner för en backe.

Idag var sista gången jag ringde till Veddige Vårdcentral.
Jag ville ha förnyat recept på båda killarnas pollenmediciner, och kanske ändrad dos dessutom, för Bertil har inte fått träffa läkare på två år och väger ju en smula mer nu. Plus att åtminstone Ruben är så dålig att han kanske behöver något annat eller mer, han har så svårt att andas när han sover att vi (som båda ligger bredvid helt klarvakna nätterna igenom på grund av hur han låter) tror att han ska dö av andnöd.
Och idag rann ögonen så mycket ovanför den bomtäta näsan att han inte ens kunde gå till skolan.

-Nej, för att förenkla för föräldrarna gör vi så att ni får köpa receptfria mediciner på apoteket istället, sa sköterskan jag fick prata med i telefon.
-Men om han behöver ha något annat, eller något med högre styrka? frågade jag.
-Ja, det kan apotekspersonalen hjälpa dej med, sa sköterskan.
-Så det är så nu att barn inte får träffa läkare eller få recept utskrivna för pollenbesvär? frågade jag (fyra gånger, för att vara säker på att jag inte hörde fel).
-Det är för att förenkla för föräldrarna, svarade sköterskan. För ER skull.

Ja, tack för den här tiden, Veddige vårdcentral.
Jag ringde apoteket, och i samråd med dem fick jag tid för Ruben hos en nätläkare istället, right away.
Nätläkaren skrev direkt ut såväl Aerius som en annan nässprej än den receptfria vi köpte förra veckan och som inte hjälper tillräckligt.
Det blir ju ändå ni som får betala för nätläkarbesöket, men nu slapp ni ju iallafall slösa en av era egna läkartider på den här ungen, som trots världens vackraste väder inte vill gå utanför glasdörrarna.
Vi får väl se sen hur lång tid det tar för er att ringa tillbaka till Mattias.
Han röntgade sin höft den 4 maj och läkaren som skulle titta på röntgenbilderna (alltså bara titta på dem och sen remittera vidare) har inte ringt upp än.

Min farmor älskar lupaner! utbrast Sigge. Jag ska plocka massor av lupaner till min farmor!

Tydligen en välgärning.
För hur vackra de än är där de står i vägkanterna, lupinerna, så är de ändå ruskigt invasiva och tränger undan andra mindre arter som annars tagit plats.
Så, ett STORT fång lupaner till Sigges farmor!

När man hyr en båtplats borta vid bastun kostar det visserligen bara 2500 i insats och sen 800 om året, men man måste bygga brygga själv. Och på sumpbotten är det inte det lättaste.
Svårt att hjälpa till också, när problemet är att behöva lyfta upp hela själva bryggan samtidigt som skruv ska skruvas genom metallpinne för att hjälpa pålarna stå fast. Lägger jag mej på bryggan och skruvar knäcks ju Mattias rygg än mer. Och i sumpbotten kan man inte stå utan ett par till vadarbyxor.

I vattnet käkar brännmaneter vanliga maneter, det har jag aldrig sett förut.
Och nu står där en, måhända lite sned och vind, men väl så stadig brygga.

-Mamma! Kolla, jag räddade den här humlan! Det var en myra som kom och bar på den. Myran skulle säkert äta upp humlan. Men jag räddade den! Men den är nog ändå död.

…och Jakobs och Hugos.

Det här årets student blev inte som andra års, men dom fick iallafall ett litet flak att åka runt med, bara här i Bua.
Och vid Fiskerilokalen stod vi med vajande skyltar, blommor och champagne, det riktiga utspringet fick vi se lite senare på PS-gymnasiets Youtube-kanal, på filmduk till middagen. Samma filmduk som även Hugos farmor och farfar i Stockholm projicerades upp på, medhängande via Skype.

Vad är det här för papper? frågade Magnus när Anton drog upp ett kuvert ur innerfickan, är det betygen?
Vet inte, det var nåt jag fick av mina lärare, sa Anton dimmigt.
Det visade sej vara ett brev från Kronprinsessan Victoria, en hälsning till alla studenter detta Nådens År.

Lite glaskross och varannan vatten, innan kvällen blev skymning och tilltagande trötthet hos ändå tålig sexåring begav oss hemåt medan tonerna av Just idag är jag stark ebbade ut mellan fiskebåtarna.

Den ljusnande framtid är er!

Det var egentligen läggdags.
Men så råkade jag strunta i det.

En kväll så fin att jag glömde/förträngde såväl fotbollsträning som matlagning och stannade kvar med grabbarna i ett ljumt och öde Sanddamm ända tills läggdags-minus-tid-för-kvällsmacka-och-te.

Klockan 04:22 gick solen upp, och 04:55 steg den över trädtopparna vid Kroks mosse.
Det kändes absurt tidigt, men att få en sådan här gryningspromenad innan barnen ska upp och jobb ska göras gjorde resten av dagen behagligt lugn.

Lillbåtstur bort till Sanddamm och tillbaka i kvällssolen.
Var ju tur att vi inte var ALLRA längst bort när bensinen tröt och den med starkast axlar av oss fick ro i land.

Tårta, kastlek och sifferspel i Veddige.

Glass och syrener i Ambjörntorp.

Häromkvällen frågade Pär:
-Vad vill du bli då Bertil, när du blir stor?
-Jag ska jobba med ett blomsterhotell.
-Jaha? Så då ska folk som åker på semester kunna lämna in sina växter hos dej då, så vattnar du dem och sköter om dem tills de kommer tillbaka från semestern?
-Nej, inte ett sånt. Mamma vet vad jag menar.
-Nej, det vet jag inte? Vad menar du med blomsterhotell?
-Alltså, du vet, där man går in, och så är det en massa blommor, och så där man betalar, där är det ingen, och så när man går i en lång korridor, så är det ett rum med djungelgurka.
-Eh… jaha? Fast jag vet inte…
-Pappa, DU vet väl vad jag menar?
-Nej gubben, jag vet faktiskt inte. Förklara lite mer!
-JAMEN. Ååh. Vi brukar åka dit med flakan och ibland så kan det ÖSREGNA.

Där trillade poletten ner.

Bertil vill jobba på Blomsterstugan i Sanddamm.
Såklart han vill.

Lollos ställe i hamnen, pit stop på sysslorik dag.

Den dagen barnet lägger sej i skuggan efter frukost för att det är för varmt i solen, den dagen är sommaren här.

Det här är bara en helt vanlig fisketur.
Vi är inte ALLS mitt ute på sjön utan mål för att pappan nervöst vägrar vara på land när Hugo och Vanessa åkt iväg på utflykt till Ustö utan att någonsin ha lagt till vid någon ö tidigare, eller för den delen handskats med trilskande utombordsmotor.
Såatte.
Helt vanlig fisketur.