Min farmor älskar lupaner! utbrast Sigge. Jag ska plocka massor av lupaner till min farmor!

Tydligen en välgärning.
För hur vackra de än är där de står i vägkanterna, lupinerna, så är de ändå ruskigt invasiva och tränger undan andra mindre arter som annars tagit plats.
Så, ett STORT fång lupaner till Sigges farmor!

När man hyr en båtplats borta vid bastun kostar det visserligen bara 2500 i insats och sen 800 om året, men man måste bygga brygga själv. Och på sumpbotten är det inte det lättaste.
Svårt att hjälpa till också, när problemet är att behöva lyfta upp hela själva bryggan samtidigt som skruv ska skruvas genom metallpinne för att hjälpa pålarna stå fast. Lägger jag mej på bryggan och skruvar knäcks ju Mattias rygg än mer. Och i sumpbotten kan man inte stå utan ett par till vadarbyxor.

I vattnet käkar brännmaneter vanliga maneter, det har jag aldrig sett förut.
Och nu står där en, måhända lite sned och vind, men väl så stadig brygga.

-Mamma! Kolla, jag räddade den här humlan! Det var en myra som kom och bar på den. Myran skulle säkert äta upp humlan. Men jag räddade den! Men den är nog ändå död.

…och Jakobs och Hugos.

Det här årets student blev inte som andra års, men dom fick iallafall ett litet flak att åka runt med, bara här i Bua.
Och vid Fiskerilokalen stod vi med vajande skyltar, blommor och champagne, det riktiga utspringet fick vi se lite senare på PS-gymnasiets Youtube-kanal, på filmduk till middagen. Samma filmduk som även Hugos farmor och farfar i Stockholm projicerades upp på, medhängande via Skype.

Vad är det här för papper? frågade Magnus när Anton drog upp ett kuvert ur innerfickan, är det betygen?
Vet inte, det var nåt jag fick av mina lärare, sa Anton dimmigt.
Det visade sej vara ett brev från Kronprinsessan Victoria, en hälsning till alla studenter detta Nådens År.

Lite glaskross och varannan vatten, innan kvällen blev skymning och tilltagande trötthet hos ändå tålig sexåring begav oss hemåt medan tonerna av Just idag är jag stark ebbade ut mellan fiskebåtarna.

Den ljusnande framtid är er!

Det var egentligen läggdags.
Men så råkade jag strunta i det.

En kväll så fin att jag glömde/förträngde såväl fotbollsträning som matlagning och stannade kvar med grabbarna i ett ljumt och öde Sanddamm ända tills läggdags-minus-tid-för-kvällsmacka-och-te.

Klockan 04:22 gick solen upp, och 04:55 steg den över trädtopparna vid Kroks mosse.
Det kändes absurt tidigt, men att få en sådan här gryningspromenad innan barnen ska upp och jobb ska göras gjorde resten av dagen behagligt lugn.

Lillbåtstur bort till Sanddamm och tillbaka i kvällssolen.
Var ju tur att vi inte var ALLRA längst bort när bensinen tröt och den med starkast axlar av oss fick ro i land.

Tårta, kastlek och sifferspel i Veddige.

Glass och syrener i Ambjörntorp.

Häromkvällen frågade Pär:
-Vad vill du bli då Bertil, när du blir stor?
-Jag ska jobba med ett blomsterhotell.
-Jaha? Så då ska folk som åker på semester kunna lämna in sina växter hos dej då, så vattnar du dem och sköter om dem tills de kommer tillbaka från semestern?
-Nej, inte ett sånt. Mamma vet vad jag menar.
-Nej, det vet jag inte? Vad menar du med blomsterhotell?
-Alltså, du vet, där man går in, och så är det en massa blommor, och så där man betalar, där är det ingen, och så när man går i en lång korridor, så är det ett rum med djungelgurka.
-Eh… jaha? Fast jag vet inte…
-Pappa, DU vet väl vad jag menar?
-Nej gubben, jag vet faktiskt inte. Förklara lite mer!
-JAMEN. Ååh. Vi brukar åka dit med flakan och ibland så kan det ÖSREGNA.

Där trillade poletten ner.

Bertil vill jobba på Blomsterstugan i Sanddamm.
Såklart han vill.

Lollos ställe i hamnen, pit stop på sysslorik dag.

Den dagen barnet lägger sej i skuggan efter frukost för att det är för varmt i solen, den dagen är sommaren här.

Det här är bara en helt vanlig fisketur.
Vi är inte ALLS mitt ute på sjön utan mål för att pappan nervöst vägrar vara på land när Hugo och Vanessa åkt iväg på utflykt till Ustö utan att någonsin ha lagt till vid någon ö tidigare, eller för den delen handskats med trilskande utombordsmotor.
Såatte.
Helt vanlig fisketur.

Grillgott i schersminens skugga innan ens schersminen slagit ut.
Älsk på ljumma försommarkvällar.

Sjösättning av nyputsad eka som gärna ville skrämselkrångla väl i sjön, och inte startade på dom första sjutton försöken.
Men sen! En hel del knop över förväntat runt Båtfjorden.

Vad ska du kalla båten? frågade Mattias. Ska den heta Vanessa?
Hugo tittade upp. Den är ju orange, så den får la heta Pippi.

I år blir det ingen picknick på förskolan, med sångstund och avtackning av barnen som (till vissa föräldrars lilla förskräckelse) till hösten inte längre ska gå på världens bästa förskola, aldrig mer, ALDRIG ALDRIG MER, utan istället börja skolan.
I år blir det bara liten sångstund med bara storbarnen, för decimerad föräldrapublik, och armbågningar med fröknarna istället för hejdåkramar.
Det är lite ledsamt, småbarnen är oåterkalleligt storbarn.
Och världen är vanlig och ovanlig.

En vanlig grej:
Medan de andra barnen sjunger Idas sommarvisa och lyssnar på frökens fina avskedsord, plockar mitt barn små syrenbuketter ur redan plockad syrenbukett.

Lagom långt mellan pensionärerna när det bjuds kaffe och kladdkakstårta halvutomhus.

Hugo klarade sin uppkörning i arla morgontimme.
Nu lär vi inte se honom utanför den här bilen på en vecka, minst.

Vattenbana, backrull och kolerakyrkogård.