Söndagsutflykt med Krille och Rut till Världens Minsta Strand.

Vilken bra idé det var att ta flakan till Blomsterstugan i Sanddamm, för “dom där mörka molnen därborta ser ut att bara gå inåt land”.
Och också superflax att det var just idag som bensinen tog slut borta på Bua bygata.
Vi hade ju kunnat vara i Korpilombolo.
Det hade varit värre.

Natt två med alla sovandes i samma rum.
Åtminstone mindre trångt än alla i samma säng.
Vi kanske skulle behålla den..?

När jag var liten var det en halv dagsmarsch till den här sjön.
Jag och Susanne lämnade det lilla gula huset på Varbergsvägen och gick hit, backe upp och backe ner över daggstänkta berg, för ett dopp, eller årtag ut med båt, en gång simmade en orm förbi, den dagen glömmer jag aldrig.
Det kändes som att sjön låg så djupt in i skogen att ingen människa nånsin satt sin fot där, att vi var ute på Ronjaäventyr i vildmarken.

Och sen kom Gekås.

Idag får vi hålla tillgodo med ett utomhusvarv, jag och de förkylda pojkarna, medan pappan tar inomhusrundan i det stora varuhuset, på jakt efter motorolja, mobilfodral och lördagsgodis.
Musasjön är inte längre i närheten av Ronja, det är ditfraktad sandstrand, picknickmöbler, skvalande fontän och höga parkeringshus i betong.
Ormen har nog flytt sin kos.
Dött av ålder.
Dagsmarschvägen går att följa med ögat, hela vägen ut till det lilla gula huset på Varbergsvägen.
Två kullar bara.
En spännande evighet för små pinnaben.

Maj har kommit och våra körsbärsblommor har slagit ut.

Igårkväll, när jag kom hem från Halmstad, hade mina killar lagat trerätters.
Bestämt meny tillsammans och fixat och lagat i flera timmar.
Räktoast, baconlindad kycklingfilé, chokladpudding.
En liten tröst i inställd Valborgsbesvikelse.
Jag och pappa har gjort allting själva, sa Ruben stolt vid middagsbordet, varpå Bertil tittade upp med en förorättad min och meddelade att han minsann suttit på köksbänken medan chokladkakan smältes till chokladpuddingen.
Det var så gott, så fint, så bra som någon annan Valborg.
Efter maten tittade vi på nya Men in Black och så byggde barnen en koja bredvid vår säng och somnade för natten där, med mormors gamla virkade överkast till genombrutet tak.

Änglarna har åkt på pisk, gårdarna är grönsvarta, och under Arakullen kan man inte undgå att bli kär.

En jazzkonsert alldeles för mej själv, i en helt öde salong, sånär som på ett par tekniker.
Och så en drös webb-tittare förstås, men dom syntes ju inte.

Ikväll valde jag att behålla känslan av att dom spelade för bara bara mej.
Live för en åskådare.

Det är ingen skillnad på helger och vardagar här i längehemmaland.
Är det söndag? Är det tisdag? Det är visst torsdag och Valborg på det.
Vi skulle på middag och brasa ikväll te Bengs, det snorade ungarna bort.
Om en stund kommer pappan hem och tar över vabbandet, jag ska till Halmstad och fotografera jazzkonsert, livesänd över nätet och helt utan publik.
Det regnar och skvalar och ska så fortsätta kvällen igenom.
Väl bra, ändå.
Är det ett år Valborg ska regna bort, så är det väl i år.

Vissa saker står stadigt i en vinglig värld.
Fotbollslekispremiär!

Barnen vill hoppa i, men dom får inte.
Mamman har dock packat baddräkt, och passar på i utsläppets ljumma vatten, uppskattningsvis junivarmt.
Det är strömt där Ringhals släpper ut havsvattnet som just kylt ner de brännheta reaktorerna (ja jag vet att det finns en helt annan detaljerad förklaring av exakt vad det är som havsvattnet kyler ner Mattias, men nu skrev jag för enkelhetens skull reaktorerna) och jag ger mej inte ut på någon simtur trots att temperaturen okejar det, överlever jag i virusdrabbad värld behöver jag ju inte utmana ödet genom att släppa klippkanten.
Men.
Det är skönt att slippa tvärvända nere i det blå.

Nedanför Olas Våle, nästan längst ner på Biskopshagens sydvästra udde, ligger en alldeles vit liten stenstrand och lyser. Från sjön är den som ett landmärke, syns från långt håll när man närmar sej gattet till Båtfjorden norrifrån.
Vidsträckta ljunghedar och sprickdalslandskap, det gamla röset, tusen rosalysande triftblommor, en gammal fårskalle vilande i en spricksänka.
Ett litet vattenfall i miniatyr som kan transportera maskros på maskros.
Till slut når vi stranden.
Den lyser vit på googlemaps, vi orienterar oss efter kartappen och den blåa prick som markerar var vi är.
En förväntad liten promenadutflykt blir flera timmar lång.
Ungarna bygger torn, klättrar, kastar sten och fiskar krabbor.
Jag sitter stilla i lä mot en bergvägg i norr.
Fika har jag packat, nybakta bananbollar efter ett recept från en norsk svinnexpert.
Bruna bananer, havregryn, kanel, kardemumma och kokosflingor, klicka ut i bollar på plåt, 10 minuter i 175 grader.
Jättegoda är dom. Tycker bara jag. Jag får alla åtta.
I söder ser vi fyren ovanför glittrade vågor, några båtar kör förbi på väg ut mot sälklippan, Bertil samlar så mycket sten i sin magficka att han knappt kan gå upprätt.
Vågorna skvalpar in, rullar stenarna på stranden.
Kladionk, kladionk, kladionk.

Här skulle jag kunna stanna hela sommaren.

Mera vab.
Idag är Mattias hemma och bygger koja i hela sovrummet.

Jag tog i förväg reda på färgkodningen på Rex Dental innan jag valde kläder för tandläkarfotografering idag. Mycket nöjd.

Tandläkarfotografering hos dom här!

Den av ungarna tusenfrågade dagen är äntligen här.
Hoppet var femtioprocentigt efter att vår nyinköpta, endast en vecka gamla studsmatta for iväg över gräsmattan, mejade ner torkvindan och till slut fastnade i häcken in till Pär och Camilla, en stormig kväll i höstas.
Men jag känner en som kan svetsa.
Och han verkar ha fått ihop det här.
Så varsågod ungarna för studsmattevår!

Lite innerpill kvar innan bottenmålningen tar vid och båten får åka i sjön.
Nån vecka kvar till sjösättning.
Hurra!

Livets första sovaöver.
Åtminstone för Sigge.
Bertil har haft sin Maltekusin som nattsällskap en gång förut.

Och jisses vad taggade de är.
Det första Bertil sa när han kom nedför trappan imorse var ett glädjestrålande ögonglittrande: DET ÄR SIGGE-SOVA-ÖVER-DAGEN IDAG!!

De får låna storebrors rum och bäddsoffa, chips och läsk i sängen och film till pyjamasparty.
Så lyckliga.

…och vitsippskungen in da woods.
Sen gick vi hem och bakade rabarberpaj, lagom till resten av familjen kom hem.
Fredag!

Årets första dopp!

På den varmaste vårdagen hittills.

Frånsett all smitta som faktiskt härjar i världen, att människor dör och att världsekonomin framigenom är ett stort okänt mörker, är jag glad att jag har det hemmet jag har, att stanna i.
De människor jag har, att vara med.
Och den byn jag har, att bo i.

Vindruvsträdet och granatäppelträdet har överlevt vintern, och grönskar nu i uterummet.
Kollijox banditflicka tronar bakom ormhasseln, och i bokhyllan står Lisa Aisatos Livet Illustrert och lyser med guldbokstäver, denna fantastiska bok som sammanfattar allt. Precis allt.
Den perfekta boken för att förstå vad som är viktigt på riktigt.
Jag högläste den för hela familjen ikväll, hopknödda i soffan satt vi, med så norskt uttal jag bara kunde tills Ruben klagade på att han inte förstod. Då översatte jag istället, så gott jag kunde. Gick ju bra det också.

Livet Illustrert, mina övervintrade träd, en rabarberbit att tugga på.
Lyckan.