Kvällssol, kvällsvärme, årets allra första ätklara lilla rabarb.

Tänk att jag har bott i Bua i tretton år och ändå kan vi hitta platser jag inte visste fanns.
Näckrosfika, ministrand med manetfynd, kojbygge av kullersten.
Ja, iallafall tills två barn blir bajsnödiga samtidigt och vi måste åka hem fortare än kvickt.

Utefrukost ändå.
Allt vi har framför oss, det är bara april ännu.
Solen skiner varmt i hörnet bakom planket, vi bär ut mackor, smoothie, ägg.
Det syns vilka ägg som kommer från Brettes lyckliga struttehönor, och vilka som är helt vanliga bleka köpeägg.
Sen; förrådsrensning.
Tvättning, fotografering, blocketannonsering.
Vi gör plats, gör frid, gör sommar.

Helgerna nuförtiden.
Inte en innebandyturnering.
Inte en träning.
Inte ett jobb.
Inga tider att passa nånstans.
Vi vaknar långsamt, bananpannkakar oss fram med utefrukost, gnider och gnor på båten.
(Vissa av oss gnider och gnor på båten i timmatal, andra oljar in trädetaljer i ungefär en halvtimme bara, men jobbarbyxorna är iallafall på.)
Vi tar flakmoppen och åker ner till havet där vi ser kitedrakar fara fram i fjorden, ovanför hustaken.
Sen grillar vi, kollar på film och ritar lite familjeteckningar på paddan innan vi knoppar in, med två barn i samma säng.

Jag är inte helt obekväm med helger i pandemins tidevarv.

Dagarna ser ganska lika ut.
Vi går ut i skogen.
Promenerar längs havet.
Fikar i utesoffan.
Planterar.
Vissa dagar känns bra, vissa känns sämre.
Idag var en dålig dag, med oro för hälsa, framtid, lån och lågkonjunktur.
Igår var en bra dag, mer “inget rår på en konstnär”.

Jag hejar på dagar som igår, och skärper mej med övrigt.

Bertil har följt med Molly hem efter förskolan.
Ruben sitter däruppe och spelar fortnite med Eddie och Albin.
Hugo och Mattias är ute och övningskör.

Jag har haft min första normala jobbdag (ja, utan jobb då förstås) på fem veckor.
Men iallafall kontorsdag.
Solen skiner och allt känns nästan som vanligt.

Till hösten börjar han skolan.
Får man odla saker där?

-En stor stark, tack.
-Okej, har du legitimation?
-Ja! (brett leende)
-Ehh… vad är det för datum idag?
-….den trettonde april.
-Ookej. Grattis då!

Ja!
Grattis på artonårsdagen Hugo.
NU ÄR DU VUXEN.

Vi gör det den här lille killen gillar bäst här i världen.

Kolla, ett SÅNT badkar borde vi haft! sa Mattias när vi gick hem från långfredagens påskpromenad på Bua strand. Ett mindre och nättare än det vi har.
Ska vi inte fråga då om vi får köpa det? svarade jag. Dom kanske vill bli av med det när det står såhär ute i trädgården och allt?
Aldrig i livet, sa Mattias. Jag frågar INTE. Jag GÅR.

Såatte, det är ju tur att nån i familjen vågar prata med okända människor här i världen.
Idag blev vi ett snyggt litet badkar, samt en hel massa badrumsyta rikare.
För bara trehundra spänn!

Påskdag. Som vilken onsdagsmorgon som helst nuförtiden.

Det blir ingen same procedure i år.
Vi kan inte gå någon påskpromenad Ambjörntorp runt och knacka på hos alla 70-80-90-åriga grannar.
Så vi ses på lite lerduveskytte istället, vi som är friska och bor i närheten.
Sen flyttar vi ändå upp grillen och korvarna till Hasslet, tjinxar på Lennart på håll och håller någon slags tradition uppe i trädgården under magnoliablommorna.

Den dagen jag skriver en barnbok vill jag att Helena ska rita bilderna.

Det låg ett handskrivet kort i brevlådan, en inbjudan från Måns och Alice till påskpromenad.
Den påskpromenaden blev så fin och rolig att man till och med glömmer bort att man har vantar på sej när man upptäcker och vill plocka upp årets första krabba-krabba.

Stormvindar, stentorn och solnedgång.

En vår och en skog och tusen vitsippor och ett forsande vattenfall och två pensionärer på en fyra-fem armlängders avstånd.

Istället för vanlig vardagsträningsjojokörning.