Förmiddagsgöra i hostfabriken: Teckning åt Ellie som fyller sex år imorgon.
Det är Bertils bestämma-själv-dag idag.
Efter att storebror återvänt till skolan imorse får den lille, som hamnat en smula i skuggan bland alla läxbråk och hemarbetsutbrott här hemma de senaste veckorna, bestämma helt själv vad vi ska göra av denna dagen.
Han har bestämt macka-med-bara-smör till frukost, efter det Grinchen-filmen under filt i soffan, sen Shimmer & Shine och “sen blir det Frost!”
Tre äpplen hittills.
Han ville även öppna presenten vi köpt till Ellies barnkalas, men där fick mamman sätta stopp, nån måtta får det vara. “Då vill jag rita Finn Fem Fel till Ellie då”.
Och strax ska vi gå ut i trädgården och plantera blommor.

Ulla skickade en bild häromdagen, en gammal bild från Ängarna där morfar spelar dragspel och jag sitter med Mari, Thord och Ulla i soffan med ett äpple i hand.
Du hade alltid ett äpple i handen, skrev Ulla.
Hade jag? Det finns alltså en historia i att mina egna barn inte vill gå en meter utan varsitt äpple i handen, en anledning till att jag får köpa fyrtio äpplen åt gången och så tar de ändå alltid slut på ett par dagar.
Och bilden: Precis som min barndom ser ut i min fantasi.
Och så var det så också.
Morfar dog ett par år senare, en hjärtinfarkt i sömnen, och Rimmaregruppen blev en dragspelare mindre.
Men Ulla tog över dragspelet och lärde sej hon med.

Idag svängde vi förbi och tog ett kort på kortet, duktigt hållandes avstånd på ett par meter, inga kramar, barnen kvar i bilen till och med.
Må den här världen snart bli som vanligt igen.

Skogsmulleutmaning nummer 7: Mät omkretsen på det största träd du kan hitta.
Nu är ju inte Buaskogen utrustad med så vidare tjocka träd, snarare ett gäng vridna och vindpinade tallar och björkar, omgivna av sly och kaprifol, miljarder slingrande kaprifol.
Men ett hittade vi som landade på en omkrets av Ruben+Bertil.
Och lite kaprifol tog vi hem åt pappan, som har fyrtiofemårig födelsedag just precis idag.

Ruben tog hem “en pinne” också.
-Men kolla mamma vad BÖJLIG den är, får jag ta hem den, snälla? Jag kan tälja en PILBÅGE av den. Jag önskar mej en morakniv. Jag önskar mej inga airpods längre, jag vill ta av mina sparpengar och köpa en morakniv.

En ledig dag.
En båtfixardag.
En militärgubblekardag, med en hel låda fådda avlagda figurer från William.
Och: En mamma-och-pappa-kommer-och-hälsar-på-med-två-meters-avstånd-dag, den första nog nånsin.

Innan solens sista stålar försvinner bakom garagetaket kommer han hem, våran arbetande pappa.
Han har bråda dagar på elfabriken, sen hans kollega kom hem från Alperna och hostande stannar hemma, utan att få testas men fullt säker på vilken sjukdom det handlar om, är det övertid och extramöten och lördagsarbete som gäller för min man.
Jag tar barnen.
Han tar revisionen.

Och med alla far- och morföräldrar i riskgrupp är det kanske tur att alla mina jobb bokas av i strid ström.
Noll inkomst för egenföretagare.
Hur blir det nästa månad?
Och nästa?
När tar det här slut?
Och när har mina, också drabbade, uppdragsgivare jobbat upp en buffert igen för att ha råd att anlita en fotograf utifrån?

Det är lätt att skrämmas till sinnesrubbning emellanåt.
Sen, morska upp sej.
Och gå ut i skogen, en gång till.

Jag har tänkt tanken att vi skulle tröttna på skogen.
Att barnen skulle tröttna på skogen.
Om skogen är allt vi har, om vi går till skogen varje dag, om den varma chokladen börjar smaka tråkigt.

Hur länge ska jag lyckas underhålla dem?
Det har inte gått så väldigt länge än av förmodat osocialiserande, och redan idag var små ben lätt ovilliga till skogspromenad.

Skolarbetet som Ruben måste göra hemma ska vi inte tala om. Det har varit de här båda veckornas klart största utmaning att få honom att göra sitt skolarbete.
Samt för mej att pedagogiskt förklara hur han ska göra, utan att lägga svaren i munnen på honom.

Kan vi åka till en simhall?
Kan vi åka till ett lekland?
Nej barnen, det kan vi inte, men vi kan gå ut i skogen?

Idag fanns lekkamrater i skogen.
Korvgrillning, kottkrig och barkbåtar.

Än så länge har vi inte tröttnat på skogen.
Eller, inte jag.

Vårens första frukost i trädgården! Bananpannkaka och hallon! Hurra!

Skogsmulle-challenge nummer fyra: Spela ett parti luffarschack i naturen.
Karantän-challenge nummer ettusensjuhundrafyrtioåtta: Hitta på icke-skärm-innehållande saker åt hemmavarande barn.

Och sen kom Jad och Lola med sin radiostyrda båt i ryggsäcken och släppte ut den i dammen.
Dagens givet mest populära pryl.

Våren våren våren.

Har ni sett Friluftsfrämjandets Skogsmulle-challenge?
Så himla bra, förskolan mejlade ut det till alla hemmavarande föräldrar, hett litet tips om att skogen inte har stängt bara för att resten av världen verkar göra det.
Tre dagar, av trettio, har det hållit på, vi såg det idag och drog av alla tre meddetsamma.

Challenge 1: Gå balansgång på en sten eller ett liggande träd.
Challenge 2: Hitta saker i naturen som börjar på bokstaven B.
Challenge 3: Sitt helt tyst i några minuter och lyssna på naturen.

Ett liggande träd blev ett vindskydds trätak, B-samlingen innehöll allt från blad och barr och bark och blomma och blött, till “kolla vad de här bägge pinnarna kan: BRISTA!” och över lilla vattenhålet en av Ruben egenbyggd bro. De tysta minuterna var fågelkvittriga och stilla, och när klockan ringde efter tre utbrast Ruben: Det var det tråkigaste jag varit med om.
Snabbt ska det gå i moderna världen.
Eller inte.
Det blir nog Skogsmulle-challenge 4 imorgon, också om jag frågar barnen.

Trädkojan nere vid Båle kulle är borta med vinden.
Vinden från Danmark. Vinden från England.
Bara två avsatser tronar kvar i de bortersta björkarna, och en hög med bråte på marken.
Tio döda i Sverige nu, Storbritannien stänger sina skolor precis som Norge, Danmark och Finland redan gjort, Alvedon ransoneras på apoteket, torrvaruhyllor gapar tomma i affärerna, Petter Stordalens hotellkoncern varslar 7500 människor.
Skolor och förskolor är öppna här hemma, men en snabbändring av lagen ska göra det möjligt att stänga dem på måndag, om man vill.
Sveriges gymnasier, högskolor och universitet har redan stängt, Hugo har lektioner som vanligt, fast via Skype.
Närvaro noteras, uppgifter delas ut, uppgifter samlas in.
Vanessa hade gympa idag, hon skulle springa nio kilometer och sen skicka in en skärmdump från Runkeeper.
Eurovision ställs in, hockey-VM ställs in, fotbolls-EM skjuts upp till nästa sommar.
EU stoppar resor till EU. Sverige stoppar resor till Sverige.
I Österrike får inga folksamlingar större än 5 personer träffas, i Italien, Spanien och Portugal har man utegångsförbud.
Mina ungar har pussvänliga kinder och vill ha pannkakor till lunch imorgon.

Egentligen är det ju precis såhär jag vill ha det.
Lugn, ro, barngos, sovmorgon och utflykter.
Febern är borta men hostan är där, hostan som är en paria i coronatider, hostan som inte låter barn gå i skolan.
Vi är hemma, dag åtta nu, och vi har det ganska bra.
(Förutom att vi börjar få slut på toapapper, och jag har ingen lust alls att gå till affären och “köpa toapapper”.)
Pyjamaskramar i soffan, Familjen Addams-filmen hyrd i 48 timmar, bananpannkaksfrukost.
Flintastenfynd, luffarschack i sanden, bullfika i lä.
Och så rullkalas nedför dynerna.
Tjoande lyckligt rullkalas nedför dynerna.

Mina kommande jobb ställs in ett efter ett efter ett, men det finns de som har det mycket värre.
Jag har inga lokaler, inga inköp, inga omkostnader, jag står inte på ruinens brant.
Inga inkomster, men heller inga utgifter.

Nej, this too shall pass.
Och vi tänker fortsätta njuta rullkalas sålänge.

Operation Flytta Hammock.
Från kvällssolsplats på altanen (skönt och svalt i heta sommaren) till södervägg med maximal soltid (oerhört välkommet i karantänstider då vårsol börjar värma) där idag ett helt gytter av ihopslingrad murgröna gottar sej som en mjuk matta.
Kom an, våren!

Här sitter mina bägge hemmasittare och hostar, annat får de inte i den här nya världen vi har att förhålla oss till.

Allt seriespel upphör utan varsel, alla träningar resten av säsongen ställs in.
Det dunkar rastlöst i skottspolen Berglin, som får hålla till godo med att öva slagskott i trädgården.

En liten yttepytte utflykt kunde han tänka sej att orka, när han hörde att det skulle handla om blommor.
Trettio meters promenad ungefär, till för årstiden tidig blåsippsbacke.
Sen satt han i mitt knä under en filt på farmors altan och tittade på skogen en stund.
Mamma, jag vill åka hem nu.

Jag ger dej min morgon, jag ger dej min dag.

Feberhettan fortsätter.
En solig stilla dag, ändå ingen utflyktsdag.
Men, en frukost i uterummet blir det.
Lycklig att barnen faktiskt vill äta mat idag.

Den här världen och nyheterna nu.
Samhällsspridning av virussmitta, bunkring av torrvaror och toapapper i lokala butiker, Putin mixtrar med lagar så han kan sitta vid makten till 2036, Trump är orangare än nånsin och deklarerar inresestopp från boven Europa, börsen totalrasar, båda våra grannländer stänger alla skolor och ett ispiskande regn blåser in från Danmark.
Jag ser solen gå ner bakom fyren och undrar hur nyheterna ser ut om en vecka, ser ut om två.

En värld i karantän känns verklig här på Lotsvägen med stor unge som snittat 38,8 sen i måndags kväll och liten unge som otåligt inte vill annat än till förskolan/hem till kompis/ut och leka valfri lek.
Mattias vabbar och jag sitter med utgörningsjobb.
Stormen Laura dundrar in så fönstren skangrar och hammocken byter plats, stänger Hugos gymnasieskola och smäller vattenspjut för full kraft.
Vi hyr Den Förfärliga Snömannen och höjer volymen.
Snart ligger även liten unge nere för räkning.
38 and counting, hoppas alvedonen biter bättre än den gjort på stor unge som mer sannolikt drabbats av halsfluss än av corona.
1177 är ett enda återkommande “just nu är det många som ringer, försök igen senare” och åker man och sätter sej på infektionsmottagningen på Veddige vårdcentral med de här symtomen blir man väl hängd.