Vissa dagar glittrar instagram lite extra.

Vi hade två alternativ att slå ihjäl den här eftermiddagen, där Alva och Bertil skulle lämnas klockan 13 på kalas på Bruket, och hämtas klockan 15 efter kalas på Bruket.
Alternativ ett, ivrigt påhejat av mannen i familjen, var att åka till en sportbar inne i Varberg, beställa in allsköns drycker och titta på Liverpool-Bournemouth.
Alternativ två var att gå en promenad på Getterön, sätta oss på nåt läigt och varmt ställe, slå på en streamingsajt på mobilen och titta på Liverpool-Bournemouth.

Vi valde så himla rätt.

På Komediantens nyuppbyggda LasseMajautställning luktar det popcorn och kryps runt i cirkustält.
Varieté Vagant styltar runt och tricksar, böjer långballonger till elefanter, taxar och hjärtan, jonglerar och showar loss med svärd.
På övervåningen bjuds det nycirkusskola med lindans och akrobatik, samtidigt som en hundcirkus intar scenen där nere och en kamouflageworkshop öppnar i Konstverkstan, men lagom till den måste vi pysa, för Alva och Bertil ska på kalas på Brukets lekland.
Ingen hejd på roligheterna idag.

Dagens arbetsplats: Taiga.

Nu går solen inte ner förrän klockan sex.
Videkvistarna har slagit ut, strandstigarna är klafsiga och i fjorden stävar Ganler in efter dagens fiskafänge, solspegeln blänker som en fyr.

Tänk tvåhundrafemtio tioåringar i samma rum.
En spelledare som i mikrofonen säger varsågoda.
Tystnaden.

Dom gör något analogt.
Dom gör det tillsammans.
Dom highfivar, trots nederlag.

Och sen landar dom in på en fin fjärdeplats av femton klasslag, alldeles glädjefullt lyckliga.

Hjärta dessa ungar, säger jag.

Regnet öser ner på gatorna utanför, men inne på Halmstad Teater är det varmt och skönt och tillbakalutat.
Folk köper vin, tisslar med vänner och tystnar när Emilia Mårtensson kliver upp på scen.
Det är stämningsfullt, lugnt, sprött.
Och självklart.
Redan imorgon kväll ställer sej den här skånska Londonstjärnan på scen igen, och då på Varbergs Teater.
Ett tips för dej som gillar singer-songwriter-jazz, och inga andra planer har.

Fåglarna kvittrar loss som om ingen snö nyss fallit, krokusarna blommar för fullt och rabarbrarna verkar ha repat sej i rabatten.
Jag går igenom bilder till boken om Pappers femtioårsjubileum, lyssnar på Irrbloss med Maja Heurling och Ola Sandström, äter lunch med sol på näsan i uterummet och skickar ett sms till Emelie, hon fyller 43 och förtjänar det gamla Toy Story-citatet To infinity and beyond.
TO INFINITYPOOL AND BEYONCE, stavar telefonen.
Änna bättre.

Dagens arbetsplats: Forskningsavdelningen på Södra.

Klockan åtta på morgonen: Barnatindrande lyckligt bakom gardinerna.
Klockan två på eftermiddagen: Mer mamma-style.

Den här jätten ska väl lyckas existera över helgen iallafall.

Veddigevisit, Veddigevurpa.

Svårt att hindra den store förkylde att gå ut i allt det nyfallna vita, när den lille friske i princip kliver rakt ur pyjamasen i overallen.

(Men rabarbrarna, hur kommer det gå med dom?)

Ingen sol-på-näsan-dag idag.
En gryning i snöflingor, stilla fallande snöflingor, inte som det ilskna tungsnöandet härom morgonen som övergick i regn så snabbt att man inte ens såg det hända.
Ett tunt vitt täcke bäddar in Bua, för första gången i vinter… jag menar för första gången den här höst-våren.

Det är en sitta-vid-husvägg-och-få-sol-på-näsan-dag idag.
Alldeles stilla och solklart.
Spårvagnarna kör fram och tillbaka på Guldhedsgatan upp mot Wavrinskys plats.
Solen lyser på alla Sahlgrenskas fönster.
Jag undrar om stackaren med coronaviruset står bakom ett av dem och tittar ut på en värld som skyr honom som pesten.

Det är ingen ände på uppfinningsrikedomen hos de här tredjeårsgymnasisterna jag träffade idag.
Min tids specialarbeten är deras tids möjlighet att vinna jurygunst, prispengar, ära och berömmelse.

Eftermiddagsgänget.

…fick de imorse, mina killar.
Men shit vad lätt det var att få upp dem ur sängen.

Författarporträtt i soldis i hamn.

Mellan träden leder stigen in, rakt mot det som förr var vattenlandet.
Här var ponnyridningen när jag var liten, i det här hörnet stod en jättelik studskudde.
Jag lokaliserar mej med minnet där jag går, här låg klätterborgen i trä, med det högsta hopptornet som jag inte vågade hoppa ner från medan min kusin Susanne, som var tre år äldre, hoppade och sprang upp, hoppade och sprang upp.
Här låg laserskogen som inte fanns när jag var liten, men där Hugo sprang runt, sju år gammal, med gevär bland träden.
Sjön.
Ön.
Flytbollarna jag aldrig fick nån balans i.

Jag hade hoppats att något fanns kvar.
Som här, när PonyHans klev in mellan träden.
Men ingenting alls, allt är borta, kvar står bara en rostig plåtjätte och tronar över nejden.

Det ska bli bostäder här nu, allt roligt är jämnat med marken.