Det är februari och små rabarbrar börjar veckla ut sej i trädgårdslandet.

Den blå promenaden.
Hemma.

Melodifestival med ackompanjerande hagelsprinkler på uterumstaket.
Iskulor över gräs och altan, kanhända så nära vinter vi kommer den här vintern.
Som inte är nån vinter.

Jag vill samla haglet! ropar Ruben, springer ut med en skål och står sen vid köksbordet och skapar tornskulpturer, jag har aldrig tänkt på formningsvänligheten i det där materialet faktiskt.

Nu har vi dessutom en stor skål hagel inknödd över en hel hylla i frysen.
Man vet aldrig när det kan behövas en sån.

Marschallerna slocknar i stormvindarna, men inne på Laholms Teater är det varmt och skönt och urpremiär av The Alan Turing Project.
Jag stannar tills de första tonerna ljuder, sen åker jag norrut, hem, pendlandes från sida till sida av motorvägen i den starka vinden.
Anna Stadling och Sophie Zelmani spelar sina favoritlåtar på Jukeboxen i P4 och jag slungas tillbaka till all musik jag alltid lyssnade på förr, då, på Gotland, i Umeå, i Stockholm.
Bob Dylan.
Emmylou Harris.
Neil Young.
Och Sophie själv, alltid Sophie. Aldrig längre? Jag har glömt bort henne. Men inte mer.
Hemma, mina gossar. Äntligen.

Det spöregnar ute.
Stormvindar rycker och drar i ekarna utanför slottsfönstren, slottsföreståndaren och landshövdingen betraktar oroligt vattnet som tränger in längs fönsterbrädorna.
I matsalen är borden bortburna, där sitter hovmusikanterna och spöket oomklädda och spelar och sjunger.
Teodor är med, hans mamma är hovmusikant.
Teodor trivs vid mammas cello.
Trivs till mammas musik.
Det ekar vackert längs rummen, jag går runt i strumplästen och fantiserar om förr.
En kopp te, en burk centerchoklad, ett rum där Kungen brukar bo när han är på besök.
Sen kommer barnen, kommer föräldrarna, sätter dagens föreställning igång.

I vissa rum, i vissa sällskap trivs jag väldigt väldigt bra.

Kvällens sista; precis vad det låter som.
Meditationsopera.
Ta med din egen yogamatta.

Nyp mej i armen, här sitter jag en fredagkväll och ser den danska gruppen Scenatet sjunga Jacques Brels chansoner baklänges.

Den här pärlan!

Hovmusikanterna förbereder sej för prinsessans födelsedag i slottet på 1700-talet, när ett barn från vår tid plötsligt ser spöken, dansar med spökena och dansar rakt in i förritiden. Blir ett spöke själv, så att säga. Hovmusikanterna lär honom spela Drottningholmsmusiken, och han tar i sin tur fram gitarren och lär dem spela nutida dängor.

Jag önskar så att jag haft mina barn med mej här på Laholms Teater idag.

På lördag är det urpremiär för det här verket, en nyskriven opera om Alan Turing.
Alan Turing var geniet som åt britterna knäckte tyskarnas Enigma-kod under andra världskriget, och var homosexuell i en tid då det var förbjudet att vara homosexuell.
Kent Olofsson och Albert Montañez har gjort en kammaropera om Alan Turing, hans personliga liv, Enigmakodknäckandet och breven han skrev till Christopher, skolkompisen han var kär i och som dog ung av tuberkulos.

Alldeles strax ska barnföreställningen Spöket och Hovmusikanterna spela på Barocken på Laholms Teater.
Teodors mamma är hovmusikant.

Idag: Laholm igen.
Och googling av vad jag kan göra där, om jag nu händelsevis får en stund över.
Teckningsmuseet, helt fantastiskt! Och helt stängt. För omhängning av kommande utställning.
Ja ja, det här med “en stund över” verkar ändå smått orealistiskt.

Laholm badar i vårigt solljus och överraskar glatt med att vara backig och grann, med små hus och kullersten och Astrid Lindgren-känsla.
Hedvig och jag äter lunch på Delihallen, teatern är en vacker liten pärla och producenten Linus säger: Och sen om ni är kaffesugna kan ni gå över gatan till turistbyrån och teckningsmuseet.
Och ja.
Jag får gå in på det för omhängning stängda teckningsmuseet, koka en kopp te i fikarummet och smyga runt i alla rummen. Titta på de av allehanda teckningar fyllda väggarna, njuta av solen som studsar in genom stora fönster och utsikten över den till bredden fyllda Lagan som flyter förbi, och de kullriga åkrarna på andra sidan.

Laholm, jag gillar dej.

Ett rum, trettiofem sittplatser, trettiofem ögonbindlar.
En timme, försiktiga fiolsolon, operasång rakt in i någons öra.
Lukt av tändstickor mot plån, brinnande bloss, röster som viskar fire, fire, fire, fire.
Apelsinslafsande.
Papperskittel.
Blåsrör.
En av åskådarna på podie i mitten.
Så väldigt mycket känsla av Eyes Wide Shut.

Snittar och bubbel, härmed är festivalen invigd.

Fix och rigg och panelsamtal om hur man använder sin röst i jobbet.
Laila är inte bara en fantastisk sångerska, utan även helt hypnotiserande i ett vanligt sammanträdesrum.
Prat om förkylda kompisar som ändå vill hej-kramas och skräcken för att drabbas av något som gör att inga föreställningar kan genomföras, att inga pengar kommer in. Och viljan att ibland bara känna för kapitulation, att stressen över osäker framtid tar över och, som Emmi pratar om, får en att vilja skita i allt och bara ta ett helt vanligt nio-till-fem-jobb.
Så likt det jag själv upplever i frilanseriet, utan att för den skull ha hela min arbetsutrustning inne i min kropp.

Imorgon invigs festivalen, och ikväll repas det på.

Ett rum med en utsikt, en skymmande stad och en liten paus innan repetitionerna fortsätter ikväll på Najaden.

…mitt hem några dygn framåt.
Först: Kent Olofsson-seminarium och A Marvelous Order-föreläsning i Laholm.

-Kan vi få godis?
-Alltså, det KONSTIGASTE hände just, det var precis ett TROLL här och snodde godiset som ni skulle få!
-Aaa, SÄKERT.
-Det är SANT! Och han lämnade en karta där han har ritat ut hur ni ska kunna hitta godiset.
-Mamma, lägg av.
-Det ÄR sant. Kolla här! Här är kartan. Här kan ni se, den streckade linjen som trollet har ritat är eran väg till godiset.
-Amen ÅH.
-Ska vi gå ut och leta?

Inte för att det är jättesvårt att få ut mina ungar i skogen annars heller, men vissa sätt är ju ändå roligare än andra.

Dennis dundrar in, och potentiellt strömavbrott och sätt att tackla sådana nämns, i ganska mysiga ordalag.
Grilla all mat, högläsa böcker i stearinljussken, övernatta framför brasan.
Samtliga familjemedlemmar oerhört positiva till att det skulle kunna hända.
Så då låter vi väl det hända då.
Vi har ju ändå två dagar sportlov att hitta på nånting till.
Så, efter badhusbesök i Kungsbacka kommer vi hem, släcker allt som går att släcka, preppar med ficklampor, pannlampor, tändstickor och ved, och lyssnar till Bertils entusiastiska: “NU KÖR VI STRÖMAVBROTT!”
Mattias rotar fram en fotogenlampa i garaget.
Mängder av ljus tänds.
Trollskatten spelas över golvet.
Rosa munkar fikas.
Uno spelas i soffan, med viss svårighet att skilja grönt från blått.
Brasan falnar till glöd och korv grillas inomhus, med täljda pinnar och allt.
Jag högläser för allihop som en annan familjefader från förr, med läsglasögon och fotogenlampa.
Det är om Madicken, hon leker Josef i brunnen med Lisabet och alla lyssnar knäpptyst hela sagan.
Luftmadrassen blåses upp (med hjälp av elektrisk pump ipluggad i väggen, ajdå) och vi bäddar upp för natten med kuddar, täcken och gosedjur, i brasans sken och värme.

Man måste inte utflykta dyrt.
Det läcker med ett låtsat strömavbrott för att glädja ungar.
Och stora med.

Knappt har Ciara hunnit vidare innan nästa Englandsstorm drar in.
Dennis är här, drar i gavlar och höjer vattenstånd i hamnen.
Vågor sköljer in under stenpiren och ungar balanserar mot vind och mellan torrskoddhet.