Femtio helnöjda Väröbarn flyr regnet, kopplar in skärmar och konsoller och bunkrar upp cola inne i Stråvalla bygdegård.
Fortnite här, Forza där, Roblox på hörnet.
Pizzaleveranser. Godiskiosk vid köket. Småsyskon med dockvagn.
Turnering på scenen, ena sidan hejar: JOEL! JOEL! JOEL! JOEL! andra sidan ropar: FRANK! FRANK! FRANK! FRANK! och Frank vinner, nöjd och glad.
Och nöjd och glad, det är ju bara förnamnet på vad Bertil är när han får prova svärdspel med VR-glasögon.

Adam har avundsvärd böjd skärm.
Nellie hugger in på salamipizza.
Melker ska dygna.

Jag hade stått ut en halvtimme, högst.
Men Ruben är saligt lycklig.

Stiltje och studiedag.
Iskross, fotboll och varm choklad på Båle.

Mamma, är det okej om jag älskar Molly mer än jag älskar dej?

Den blå promenaden - Buas finaste klippstudsarslinga.

Jag vet inte vad som händer däruppe bakom vattentornet.
Antingen har brukets skorstenar förlängts med tunnlar till Törnbloms lycka, eller så är det Nordkorea som förlagt lite provsprängningar till Sunnerstranna.

Äntligen är hans stor nog att intresserat lyssna på hela Legenden om Sally Jones.
Jag ser SÅ fram emot en ny maratonvända med världens bästa bok; uppföljaren Mördarens Apa.

Ciara studsar skum långt efter att stormen bedarrat.

En ljusglad Cornelia-och-Alex-hälsning piggar upp en tråkgrå tisdag.

Jag har sett större vågor än dom som dagens storm tog med sej i vindarna från England.
Det har brakat värre runt vår sovrumsgavel om nätterna förut.
Men det är ett skådespel, och hade inte fartfylld luft frusit fingrarna blåa under all sin klädda ull, hade jag stannat ute länge.

Tänk att det går att ta en mammas ägg och en pappas spermie, befrukta dem i labbmiljö och sen placera in ägget i en annan kvinnas mage.
Att bebisen som sedan föds är både mammans och pappans biologiska, att surrogatmamman egentligen bara är en plats att växa i. Få lungor. Liv.
Att när barnet sedan föds, få honom.
Ta hem honom.
Behålla honom.

Det går att se det kontroversiella i det, med eventuellt utnyttjande av fattiga kvinnor som får årsinkomster för att bära någon annans barn.
Det går också att se möjligheten för dem som av olika skäl inte kan få barn på andra sätt.
När en cancersjukdom tog bort en livmoder.
När cancerdiagnosen i sej förstörde utsikterna att bli godkänd som adoptivförälder.

Här är Jack och hans familj.
Välkommen Jack, till världen.

…eller: The story of Mr Darcy, Mr Bingley, Mr Wickham, Mr Collins och Mr Bennet.
Bara män på scen.
I såväl friares som systrars roller.

Kostymerna!
Ljuset!
Fäktningen!

Jag längtar till premiären på fredag, då jag får sitta kameralös uppe på gradängen och bara njuta.

Dagens barn.
Något som sätter igång dagarna på Teater Halland.
En medarbetare i taget tar med sej en låt, kopplar in den till högtalarna och så kör en låtlång stunds fri dans igång.
Idag: Tove, och Grace Kelly med Mika.
Tre minuters uppvärmning, utstretchning, fingertrumning, eufori.

Dagens barn.
Jag ska från och med nu göra det här hemma varje morgon.

Alldeles låg och nyuppgången stod solen bakom brukets rök imorse, när jag körde just dit.

Bockstensmannens HÅL.
Oerhört spännande.
De senaste veckorna har jag dagligen fått svara på frågor om allt från varför Bockstensmannen fick en påle genom kroppen till hur många år han var.
Och trots mina fyrtiotre år på jorden har jag aldrig tidigare varit vid Bockstens mosse.
(Fast när jag gick i fyran ringde jag hem till Thure Johansson som då bodde på ett ålderdomshem i Rolfstorp och gjorde en intervju om hur det kändes att elva år gammal få upp en trettonhundratalsmänniska med torvharven.)
Han undrar mycket, min unge.
Och förklarar sen vidare allt om pålning mot gengångare och att Bockstensmannen kanske bara stal mat för att hans bebis var hungrig.
Idag kunde dock varken mormor, morfar eller jag svara på vad Bockstensmannen hette.
Fast ändå.
Kanske Hans.

Det är aldrig försent att ge bort en mellanmöbelslarvad teckning från december.

Vindstilla lekplatshäng.
Saknas: Aprilvärme och ett par tre tussilagos.

…i gastkramande vindar.
Vårkänsla går att ordna ändå.

Vad gjorde ni på palindromdatumet 20200202?
Vi åkte skridskor på Sjöarn.

Sjukdomlarm på sjukdomslarm från förskolan, vi stannar hemma, vi som kan.
Somnar om i soffan, pärlar plattor, målar Gruffaloteckningar, poppar popcorn, hyr film.
Mitt i Bamse och Dunderklockan, bland giftdjur på på farfar Hilmers djungelö, utbrister Bertil:
En orm! Vem bryr sej? Jag är inte rädd för NÅT!
och en näve popcorn till i den kaxiga munnen.
Måla mej till nåt LÄSKIGT mamma. En drake! Eller en tiger!
Jag gör det.
Och frågar sen om inte jag och han ska dra från hela den här smittohärden och boka en sistaminuten till en Kanarieö, där det är varmt och skönt och inget gråtråkigt januariregn.
Nej…. jag gillar inte varmt mamma. Jag gillar mera kallt faktiskt. Jag klarar bara varmt en halv dag. Så det vill inte jag.

Nä.
Det är ju tur att vi trivs ändå här i världen.