Alldeles låg och nyuppgången stod solen bakom brukets rök imorse, när jag körde just dit.

Bockstensmannens HÅL.
Oerhört spännande.
De senaste veckorna har jag dagligen fått svara på frågor om allt från varför Bockstensmannen fick en påle genom kroppen till hur många år han var.
Och trots mina fyrtiotre år på jorden har jag aldrig tidigare varit vid Bockstens mosse.
(Fast när jag gick i fyran ringde jag hem till Thure Johansson som då bodde på ett ålderdomshem i Rolfstorp och gjorde en intervju om hur det kändes att elva år gammal få upp en trettonhundratalsmänniska med torvharven.)
Han undrar mycket, min unge.
Och förklarar sen vidare allt om pålning mot gengångare och att Bockstensmannen kanske bara stal mat för att hans bebis var hungrig.
Idag kunde dock varken mormor, morfar eller jag svara på vad Bockstensmannen hette.
Fast ändå.
Kanske Hans.

Det är aldrig försent att ge bort en mellanmöbelslarvad teckning från december.

Vindstilla lekplatshäng.
Saknas: Aprilvärme och ett par tre tussilagos.

…i gastkramande vindar.
Vårkänsla går att ordna ändå.

Vad gjorde ni på palindromdatumet 20200202?
Vi åkte skridskor på Sjöarn.

Sjukdomlarm på sjukdomslarm från förskolan, vi stannar hemma, vi som kan.
Somnar om i soffan, pärlar plattor, målar Gruffaloteckningar, poppar popcorn, hyr film.
Mitt i Bamse och Dunderklockan, bland giftdjur på på farfar Hilmers djungelö, utbrister Bertil:
En orm! Vem bryr sej? Jag är inte rädd för NÅT!
och en näve popcorn till i den kaxiga munnen.
Måla mej till nåt LÄSKIGT mamma. En drake! Eller en tiger!
Jag gör det.
Och frågar sen om inte jag och han ska dra från hela den här smittohärden och boka en sistaminuten till en Kanarieö, där det är varmt och skönt och inget gråtråkigt januariregn.
Nej…. jag gillar inte varmt mamma. Jag gillar mera kallt faktiskt. Jag klarar bara varmt en halv dag. Så det vill inte jag.

Nä.
Det är ju tur att vi trivs ändå här i världen.

Duggregn från himlen, reflexväst på, den här vintern som inte ens är vinter.

Lite skogspromenad också, så är den här miniresan komplett.
Pulshöjande bergsklättring upp till Svens altare och “Orusts vackraste utsiktsplats”.
Vi ser såväl Hållö fyr som hela Lysekil och Skaftö, men hittar bara tre kyrkor av skyltens utlovade elva.
Har en ju sett fram emod å se alle desse körkera, sa Mattias. Kan en ju reklamera, den udsikta.
Sen fortsätter vi godmodigt traska in i skogen, utan att närmare notera att vi nu följer blå prickning istället för gul.
Och när vi strax kommer fram till en (för oss) lite förvirrande skylt som avslöjar det hela, väljer vi ju inte det självklara sättet att lösa denna uppkomna situation, alltså att följa de blå prickarna tillbaka till Svens altare och gå vidare på gul prickning därifrån.
Nejdå, vi litar på vår (den av oss som tror hon är en levande kartexpert) lokalsinnliga intuition och följer “Vackre väg Wismar”, dock först efter att ha googlat densamme för att se om några detaljerade Bohusledskartor dyker upp (vilket inte sker, det enda som dyker upp är “Sju stopp du inte får missa i tyska Mecklenburg-Vorpommern”).
Sen är vi lost in the middle of the woods med bara kartappar utan utmärkta stigar på, samt en kompassapp som bara snurrar runt runt och ber att kalibreras om och om igen.
Jag är så nära att ringa pappa och fråga om det finns några andra appar man kan ladda hem som är lite mer orienteringslika och sträcker sej över norra Orust, när Mattias ropar “därborta ser det ut som gräs, det kan vara en trädgård!” och det är gräs, och det är ett hus, och till huset kan man köra och vi är lyckligt på väg längs skogsvägen mot bilen igen.

Happy holiday!
Och solen skiner.

Bra grej med det här hotellet: Det går bra att hoppa in i spat på avresedagen också.
Och då är vi dessutom ensamma på stället.

37 grader i infinitypool.
6 grader i salt hav.

Morgonklättring på klipporna.
Än så länge fixar jag “första semestern nånsin utan storkameran” bra.

Det är helg.
Det är spa.
Det är hotellnatt.

“Kvällspromenad” med solnedgång och vågskvalp.
Tänk på Tromsø.
Igår firade de “soldagen”,
dagen då solen orkar sej över horisonten för första gången sen den gick ner i december för en månads evig natt.

Jo.
Snödroppar.
Strax efter tjugondag knut.

Bergsbestigning, rosiga solkinder och kaptenslek på gammal gisten stock.
Och så äpple och bullfika.
Bättre går det knappt att önska sej.

Bergatrollet, pengahålan och sista mänskan under stenen.

Smittfritt utomhushäng idag.
De här sjuka månaderna.
Genomlid.

Tanka.

Äntligen sol! Efter ändlösa dagar av blött blött grått.