Nån fick lite feeling för det här med gamla skelett i Göteborg häromdagen, så idag åkte vi till Varbergs fästning, hukade undan regn, kollade kanoner och hälsade på Bockstensmannen.

…och Ottos posse fick också vara med.

Ingen studio, inget problem.
Här har vi möblerat om Majkens vardagsrum litegrann och vips gick det att ta fina halvårsbilder utan att dra ut en bebis i (inte direkt smällkalla, men ändå) vintern.

Sen det här med att roa på samma villkor och synka syskonskratt, det är en helt annan historia.

Spårvagn, Frost 2, Andrum, människoskelett, sjuttonhundratalsklänningar, valmuseum, skymning över Linné.

Saker jag gillar:
Sena fredags-sms med spontana middagsinbjudningar till ett dygn senare.

Två dagar väckarklocka var lagom inskolning från lov till vardag.
Torsdag, fredag, och sen helg igen.
Skimmersoluppgångshelg, nybakt dinkelfrallshelg, situpshelg.
Och sen kastade vi ut granen trots att knappt ett barr fallit av sej själv.

Australien brinner för fullt.
Trump ödelägger allt hopp om att Iran, och i förlängningen även länderna runt Iran, ska låta bli att kärnvapenrusta.
Ett passagerarflygplan kraschar i Teheran, alla dör.
Vattenläckan häromveckan, samt alla de senaste halvårets mer eller mindre långa strömavbrott gör mej för första gången fundersam på att preppa för krig och katastrof.
Insikten att jag hade klarat mej mycket dåligt i krig och katastrof.
Medkänslan med alla som flytt. Flyr.

Mitt hem, mina barn, min omgivning.
Blommor på Båle i januari.
Gula snäckor. Lila.
Ett hastigt regnväder som drar in från havet.
En tillflykt under ett träd.

Det är jullovets sista dag och jag önskar att få stanna här för evigt.

Jag lånade en bok på biblioteket, Vänta på vind av Oskar Kroon.
Åt Ruben att läsa själv, eller (eftersom det är det mysigaste jag vet) åt mej att läsa för Ruben.
Vi har ännu inte hunnit börja, är kvar i Jesper Lundqvists Spionen på spökskolan, och nu går lånetiden ut, det är många på kö, jag får inte låna om.
Så jag tänkte att jag läser den väl själv då, när jag nu ändå vaknar 5:45 av Mattias jobbarväckarklocka och barnen har många timmars sovmorgon kvar än.
Och vet nån vad?
Det är den bästa ungdomsbok jag läst.
Åtminstone sen jag (och Ruben) läste Mördarens Apa.
Kanske för någon som är något äldre än tio år ändå, men hint åt tidiga tonår:
Här är boken.

Okej, den är inte all bad, min nya Iphone 11 pro.
Vidvinkelkameran må vara under all kritik, jag är så undrande till att de kan ha släppt igenom den sådan när de slår på stora trumman om fantastisk kameramobil.
Mjukvarufel, sa mobilfixare Bramstång.
Så jag håller tummar för framtida uppdateringar som löser vidvinkelskärpan.

Men nattläget är faktiskt mycket bra.
I give you kvällens promenad, Bua runt.

Tågbana, pärlplattor, kurragömma.
Storlegotorn med toppgubbe att nerfpricka.
Stora Vänliga Jätten.
Mowgli.
Och sen: Ägg och dinkel till kladdkaksbak.

Stormhår och klippig kärlek.

För några månader sedan la vi till där ute, vid norra spetsen på Nordö.
Idag ser det lite svårt ut, tänker hoppilandkalle.
Tur att båten ligger tryggt på land i de här stormbyarna.

Tillbaka till västkusten, cykeln och stigarna.

En promenad, en militärfortskog, en utsikt ända bort till neonskyltarna i Kungens kurva.
Samt en solnedgång som bådar gott inför tjugotjugo.

Gott nytt decennium!

Soligt slut på året.

Äntligen det här gänghänget igen.
Malmö och Bua åker till Stockholm och ses igen för första gången sen i Spanien i somras, och förutom den sköna gemytligheten kan man här också se hur fantastiskt dålig den här upphausade nya “Iphone 11 pro med tre kameror” är på att fånga vidvinkel skarpt.
Lite sur för detta.
Men sjukt glad i kvällens sällskap.

Lagom bilstannarpaus på väg mot Stockholm:
Promenad längs spångar på husväggar i Industrilandskapet i Norrköping.
För en vacker stad!
Här vill jag nog pausa lite längre någon gång.

Jag somnade strax innan klockan fem inatt.
Då hade Bertil redan suttit ute i farmors soffa i en timme, med farmor såklart, och en hastigt påkommen öroninflammation.
Ända till klockan sju väntade de med att ringa mej, och med gråten i halsen snyftade Bertil att han hade jätteont i sitt öra och ville hem.

Nu ligger vi här.
Den ene slocknad av alvedon.
Den andra slocknad av en sedan länge lämnad livsstil där det inte var några problem alls att vända på dygn på det här viset.

Bastuvärmd kropp i vinterkallt hav, då känns livet i en!

Tänk att vi har män som till denna lördagkvälls herrmiddag helt hemligt bokar bastun nere i hamnen, ställer dit öl och chips och korv, säger åt sina fruar att gå dit klockan tre och ta det lugnt hela eftermiddagen medan de lagar trerätters hemma hos Janne och bjuder oss att komma till dukat bord när vi är helt möra och sköna efter tre timmars idogt doppande i iskall Båtafjord.

Och en fantastiskt fin kväll blev det också.
Enastående fin faktiskt.