Allhövdad frukost med extra Anthon idag.
Fint som snus, innan vi ska iväg och knö in oss i en svettig innebandyhall halva dan allihopa.

Gott humör på samtliga familjemedlemmar till frukost, då kan man till och med få lov att ta såna här fina bilder efteråt!

Hem i novemberkvällen, med den lilla strimma solnedgångssol som var närapå det enda ljus den här dagen fick, till barn och brasa.

Dagens jobb:
Ett danskt nycirkuskompani med tre trollkonstnärer på scen, sex ägg och miljoner fjädrar.

Laserlabb, fysiklabb, och så lite Lundbergslabb uppe på Medicinareberget.

Det är svårt att tro att det bara är alldeles nyss det bodde någon här, hos Arvid och Rune i Ängarna. Det ser snarare ut att ha övergetts någon gång på femtiotalet.
I köket ligger en almanacka, avriven fram till tisdag den 30 maj 1939, bredvid en dammig gammal namnad kamera som hittades när man demonterade kakelugnen alldeles nyss. Ett bra ställe för Arvid att gömma sin kamera på.
I Claras klänningsgarderob ligger ett kort från Ullareds Kristidsnämnd, och var tavlorna hängt syns tydligt.
En död fågel på vinden. Och en levande inne i sädesmagasinet.
Min morbror Leif låser upp för oss, och visar såväl en gammal rävsax som en barbarisk svartråttfälla. Samt hålet där Rune ramlade från rännet rakt ner i ladugården. Han visste att hålet var där. Bara inte att det var så gistet runt.

Här i Ängarna ska vi fotografera nästa helg, underklädesplåtning med modeller som förmodligen kommer att (bokstavligen) frysa häcken av sej.
BH-Pia och jag tog en rektur till utflykt idag, förbi immande sjöar och daggfruset gräs, till huset i Svartrå som efter vintern kommer vara ett minne blott.

Fyra kusiner i novembergrumlighet.
Och den här stora tröttheten.
Känns som att jag behöver retreat efter den här semestern och inte alls ta itu med hundrafemtio olästa mejl.

Från ett regnigt Hopfgarten genom ett uppklarnande Brennerpass ner till ett soligt Südtirol med arton graders höstvärme. Fyrtio mil på fyra timmar, med varsin chokladkalender åt ungarna när både Hitta Doris och Vaiana var färdigtittade, en lucköppning för varje avfart.
Så lyfte vi hemåt igen från Bergamos flygplats, över Alperna i kvällsmörker, hem till vårt hus igen.
Jag har glömt hur mitt rum ser ut! ropade Ruben och tog alla trapporna i fem steg.

Några elefantöron har dött, annars är allt som vanligt.

I Wattens ligger Swarovskifabriken, ligger Swarovskifabrikens Kristallwelten.
En värld full av glitter, med allt från en pärlbeströdd Darth Vader till en stor dom gjord av speglar.
Ute, mellan den lilla sjön med de överhängande kristallmolnen och lekplatsen med vattenbanor och kullabyrinter, har dom byggt ett lektorn åt ungarna. Fyra våningar utsiktslek med ett klätternät genom alla fyra, rutschbana mellan avsatserna och ett nät allra högst upp, där man kan klättra ut över sina kompisar, om man vågar.
Medan Hugo och Mattias hade egendag med shopping i Wörgl, hade vi övriga en splendid avslutning i Wattens, på en semester i världsklass.
Imorgon kör vi alla milen ner igen genom Norra Italien, förbi Dolomiterna och Gardasjön tillbaka till Bergamo, till luften, till Sverige.
Hejdå Österrike, hejdå fantastiska extrafamiljen Bjerler (Bertil brast ut i otröstlig gråt idag när han förstod att vi måste åka ifrån dem imorgon) och hejdå fina lilla höstlovssemester.
Vi kommer igen!

Det är helgdag i Österrike idag, alla helgons dag.
Kyrkogården i byn lyser rosaröd och stilla, folk vi möter hälsar med nåt jag helt omöjligt kan höra vad dom säger, jag säger bara "hallo" tillbaka, helt skämmigt, här kommer dom på sin stillsamma allhelgonapromenad och hälsar som man ska, och så svarar jag "hallo".
Till slut möter vi en dam som säger "abend".
TAGET!
Jag säger artigt "abend" till alla efter det, "abend" borde ju duga, om en österrikare säger "abend" då kan jag också säga "abend".
Varför ska man överhuvudtaget hälsa på folk man inte känner? undrar Hugo.
Nej, säg det. Men det är väl snällt?

Abend på er, i allhelgonanatten.

...är det tjo och tjim och bilbana med loop.

Wilder Kaiser är mitt näst snyggaste berg i världen.
Sellamassivet i Dolomiterna tar hem segern, men med knapp marginal.

Going Wilder Kaiser är dock min snyggaste lekplats i världen.

Idag ville den store ha sovmorgon.
Vi andra o-tonåriga trotsade regnet och begav oss till Krimml och ett av Europas högsta vattenfall.
Hur man nu räknar sånt.
Det här var ju i hundratals delar.
Fräckt ändå!
Den mängden. Att vattnet aldrig tar slut liksom.
Och det här är ändå den tunna lilla höstfloden, en tiondels mängd av vad som forsar ner här på våren.

Sex minus uppe på nästan tretusen meter (Högsta punkten i Hintertuxer Gletscher är Olperer på 3250 m), det är skarp kontrast mot de tjugosex somriga plusgraderna i Dolomiterna för några dagar sen. Tänk att få allt det här på bara några mils avstånd ändå!
Från grottöppningen upp till bergstationen Tuxer Fernerhaus med miljoner skidåkare var det bara hundra höjdmeter, men hundra höjdmeter i stundtals halvdjup pulssnö är långt, Ruben låg ner som en död, vägrande en enda meter till. Inte konstigt. Först alla djupa grotthålor i benen, och sen ingen taxi upp till bergstationen? Bertil fick ju åka axlar (innehavaren av dom axlarna erkände dock blodsmak i munnen vid framkomst till gondolen).
Vi åkte genom luften ner till första bergstationen Sommerberg, där skidåkarkryllandet var lugnare och det var möjligt att få ett bord på uteserveringen utan att slåss. Och den middagen! Herreminje så gott.
När solen gick ner bakom en snöig uppstickande alp blev det fort kall-kallt.
Vi tog återstående gondol ner till dalen och Hintertux, körde genom Zillertal tillbaka och kom fram till ett Hopfgarten i månsken.
Sicken dag. Somnar jag inte på stående fot somnar jag aldrig.

Under glaciären breder Spannagelhålan ut sej, en och en halv mil grotta under den eviga isen.
Den upptäcksfärden! Med hittat björnkranie och allt.
Äventyr delux, trots stundtals bärning av små orkeslösa treårsben.

Nån som vet vad en glaciär är? undrar jag.
En gammal borg som har gått sönder? föreslår Ruben.
Det är GLASS! skriker Bertil.

Över Inns turkosblå vatten, genom Zillertal och ända upp till vägs ände vid Hintertux.
Gondol baby!

Stormiddagar ftw!

Redan förutbestämd sak att göra på semestern: Åka till Wörgl och bada.
I Wörgl finns, förutom vågbassäng, piratskeppsplaskpool och vinterlagun utomhus, även Europas enda vattenrutschbana med dubbelloop.
Man går arton varv runt ett torn upp i himlen, tar av sej alla ringar och smycken, in och ställer sej på en lucka, glasdörrarna stängs runtom, en röst sägger DREI! ZWEI! EINS! med Lisebergsröst, luckan öppnas och världen försvinner.
Fritt fall nedåt, kurva uppåt som går in i en loop, ner igen och in i ytterligare en loop, sen utplaning. Utandning. Utmattning.
Mattias var helt skakig efteråt, han fick inte fram ett ord.
Hugo fick visa passet för de stenhårda vakterna för att cementera femtonårsgräns.
Jag var... alltså jag var nästan lite besviken.
Det gick så fort att jag inte ens hann uppleva att jag var uppochnedpå.
Men well, utsikten uppifrån tornet var smashing.

När Bertil vaknar denna morgon, i rummet där han och Ruben bor, går han inte in till mej och Mattias i rummet bredvid.
Nej, utan ett ord, på tysta tassande tår, öppnar han dörren ut i hallen och knallar en trappa upp, och in hos Susanne.
Det är den graden av hemma han känner sej här.

Ute faller regnet, hela dagen lång.
Fall fall fall, utan uppehåll.
Ungarna glor ut genom fönstren och upp mot Hohe Salve, där pudersnön som igår låg över toppen nu är ett minne blott.
Snöberget har slut på snö, konstaterar Bertil.

Vi spelar kort.
Läser böcker.
Bygger kaplatorn.
Dricker te.
Har hemmabio med På Andra Sidan Häcken och popcorn.
Leker kurragömma.
Spelar Der Maulwurf, som betyder Mullvad och är en barnvariant av Fia med knuff.
Vad Fia med knuff heter på tyska?
Mensch ärger dich nicht.
"Människa, förarga dej ej". Bra namn ändå.

Mörkret faller.
Regnet likaså, oavbrutet.
Imorgon kör vi äventyrsbad i Wörgl.