En liten promenad längre bort längs Kelchsauer ache, bortanför Elsbethen och Hopfgarten, ligger Salvenaland.
Den finaste lekplats jag någonsin sett.
Med Hohe Salve som fond i norr, och Feldalphorn, Kelchsauer och Schwaigberghorn i söder, ligger här en liten badsjö, swimmingpool och rodelbana, samtliga förstås sommarbundna. Men också, en åretruntöppen lekplats, med allt en kräsen liten unge vill ha.
Bollhav. Hoppkudde. Linbana.
Farfars bilar!! skriker Ruben och kutar bort till lilla gokartbanan där man kan stoppa 50 cent i bilarna som sen kör fyra snabba varv.
Mattias och Hugo spänner boll på fotbollsplanen.
Lotta, Lukas och Bertil gräver lyckligt i sanden på beachvolleyplanen.
Alla nöjda och glada.
Den som ändå hade en sån här på promenadavastånd hemifrån.
Inte konstigt att både Ruben och Bertil undrar om vi inte kan flytta hit.

Så blir det morgon även för sjusovare, och dagens andra promenad tar vid.

Morgon hos dom här.
Dimma mellan bergen och regntunga moln, men fina Yoki med ett blått och ett brunt öga behöver rastas i alla väder. Och nog spricker molnen upp och kastar solstrålar medan vi kastar sten i Kelchsauer ache.
Kastar sten, bygger broar och lagar geggamojjagryta med långa pinnar.
Samt tar ett kliv lite för långt ut, för vissa.
Då får vissa stoppas barfota i åkpåse hem igen, och värmas.

Genom Brennerpasset i ösregn, förbi dimmiga bergstoppar med osynlig pudersnö långt där ovan, och hem till grönsakssoppa och Bjerlerbrasa i Hopfgarten.

Dom pratar varken tyska eller italienska här.
Dom pratar ett underligt slags språk, som mest låter tyska men ändå är helt oförståeligt i sitt sjungande över i andra ljud.
Runt byn går en stig, Rundweg St Magdalena, vi tar en promenad innan vi kör norrut mot den pudrade delen av Alperna.
Solen skiner, det är inte lika varmt som gårdagens tjugosex sommargrader men ändå nånstans nära t-shirtväder.
Korna bjällrar i dalen och kyrkan står öppen uppe på åsen.
Vi tänder ett ljus för farfar, och för vårat hemmahus gamla Eina-Britt, och går vidare.
På Pokemonjakt och utsiktsknark.

Jag saknar egentligen ord här.
Men stilla ro på balkongen och charkköpt färsk salsiccia till middag medan våran familj tar in korna för natten slår egentligen det mesta jag gjort i vardagsväg på semester.

Dolomiterna, jag älskar er.

Det var kolmörkt när vi kom hit sent igår kväll.
Mil efter mil från Gardasjön norrut, små slingervägar uppför den sista dalen, tro och tvivel på att vi aldrig nånsin skulle hitta fram.
Och så gryr morgonen, gardinerna dras ifrån och andan tappas.
Vi bor på en bondgård i St Magdalena längst upp i Val Di Fumes, hönorna pickar på nedanför tyrolerbalkongen, fjällkorna bjällrar runt i brantbackarna, morgonsolen faller in över de knallgula lärkträden och Dolomiterna sticker upp som den vackraste fond man kan tänka sej.
En trappa ner har värdfamiljen lagat frukost till oss, ett bord fullt av nybakt bröd, ost, skinka, kaffe, te, frukt, muffins och ägg med de brandgulaste gulorna jag sett i mitt liv, rakt in från de pickande hönorna utanför.
Hugo och Ruben tävlar uppför backen bakom bondgården, Bertil knappar in med lite pappahjälp, och däruppe står vi och gapar än mer över utsikten innan vi vinglar ner igen, bra mycket mindre stadiga på benen än de bjällrande korna.
Fallerhof, St Magdalena, Villnoss.
Om du gillar riktiga ägg och strålande vyer, och tål lite bonnalukt förstås.

Herregud, Gardasjön.
I lilarosa skymningstimme, längst upp på spetsen som staden Sirmione utgör, en stor långsmal pinne rakt ut i sjön.
Vi skulle inte ens hamna här, vi var bara lite hungriga och så körde vi förbi en vägskylt som sa Sirmione och då mindes jag att Lisa Nord Svahn sagt att Sirmione var fint.
Så då svängde vi av för middag.
Och landade i norra Italiens eget lilla paradis.

Från hällregnande västkust flyger vi, över snöiga alptoppar till ett Bergamo i dalande eftermiddagssol.

Den här sagohistorien.
Den här lilla pärlan, fylld av fantastiska dansare bland vindlande träd.
En lampkvinna i skuggorna, en sjungande faun.
Mellan björkar och höstlöv en korsning mellan Gruffalon och en vilding ur I Vildingarnas Land.
Samt med Moto Boy som solist, sjungandes hela Jónsis Go-platta.
För tredje gången sätter Skånes Dansteater upp the feeling of going på Malmö Operas scen.
Det här får ingen missa.

I Malmö faller duggregn.
Jag kliver av tåget, upp ur underjorden och går till hotellet.
Checkar in, äter en knäckemacka, tar en promenad bort till Värnhem.
Köper två objektiv för 29000 spänn, kämpar bort tankar på vad man i övrigt skulle kunna göra med samma summa, går saker sönder i en egen firma gör dom det, och jag litar inte längre på det där gamla teleobjektivet från 2004.
Hälsar på Pia på operan, får en tjock tegelstensbok om danska scenografer, den har skickats dit med mitt namn på, jag har bilder i den, två sidor av femtonhundra.
Klockan fyra kommer Emma och Emil hem, jag går till Västra Sorgenfri.
Fiskgryta, gymnastik, fina afrikanska klänningar på Tekla och Rut, Emma kom hem från jobbresa i Uganda i förrgår.
Stadsmörker, stadsljus, jag går hem till hotellet igen.
Över en mil i benen idag.
En dusch, fem mejl att svara på.
Nya jobb.
För några veckor sen var november helt tom, det var då det.
Imorgon dans.
Nästa vecka: ledig i Alperna.

Första gången, jag är barn, min lillasyster och jag cyklar runt runt på vändplatsen på vår gata. Min lillasyster har stödhjul.
Vårdcentralen i Veddige håller på att byggas, baracker och jordhögar överallt.
En pojke som heter Persson, kanske fem år äldre än jag, går förbi. Han säger: Följ med mej.
Lite stolt förklarar jag för min lillasyster att jag kommer snart, jag ska bara iväg en stund här med Persson. Vi stora barn, liksom.
Min lillasyster cyklar vidare, runt runt, jag följer med Persson. In mellan barackerna.
Jag ska se din fitta, säger han. Du får se min kuk.
Jag springer. Ropar till min lillasyster att följa med mej hem, hon lyder.
Rangligt på stödhjul.

Jag berättade aldrig för mina föräldrar. Jag skämdes. Skämdes över att säga ordet fitta, så jag höll tyst.
Skammen.
Den som gör att vi hållit tyst, allihopa.

Jag är i övre tonåren, full på fest i Åskloster.
Kompisar runt mej, snälla killar. Fulla dom också.
Jag vet inte hur jag hamnade där, men centrifugen hade slagit till i huvudet och jag minns att jag ligger på köksgolvet och känner händer innanför trosorna. Tittar upp. Ser tre killar sitta där. Mina kompisar. Snälla killar. Fulla.
Sen minns jag inte mer. Jag vet inte vad som hände på det där golvet.

Än idag när jag träffar på någon av de tre, undrar jag om de minns, om de vet något jag inte vet. Jag blir nervös när jag ser dem. Än idag, fyrtioett år gammal. Men jag ler och låtsas som inget.

Skammen. Jag var full, det var mitt fel.
Skammen. Att bli så redlös.
Skammen. Att inte veta vad som hänt.
Skammen. Som gör att jag höll tyst. Håller tyst.

Mitt liv blir bra. Jag har roligt. Gör det jag vill.
Men ändå, emellanåt: härskartekniska närmanden, sexuella kommentarer, händer på fel ställen.
Jag fräser tillbaka. Alla fräser inte tillbaka.

Mellan tjugo och trettio, jag försöker ta för mej i världen, här och där män som vill sätta mej på plats.
En äldre fotograf på min redaktion i Stockholm spänner ögonen i mej:
Du är rädd för mej. Du vill ligga med mej.

Limabacka IP, det är sommar, fest efter företagsfotbollen. Jag har varit tillsammans med Mattias i snart ett år. Dansar i natten, glatt folk omkring mej och plötsligt: En stenhård hand spretar ut med fingrarna och tar tag i skrevet på mej, under kjolen.
Förutom den uppenbara kränkningen, gör det så ont att jag skriker.
Ett flinande ansikte framför mitt.
Jag går iväg. Jo, jag borde ha slagit honom rakt i ansiktet, men jag går iväg. Jag säger ingenting till någon annan, allra minst till Mattias. Rädd för slagsmål.
Ingen skam denna gången, bara smärta. Ilska. Och rädsla för slagsmål.

Under de tio år som gått sen dess har jag bott i samma by som det flinande ansiktet, han har hälsat på ICA, jag har kyligt nickat tillbaka. I somras bjöd vi på efterrätt på en överraskningsfest, och när jag öppnar den knackande dörren står han där.
Full, glad och lycklig.
Jag är lika delar livrädd och förbannad när jag nervöst försöker le och hälla upp kaffe till mina gäster. Jag vill vara trevlig, vi har ju ytterligare gäster till bords och dem gillar jag.
Vill nån ha skummad mjölk? frågar jag och han ropar: Ska du ha det? JA! Jag vill ha ALLT som du ska ha! Jag gillar dej! Tänk att vi bott såhär nära varann i flera år och aldrig riktigt setts!
Full, glad och lycklig.

Persson var ett barn när han bad mej följa med in mellan barackerna. Vad kan han ha varit, kanske elva eller tolv?
Det är där det startar. Det aningslösa, ursäktade.
"Det var ju bara ett barn".
Mitt hjärta kryper ihop när jag ser denna springflod av #metoo-inlägg som Harvey Weinstein-skandalen fört med sej. Och män runt mej säger att JAG har då aldrig sett eller märkt något sånt, hur kan ni vara såhär obegripligt många?

Det är pojkarna vi behöver prata med.
Det är där det ligger, det är vi pojkföräldrar som har ett ansvar här.
Ändra tänk, jargonger och invanda ursäkter, så kanske kanske vi i framtiden kan få en annan värld.

Så, ja.
#metoo

Tid i bil.
Regn mot ruta.
På Helsingborgs stadsteater ska jag fotografera barnteatern Toto och Otto, jag kör dit, inget tåg idag.
Tid i bil, tid att tänka.
När hela det här #metoo-vrålet drog igång för någon vecka sen tänkte jag att jag ju ändå varit skonad. Jag kunde inte komma på någon gång alls som jag blivit drabbad.
Och sen.
Tid i bil och minnen dröser in.
Fattar ni vad det innebär?
Det har blivit så normaliserat.
Så normaliserat att jag från början inte ens trodde att jag drabbats.

En gång för längesen hände en grej i Åskloster.
Jag har aldrig tänkt på det som ett övergrepp, bara som någonting jag skämts så mycket över att jag aldrig talat om det för någon.
Skammen över att bli så full.

Jag laddar lite nu.
Tid i bil.

Som en pytteliten korv-puppa låg han där idag, under en filt på förskolan dit jag kom efter att Rebecca ringt och sagt att han hade 39 graders feber.
En pytteliten korv-puppa som öppnade ögonen långsamt och sa: Jag har feber.
Har du ont någonstans? frågade jag där jag kröp ner bredvid, så tacksam över den fina personalen som bäddat ner honom, som tagit hand om honom som sin egen när mamman var i Göteborg på jobb och pappan lika långt bort i tid, bakom elfabrikens alla hinder och avstånd.
Ja, svarade han ynkligt. Jag har ont i storatånen.

Nu får han Mästerflygarna och Paw Patrol och Blaze och monstermaskinerna, och precis hur många vindruvor och clementiner han vill.

Det fick bli drop-in-räddning i stan istället för flerveckorsväntan på de (ja, för mitt eget ego) alldeles för populära frisörerna i Bua.
Hårzonen hade tid och racerbil, och ungen satt som ett ljus.
Vill du ha nån färg? frågade frisören.
Ja, ROSA! sa Bertil och lyste lyckligt.
Storebror blev avundsjuk och ville ha färg han med, och nu kan han, som tvärvägrat alla former av klippning runt den förbaskade Zlatantofsen i ett halvår minst, knappt vänta tills vi ska in till stan igen så han också får ta plats i en stol på Hårzonen.
Bra jobbat!

Måndag morgon.
Halsont, te med honung medan Ruben äter sin start med mjölk mittemot, i stearinljusets sken.
Mattias kliver upp, Bertil kommer nedhasande för trapporna.
De har sin pappalediga måndag.
Jag har kommaikapp på kontoret medan världens längsta tågbana byggs i nästa rum.
Jehovas vittnen ringer på, en DSB Schenker-lastbil kraschar trottoaren i en svårbemästrad backning utanför fönstret, den förskoleledige har pyjamas på sej ända fram till lunch.
Dom pärlar. Bertil plockar ut alla oranga pärlor.
-Jag har morotshögar, säger han. Mina barn gillar morotshögar.
-Vilka är dina barn då? frågar pappan.
-Alva och Sigge är mina barn.
-Var bor dina barn?
-På Värö bruk.
Himlen är grå, Bertil och Marguerite flaggar, och alla jobb är skickade.
För nu.

De har det i blodet, mina killar.
Mittemellan jagar korridorerna fram med klubban.
Den lille springer runt mittemellans ben och försöker hänga med.
-Kolla mamma, jag är MÅLIS!
Den store jagar runt riktiga planen som en ettrig terrier, sätter dubbelt så långa motspelare bakom sargen och gör så snygga dragningar att mammahjärtat sväller stolt.
Den allra störste spelar i samma lag som sin son, fyrtiotvå år gammal.
Kanske lite långsammare än i sin glans dagar, men när slutsignalen ljuder är det ändå han som gjort hemmalagets enda, obegripligt snygga mål.

En båt upp ur sjön och vattenpölslekande ungar (alldeles strax genomblöta efter ett stövelfyllande grophopp samt ett magplask från kickbike efter åkning rakt över samma osynliga undervattensgrop).

Drypande tårfylld promenad hem till badkaret.

"Jag vill OCKSÅ leka med en kompis, jag vill leka med ALVA."
Säger Bertil trumpet när Svante kommer och leker med Ruben efter skolan, när Bertil än en gång är hänvisad till tågbanebygge med morsan medan storebror gör spännande saker bakom stängd dörr.
Så vi hämtar hem Alva från förskolan.
Alla nöjda och glada.
Alldeles perfekt liten fredagen den trettonde det här.

Fredagen den trettonde oktober tvåtusensjutton.
Exakt elva år efter fredagen den trettonde oktober tvåtusensex, när jag åkte från Stockholm till Bua och blev bjuden på ryggbiff, potatisgratäng och Riojavin som Mattias frågat Mange om råd om, Riojavin som vi båda artigt drack och vi båda i hemlighet ogillade.
Kolla sicka fina ungar som kom ur det!