Inte många knop.
Från sängen till frukosten till havet till lunchen till poolen till middagen till sängen.
Fast några havssköldpaddor såg vi förstås på vägen. De bor uppströms floden precis bredvid vårt hotell, och varje dag klockan tio simmar dom ut i havet. Och varje dag klockan fem simmar dom hem igen. Under en stadig liten bropublik som håller utkik.
Hugo tycker att hans fötter blivit lite för vita. Lösningen: Lägga handduk över hela kroppen och bara sola fötterna. Efter en halvtimme under handduken är han nöjd och hela kroppen är jämnbrun.
Den ungens pigment är utomjordiskt.

Regnmolnen hänger tunga över berg och hav, men ändå; bok, vattengympa och glass vid poolen.
Det är sjukt lite människor här. Uppskattningsvis kanske... 10% beläggning? Och hälften pratar svenska. Lugnt och skönt. Lite barnskratt från the playground blandat med moskémässande i fjärran. Bamse kommer och kramar de typ tio barn som bor här. Dansar dansstopp. Hovmästarna rusar runt och visar mej vad jag kan äta. You want glutenfree pizza? You want glutenfree pancakes? We can make everything for you. Och i poolen kör ny-på-jobbet-Anton vattengympa för Hugo och två killar från Falköping.

Vi åker in till Side och går på hamam.
Lite mysko känsla först, har vi råkat hamna på en bordell? Men det tar sej så att säga. Först bastu, sen ett helt rum fullt med salt att gnugga oss i, sen ångbastu, sen själva hamamet. Stor varm stenplatta under vacker ljuskupol där vi blir först skrubbade, sen inskummade med hundrasjuttio liter skum och masserade i detsamma, och sist avsköljda och torkade. Hur lyxigt/konstigt är det att bli torkad av nån annan, med handduk?
Vi får ligga som inlindade puppor ute bland blommor och friskluft på en veranda ett tag, innan hundra små fiskar äter upp allt hårt på mina fötter och ansiktsterapeuten tar sej an Hugos ansikte i en halvtimme. Allra sist: Helkroppsoljemassage, där en bastant kvinna i sextioårsåldern mörbultar mej så skönt att jag aldrig vill gå på annat än turkiskt hamam, och sen leder mej nerför alla trappor till början igen, så jag säkert inte ramlar omkull.

Det är synd om Turkiets turistnäring att besökarna är så få.
Men oss gör det alls inget.

Jo.
Här kan man vara.

Det har inte riktigt blommat ut än, vårt lilla körsbärsträd. Men när det gör det, exploderar det i rosa, falnar på några nätter, slits sen väck av havsbrisen, och försvinner på en vecka.
Imorgon åker Hugo och jag till Turkiet.
Om en vecka, när vi kommer hem, är det kanske kala grenar på körsbärsträdet igen.
Så idag: Lång sen frukost under nästanrosa grenar.

Den bästa frukosten i hela mitt liv! sa Ruben.
Jag är benägen att hålla med.

Puss och hej!
Sa Bull.

Å, himmel.
Frallan stod i köket och lagade tacos när vi kom in, men se tacosen var bara till barnen.
Åt oss stora var det fyrarätters.
Alltså, vardagsmat hos oss brukar vara fyra nyanser av köttfärs, med grillat till helgen.
Såatte.
Mer friterad hälleflundra åt folket.

Två ledigdar på raken har han fått nu, den lille minste.
På söndag åker mamman och störste storebror på semester alldeles själva en vecka, och mamman passar på att krama ur så mycket komprimerat gos det bara går, så längtan kanske kommer lindras en smula.
Inte för att hon inbillar sej att det hjälper.
Men för att hon ändå har ett jobb där hon kan.

Den lille pyjamaskillen har ledigdag men är uppe ändå, mittemellan har sprayat håret bakåt och tvingas titta på Daniel Tigers Kvarter till sitt stora förtret (eftersom det var lillebrors tur att välja) innan han ska knalla mot skolan om fem minuter, och den store drar på sej jackan i hallen, med moppen startklar utanför, över halvön och in mot Väröbackaskolan.
Kompisar allihop den här morgonen.

Mamma! Sanden är VARM! Jag vill LIGGA sanden!

Idag har Buaskolans ettor knallat ner till fyren för att fiska krabbor, berätta spökhistorier, sparka fotboll, äta korv och hitta istidsfynd all day long.

Och vi som bara skulle ha en elvisp.

Den här kvällen alltså. Ungarna byter om till shorts, vi grillar kvällsmat och äter ute i trädgården, och när småbarnen somnat passar storbarnet huset medan jag och Mattias tar en promenad ner till hamnen i skymningen.
Alldeles stilla hav.
Alldeles ljumt.

Elektriciteten flödar uppe på studsmattan. Pytteskalbaggarna och nyckelpigorna likaså.

Från Syrien till Sverige, med halv utbildning i bagaget, läser hon nu färdigt till receptarie på Göteborgs Universitet, Loujain. Ett fantastiskt svenskt språk har hon, ett fantastiskt ordförråd, tjugofem år gammal student och klar nästa vår.
Om inte kriget vore... säger hon. Du måste åka till Damaskus, där är så FINT. Så VACKERT.

Snart i ett utbildningsmagasin nära dej.

Mot Frillesås i kvällssol på Väröbacka IP.
Inget resultat att skriva hem om.
Men ändå, en fin avslutning på en fantastisk dag, den första riktigt varmvåriga.

På Tången har det fötts såväl små lammungar, som en alldeles ny liten bebispojke.
Fem dagar gammal liten människa, där min egen bebis tornar upp sej som helt enorm bredvid.
Alex heter bebisen, eller Aless, och Bertil vill klappa och gunga och vara nära. Lammen vill han dock inte röra, trots cuteness overload.
Jag INTE klappa. Då jag bli KLADDIG, säger han, och kryper upp mot min hals.
Sen leker han kurragömma med Sixten, jag ska leta och de ska gömma sej tillsammans, de gömmer sej jättebra bakom stenhögar och husknutar och uppe i trädkojan.

Maj, jag gillar hur du börjar.

Första maj på vitsippsberget.

Frukost med dom här galningarna.

Den tar sej, våren.

Valborgsmässoledigheten bröts när Aftonbladet ringde.
Flygkrasch i Morup.
Äldre man med yngre passagerare skulle ta lilla flygplanet från Borås och söndagsåka luftvägen ner till Morup och hälsa på några kompisar. Och så slår de runt när de ska landa.
Gick bra för dem, vad det verkar. Slog upp huvudet mot instrumentpanelen, men inte mer.
Jag ringde Niklas på väg ner, min känning i Morup, min potentiella vägvisare till oskyltat åkerflygfält.
Och Niklas kunde inte bara lotsa mej rätt till flygfältet, utan även presentera mej för sin Farsa Flygfältsansvarig, som i sin tur kunde skjutsa upp mej hela vägen fram till ett par meter från vraket.
När sen bilder var tagna och film filmad, fanns det inte täckning nog för att koppla upp datorn med mobilen och skicka allt till redaktionen. Då kliver Niklas in igen och visar mej till röd stuga med halmtak, där Polarn Roger bor, med wifi och allt.
Lokalkännedom är bra i mitt jobb.
Lokalkänningar ännu bättre.

Det är skönt när inte ens problem är värre än huruvida en ska klippa av sin minste lille unges rätt långa men o-luggiga hår eller om en ska låta det vara.
Mamman vill klippa. Ibland.
Pappan vill det inte.
Ungen vill absolut inte. Bettil ha ett LÅNGT hår, säger han. Förutom när det ska kammas. Då går det bra. Imorgon. Vid varje kamning vill han klippa sej imorgon.

Det här är Ruben vid nästan tre. Och Bertil idag, vid nästan tre.
Så nära jag kommer att försöka tänka mej hur det skulle se ut.