Fotö, Hönö, Öckerö. Färja ut och broar sen.
Erik och Anna och Harry har flyttat till Fotö, denna IDYLL som ser ut som vilket Smögen som helst men utan alla miljoners turister. Vi råkade pricka en påhälsningsdag när Anna jobbade kväll, men desto bättre, då har vi en anledning att snart åka hit igen! Eller ta båten kanske, i sommar. Om vi vågar oss över farleden in mot Göteborg vill säga. De containerfartygen som vi från Eriks och Annas fönster såg gå ut där, fick själva Stena Line-färjan bredvid att se ut som en liten optimistjolle.

"NU ka vi gå till DJUREN, mamma! Var är GIRAFFEN? Var är ELEFANTEN?"
Äh, så exotiskt är inte Göteborgs bästa gratisnöje min lille vän. Men nära nog! Och dom stora gula blommorna såg iallafall ut som nåt som kunde växa i ett Kalle Anka-äventyr i avlägset land.

Vissa människor är mer födda arbetare än andra.
På riktigt, om nån säger "Ska du hänga med och skrapa lite bottenfärg?" så SPRING.

Farmorpassning bland påskliljor, vitsippor, gräsklippare och bollar, medan vi mer arbetsföra ska ner till hamnen och skrapa bottenfärg, yey.

Å, det var allt lite synd om Påskharen idag. Han hade tappat bort sitt stora påskägg, och så hade PIA POSSE kommit och snott det! Pia Posse är Marrans syster! ropade barnen och när dom träffade på Pia Posse med ägget var det TOMT, för Marran, förlåt, Pia Posse hade GÖMT allt godis som fanns i! Det blev till att leta och gräva efter ägget i sandlådan och se, där var det (tror jag, det var lite ståhejigt just då och Bertil ville ut på egna upptäcksfärder så jag var inte med så mycket i själva grävandet) så äntligen kunde Påskharen öppna sitt påskägg och dela ut godiset som fanns i, och Marr... Pia Posse sprang till skogs.
-Jag var INTE rädd för haren, sa Bertil bestämt i bilen på väg därifrån. Flera gånger sa han det. Mycket övertygande. -Inte rädd. Moa var rädd. Alva var rädd. Jag var INTE rädd.

-Kolla mamma, jag har bytt namn på Snorlax! Jag gjorde det själv, jag tycker han ska heta Tjockis-Leif!

Å, den här delen av mitt hus alltså.
Den här delen av dan.
Och påsklov på det, med muffinsfika vid ordinarie läggdags.

Evighetsmaskinen fixa båten fortsätter nere i hamnen, idag med två otåliga småbesökare. Mobiltelefon och kapsylbil distraherar inte särskilt länge, och det här med hjälpatill blir mer stjälp än hjälp. Jag står vid styrpulpeten och snurrar på ratten och Mattias ligger med näsan nere i motorrummet och pumpar fett i styrgrejerna. Lägg i backen! hojtar han därnerifrån. Tryck på länspump!

Grej jag är bra på vad gäller båten: Åka med.

Dom här vårvinter-försommarkvällarna alltså. Varma och sköna i uterummet i nedåtgående brandgul sol. Som vilken julikväll utomhus som helst.

Hej och välkommen!

Så! En vecka sena på bollen är vi (förra söndagen kom vi ju hem från Mallorca!) men nu har skolungarna börjat köra poängpromenad på Buasöndagarna igen. Skönt. Komma ut och gå, och använda huvet lite samtidigt.
Dock, nån som kan hur många gånger i sekunden kolibrins vingar pendlar när dom flyger? Eller hur många taggar en igelkott kan ha? Eller vilket datum det är senare i höst då vi kommer gå över till vintertid?
Dock var det en fin blandning, med även vem som skrivit Figaros Bröllop (tack alla mina operajobb!) vilket år första världskriget började, samt vilken sport Sidney Crosby sysslar med (ja, där får jag tacka mina båda medgåare förstås).

Samtidigt som jag sen satt hemma i soffan med min syrra i telefon och just sa att det är trist med såna kolibrifrågor som ingen möjligen kan utantill utan att det bara ger att de som googlar frågorna vinner, knackade det på dörren, och där stod arrangörerna med både första och andrapriset till mej och Mattias. Såatte.
Det finns hopp om livet och att folk alltså faktiskt inte googlar ändå.

En bättre kvällsmat.

Nu är hon hemma igen, efter flera dygn på sjukhuset, sen ambulansen hämtade henne på jobbet i måndags. Hemma, fast fortfarande konstant illamående. Totalt stilla. Fina Lisan. Och (allt annat än fina) viruset på balansnerven.

"Tänk dej en rejäl karatefylla. SOM ALDRIG GÅR ÖVER.
Och när man är mitt i en sån fylla kan man ju ändå få lite lindring av att vara FULL när man upplever den.
Detta är som att uppleva en sån torktumlarfylla, fast nykter.
Hela dagarna."

Blommor, keramik och smycken, lokalt och härproducerat, kaffe, te och kakor i aprilkyla med känningar och vänner. Och så Karin då, vars grejer inte kan sammanfattas sådär lätt, i ett ord. En liten minimässa i påsktid, borta hos Marie på Bålevägen. En behöver ingen annanstans än Bua.

Jag kan inte tänka mej ett bättre sätt att tillbringa en ledig fredag än just precis såhär.

Ambjörntorpseftermiddag i snålblåst, med luftgevär, bollkick och mariekexfika.
Samt test om huruvida vi skulle kunna klippa av Bertil håret (mot hans vilja visserligen).
We'll see!

Ikväll: Fortsättning av gårdagens fotokurs, med mörkerfoto av armaturer på kyrkogård.
Dom lägger sej på knä, letar linjer och kryper nära direkt, my guys!

Fotokursfrågan har jag fått otaliga gånger de senaste åren. Jag har flabbat och sagt nej och att jag inte kan lära ut nånting, jag som är den tekniskt minst intresserade fotografen som finns på norra halvklotet skulle väl inte kunna lära ut nånting, jag kan ju liksom bara min egen kamera och that's that.
Så frågade Jocke.
Snällt.
Och plötsligt sa jag ja.

Jocke har ett belysningsföretag tillsammans med några kompanjoner, och de behöver kunna fotografera sina armaturer när de satt dem på plats. (Och innan med för den delen.)
Nånting borde jag ju ha att komma med?
Det är ju inte särskilt svårt egentligen.
Ett: Hur hade jag gjort om jag fått uppdraget?
Och två: Tala om hur jag skulle ha gjort.
Gå ut och öva lite (på industriområdets gatlyktor i dagsljus, eh) och prata om komposition snarare än bländare och slutare. Testa ljuskällor ovanifrån och underifrån och se skillnaden. Det är ju liksom inte bara att ha en stark lampa och tro att man är hemma för ett porträtt.
Öva, titta, jämföra.
Till råga på allt var det dessutom kul.

Otekniska fotokurser för mobilanvändare som vill bli bättre på Instagram?
Det kanske vore nåt.