Idag: Johanna uppe på Medicinareberget, med spermiesvansar, diamantknivar och avgrundssmå spiraler.
Jag upphör aldrig att fascineras av naturvetenskapsfolk.

Med tanke på hur mycket vi fått gjort hemma idag är det änna lite märkligt att tänka att vi vaknade i Palma de Mallorca imorse.

Gryningsresa norröver.
Alldeles lagom liten pluttsemester det här faktiskt.

Det blir en tidig kväll, inatt går vi upp klockan fyra, stänger våra väskor, letar upp hyrbilen vi parkerat i hamnen och kör mot flygplatsen och Sverige och regnvädret ni har haft.
Vi kör också mot barnen, dom fina.
Seu lyser i kvällen, vi går för sista gången spiraltrappan ner från takterrassen, och stänger balkongdörren ovan Apuntadores sjudande lördagsliv.
Adios Mallorca! På återseende.

Solen går snart ner över katedralen Seu, och körsbärsblommorna blommar.

Den här takterrassen. To die for.
Mellan stadspromenaderna; ett par timmars lugn och ro (och öl) och utsikt.

Det skulle regna den här eftermiddagen, sa alla prognoser.
Fel hade dom.

Billigt hostel med Palmas schysstaste takterrass! (Fast vi fick ändå egen toa och dusch och balkong och top floor med utsikt över katedralen så hej, ingen klagar på nåt.)

Efter åskskurande natt och solskensmorgon, fick vi en dimtung biltur söderut över bergen.
Genom Deià och Valdemossa, mot slätterna och semesterns sista dag, i Palma de Mallorca.

Efter en natt full av fantastiskt skådespel, där jag vaknade av en utomjordisk åskknall och sen omöjligt kunde somna om (vem kan sova med en fönsterutsikt som vår över hamnen nere i dalen? Det brann av blixt på blixt över Port de Sóller och jag satt med näsan ut genom öppet fönster och luktade sommarregn och Torshammarsoväder för fulla muggar) har lugnet lagt sej över Sóllerdalen, molnen har dragit undan och frukosten äter vi ute idag.
Fina fincaföreståndarinnan kommer ut med nygräddad baguette, te och varm mjölk. En svart katt stryker nära benen. Jag tar om ur skålen med färskskivad mango nästan skämmigt många gånger.

Muleta de Ca S'Hereu är så bra att det är med och tävlar mot Tenuta la Silva i Toscana.
Och nu ska vi åka härifrån.

Kväll. Några meter har jag rört mej. Men inte många. Största händelse: Åsnan uppe i trädgården låter precis som en båttuta nere i hamnen. Och inatt ska det komma regn.

Resten av dagen: Vila. Bok. Nothing more.

En pizza på strandpromenaden, en sol som sakta bryter genom molnen, en spårvagn som far fram och tillbaka upp genom dalen till Sóller, ett par turturduvor som pussas, en inparkerad liten blå.
En fredagseftermiddag i mitt liv.

Däruppe ligger det, vårat Muleta de Ca S'Hereu.
Våran himmel för ett par dar.

Fornalutx! Säg det fort många gånger. Eller ens en.

Min syrra visade bilder hon tagit i Sa Calobra och Torrent de Pareis 2006 när hon var där, hon och tre-fyrahundra andra. Helt knökat var det. Alla stod i klungor på den lilla stenstranden mellan klipporna, där ravinen möter havet. Åk tidigt på morgonen om ni vill ha en chans att få det lite lugnt, sa hon. Innan horderna av turistbussarna kommer och ska mötas i serpentinerna ner och allt.
Vi funderade om huruvida vi skulle åka före frukost. Fast vi gjorde inte det. Frukosten serverades från åtta, vi åt prick åtta, sen åkte vi vid nio. Kom fram vid tio, och... ingen där. Bara vi. Helt ensamma. Mellan enorma bergväggar, lena stenar och turkosblått kristallklart hav.
Jag näckade och hoppade i vattnet. Vi kastade macka och tittade medlidsamt på de stackars fiskarna som fastnat i vattenpölarna inne i ravinen. Förhoppningsvis i tidvatten, iallafall.
Vi gick en bra bit in i den avsmalnade ravinen, klättrade in i grottor och fick hitta alternativa vägar när vattnet bredde ut sej. Gick tillbaka igen, mötte de första (andra) försiktiga turisterna på väg genom grottorna mot ravinen och stranden. Var så in i bombens glada att "tidigt på morgonen" betydde "nästan lunch".

Och jag fick bada.
Där.

Femton kilometer såna här svängar. Ensamma på vår väg ner, men på väg tillbaka upp igen, då har cyklisterna vaknat. Dom dödsföraktande lycraklädda, som störtar utför serpentinerna som om det gällde livet, DOM TRAMPAR SITT HÅRDASTE I NEDFÖRSBACKE. Det är ju inte så att det ligger mjuka studsmattor bakom kurvorna att landa på. DET STUPAR NER I DÖDEN. Men de trampar, cyklisterna, de kör snabbare än nånsin nån bil, de tar dessutom YTTERKURVOR i all sin fartblindhet.
Att jag inte hör om fler dödsolyckor på cykel från Mallorca är en gåta.
Vi tar det igen: DOM TRAMPAR SITT HÅRDASTE I NEDFÖRSBACKE.
Betänk.

Inte en krusning på vad som ser ut och luktar som västerbottnisk fjällsjö i juni.

Gryning över Port de Sóller, dimhöljda dalar och solens första strålar på näsan när vi öppnar vår dörr. Och frukosten! Färska jordgubbar och mango och meloner och ananas, glutenfria baguetter lika goda som glutenfyllda (hur GÖR dom??) och en herrans blandning av lufttorkade skinkor och korvar och lokala ostar, och med färskpressad juice på dalens nyskördade apelsiner on top. Dog just frukostdöden. Men nu tar vi lilla blå och far mot Sa Calobra!