Klockan 14:40 slutar Ruben skolan, och hämtningspatrullen är i så god tid att vi hinner solhänga mot gympasalsväggen, den varmaste och goaste vårsolsvägg som finns.
Bertil springer fram och tillbaka och trycker på självutlösarknappen, och trots att han har tio sekunder på sej hinner han sällan tillbaka. Det är ju roligt att trycka på allt. Samt dansa lite på vägen.
Tröttpigga är vi allihopa, och så tar vi en förmiddagskopp te i solen, oss vabbföräldrar emellan.
Det fantastiska i att ha skapat nåt sånt här.
Lövräfs, knollrig rabarberknopp och studsmattekatt, på ledig måndag.
För hundra år sen brann jaktslottet på Seatons kulle ner, men dom underjordiska gångarna är fortfarande kvar. Lätt raserade och krympta av jord som ramlat ner, men ett paradis för ungar som ännu inte uppnått fullstor benlängd. (Två meter Fredrik gav det ens inte ett försök.) Lägg till fina kompisar, grillmat och termosfika, samt fjolårets samlade arsenal av bruna löv, och du har en perfekt söndag!
Vårsolen skiner i snålblåsten och vi drar på oss halsduk och hänger i trädgården.
I garaget ligger den nya gummibåten.
Pärs gamla, med hål i.
Dom lokaliseras nu, hålen, genom påsprutad rengöringssprej som efter en liten stund börjar bubbla där luften går ut.
Lappa och laga, liten ansträngning för gratis båt.
KAN vi sätta upp studsmattan idag, SNÄLLA, ber Ruben.
Studsmattan, nästa fådda grej.
Jens urväxta, som han frågade över häcken i höstas om vi ville ärva.
Ungarna hoppade jämfota av lycka, jag var lite mer tveksam med Hugos armbrott för vaddetnuvar åtta år sen i färskt (nåja) minne.
Hugo ramlade över kanten den gången.
Men Jens studsmatta har nät.
Barnen sätter ihop studsmattan, nästan helt själva.
Snålblåsten kyler.
Men ändå - någon slags vår.
Med saft och bullar i väskan och Pokemon Go på mobilen, ett varv runt fästningen i stan.
När barnet får vad barnet önskar.
Den här ungen alltså.
Behöver ensam punktmarkeras av SEX pedagoger.
Änna pinit.
Hemma.
Uterumslunch.
Fredag.
Yey!
Nya frisyrer på två och ny tröja på en.
Nya chanser för missade scener och sen dog hon, Gioconda. Igen.
Å, som dom kan konsten att muntrauppmittijobbet, den där fantastiska förskolepersonalen på Fyren! Pling säger det i telefonen, och så får man en liten uppdatering på Bertils havanden och göranden. Jag älskart.
Mitt andra hem, det här rummet.
Sol på Malmö.
Snödroppar, vintergäck och krokus.
Ett biobesök mitt på dan och efteråt en ensam stund på restaurang.
Det är tråkigt att gå på restaurang alldeles själv.
I övrigt är Malmö... helt okej.
Har du aldrig gått på opera, ska du göra det nu.
Har du aldrig gått på opera, ska du gå på La Gioconda och höra fantastiska sångare sjunga fantastisk musik bland fantastisk scenografi.
Skjutsarna fick titta tåg och vinka sessnartigen.
Det är små fel på än det ena än det andra och sånt som är till båtar kostar automatiskt tio gånger mer. Nu är det fel på nån laddningslampa på instrumentpanelen. Ny sån lampmanick kostar TRETUSENFEMHUNDRA.
Stårt VOLVO påt kostart hundra spänn. Stårt VOLVO PENTA på samme grej så kostart tretusen, säger han som förstår sej på nåt av allt det här, innan han ber mej komma ihåg att blå sladd går till svartrand-sladd och svart sladd går till röd sladd. Sen slår Bertil sönder sin bil borta i ett hörn och en påse småkopplingar försvinner spårlöst, jag tar klick-klick-klick-bild på min till synes behärskade man samtidigt som han försöker koppla ihop lampmanicksladdarna utan framgång, men när barnet skriker efter napp samtidigt som jag inte hittar rätt efterfrågat verktyg och bensinmätaren inte rör sej trots att jag nästan helt säkert TROR att det var blå sladd till svartrand-sladd och svart sladd till röd sladd och inte tvärtom, då ber han mej, eh, dra.
Snällt, fast med argrösten.
Det är tur jag har honom, annars vore jag helt säkert utan båt. Jag fattade inte ens Volvo Penta-skämtet.
Det är den där tummen.
Den där tummen vill inte längre fungera vid golfspel.
Ilskan över detta är så påtaglig att man kunde tro han hette Tiger Woods, allraminst.
