Det snöar tydligen i resten av Sverige.

Lätt cropped, men åtminstone hemma. Och inga inkörningar till intravenösa antibiotikapåsar på sjukhuset var åttonde timme, nu ska han äta tabletter och stanna kvar här ända tills på torsdag. Oh the joy!
(Sen kan man ju vara lite arg inuti över att de inte öppnade upp tummen första dagen vi åkte in, lättade på trycket och kanske gav droppantibiotika redan då. Visserligen är det en bedömningsfråga vilkens utgång ingen kunde veta svaret på där och då (utom den andre läkaren då, han som blev nedröstad av den tredje), men med facit i hand hade Mattias tumme kanske klarat sej och fortfarande varit framtida intakt då. Men det är ju en annan historia. Just nu är jag ändå mest glad att det inte blev värre ändå.)
Nu pusslar vi Bamse!

In till sjukhuset för antibiotikadropp var åttonde timme.
01 på natten, 09 på morgonen, 16 på eftermiddagen, 23 på kvällen.
Så här långt har Bua aldrig legat från Varberg förut.

Extremt dåligt deltagande vad gäller hjälpatill från familj Arnesson/Åkesson i år, men vi kom iallafall över de tio metrarna vi har till Pär och Camilla, och var med.

Jag få hem honom mellan 15 och 01 tacksåmycket.

Joråsåatte. Själv var jag på vårdcentralen imorse och hade såväl bihåleinflammation som svinkoppor och halsfluss, efter tolv dagars feber.
Mattias opererades sent igårkväll, de skar bort den döda vävnaden från tummen och karvade en del i övriga handen också. Sen gips, rullning till ortopedavdelningen och åttioåringarna, där han bad att bli utrullad till dagrummet och nattliga JVM-hockeyn istället, målkalas istället för gobbasnark.
Så nu är det antibiotika för oss båda, bara att Mattias sådan är intravenös och mångdubblad, samt att han är inlagd på sjukhus.

Tre ungar på det är man inte så tuff.

Ikväll blev det fart på dem.
När vi kört in till akuten igen och Mattias fick av tröjan och en bred röd strimma uppenbarade sej, en strimma som gick från tumme till armhåla, då kom det dropp och intravenös antibiotika och ortoped och narkosläkare och ekg-sladdar på tre sekunder.

-När åt du sist?
-Klockan sex.
-Okej, då blir det operation inatt, du ska fasta sex till åtta timmar innan.
-Okej.
-Nej, vi kör nu, vi väntar inte.
-Okej.
-Det blir operation nu klockan tio.
-Okej.
-Vi kommer bli tvungna att ta bort vävnad som har dött.
-Okej.
-Är du allergisk mot bedövning?
-Nej.
-Då kör vi en spruta här i axeln, hela armen kommer domna bort till imorgon eftermiddag.
-Okej.

Och jag fick åka hem. Och lämna honom där.
"Tur ni åkte in" sa dom bara. Mhm.

De här stackars barnen.
Ena föräldern har visserligen masat sej ner till soffan, men sitter mest och ynkar sej i febrighet och håller hand, på sin höjd.
Andra föräldern ligger kvar däruppe och har så ont som jag aldrig nånsin sett honom ha förut.
Han, som knappt ens aldrig gnäller.
Jag har haft feber från och till sen förra söndagen, huvudet värker, ansiktet värker.
Mattias tumme går från blåsvart till svartblå, och hopp har fallit sen tre läkare skickat hem honom med penicillin.
Kul julledighet, verkligen.

Lång dags färd mot natt.

Tummen åkte till första läkaren redan imorse, till Veddige Vårdcentral. Där fick tummen penicillin och Mattias kom hem med orden "Hon ville inte skära upp skiten, snart går jag ut och gör det själv."

Klockan två åkte vi in till akuten.
Första doktorn där ville skära upp tummen, andra doktorn ville inte det utan ville låta dubbel dos av redan given antibiotika verka en dag och sätta på ett gips.
Mattias (som gungat fram och tillbaka i smärta sen fem imorse) ville det första men det blev det andra. Fast utan gipset. För det sa sköterskan aldrig nåt om när hon kom med blåa morfintabletter, och tummens ägare tror ju att han eventuellt ska kunna spela match imorgon. Svårt med gips liksom.
Svårt med envetenhet.

...men i övrigt gjorde stormen Urd ingen värre skada.
Ett sönderslitet segel på en båt i hamnen.
Lite jord på hamnplan, där vattnet också steg över.
Nån vält stol.
Och fotbollen inatt, som när vi stod vid sovrumsfönstret och skulle gå och lägga oss, rullade uppför gatan utanför vårt hus.

Pokemonfigurerna har inte stormat nånstans, de finns kvar därute.
Pikachu med tomteluva till och med.

Med Urd stormande kring fönstren, bjuder Hans-Erik, Elsa och Lennart in till julbord.
Och när Hans-Erik, Elsa och Lennart bjuder in till julbord, då är det såväl kotunga som grisfötter på bordet.
Alltså, jag fixar inte fötterna. Men tungan provade jag, efter viss vånda.
Anton åt en fot! Eller iallafall smakade. Iallafall lite pytte.
Hans-Erik the kalasfixarkung satte sej knappt ner på hela tiden, bara gick omkring och fyllde glas och stekte köttbullar och såg till så alla hade det trivsamt och bra. Och det hade vi!
Bertil också. Han somnade sådär gott i soffan som jag alltid gjorde på kalas när jag var liten, när man bara domnade bort med stimmighet och vuxenröster runtomkring, ända tills starka pappaarmar bar ut mej till bilen och jag sa: Kör den längsta vägen hem.

...och hittat finstass till Hugo. Med fluga och allt.
Vi hittade först en annan skjorta, sa Nellie, men det kostade femhundra spänn! Så då tog vi den här för hundra.
Snyggelinos. Bägge två.

Du friskar i!

Lugnet före stormen. Regnbåge över taken som strax blir hagelsvärm mot alla rutor.
Tjugofem till tjugonio sekundmeter lovas mot natten och Norge varnar för 25 meter höga vågor.
Stormen Urd, sägerom.

...och lek med allt det fådda.
Bråk om allt det fådda.
Inget nytt under solen.

Pappasläkten samlad vid Dranstugan, timslång promenad över Svinabacka och Ry, sällansedda kusiner och små nya kusinbarn i varenda vagn och famn.
Lägereld vid vindskyddet, korvgrillning och kexätning och termoste.
Let's make this a tradition, shall we?

Jo, jag körde.
Ynkligare än jag känt mej på länge, körde jag Hugo till mammajulafton te Brettes och vid Sunvära kvarn kom mamma och pappa och hämtade upp Ruben som blev jätteledsen när han fick klart för sej att hans mamma inte orkade med att åka till Ängarna den här julaftonen.
Hem till soffan.
Till fler tabletter.
Till en dusch och myskläder.

Till en Mattias som satt bredvid mej och sa att det GÖR inget, det blir mysigt att stanna hemma också, vi kan ju titta på en film?
Till tröstande ord åt en gråtledsen mej, man kunde ju tro att jag var fyra och inte fyrtio och aldrig skulle få se tomten mer (på den evighet det tar till nästa jul).
Till liten mattning av huvudvärken av de nya tabletterna.
Till tillräcklig bättring för att bestämma mej: Jag kör till Ängarna också, jag fixar det.
Så jag körde.

Några timmar försena.
Julmaten stod kvar på köksbordet, Janson, sylta, skinka, grönkål.
Finsläkt, tomte och lyckliga barn.
Och, om än knappast på topp, lycklig mamma.

Som traditionen bjuder: Grönsakssoppa i Ambjörntorp.
Samma som i större delen av Väröbacka. När jag var liten (pytteliten, innan 1983 när farmor dog) vill jag minnas att vi brukade äta dopp i grytan i Näs på julafton. Fast vad var egentligen dopp i grytan? Det kanske var grönsakssoppa. Näs ligger inte långt från Väröbacka ändå.

Solen skiner och det är fem plus ute. För tio år sen körde vi motorcykel till Ambjörntorp på julafton. Det gör vi inte idag med tre barn. Men det hade varit tekniskt möjligt.

En tilltagande huvudvärk, två specialstarka farmor-Alvedon istället för kaffe och kaka, soffläge som snart blir farmors säng.
Kalle Ankas tomteverkstad som i dimma genom tunna väggar.
Barnskratt, tut från plastmotorcykeln, kortspel i köket.
Alvedonen hjälper inte, värken skangrar vid tinningarna.
Mattias har druckit snaps, jag måste såväl skjutsa Hugo till mamma i Bua som köra oss andra till Ängarna, jag kan inte röra mej.

Sicken julafton.

Äntligen äntligen morgon.